Det har varit en regnig och mulen dag, fullspäckad med jobb, såsom de tre första dagarna i veckan brukar vara.
Torsdag och fredag försöker jag ta det lugnare, varannan vecka har jag massage och den står i tur på fredag.
Den här bilden tog jag tidigare i somras, och såsom så ofta såg jag först då jag öppnade den i datorn att här finns en massa insekter ❤ Myror och nån fluga 🙂 Jag såg dem inte alls då jag ställde in skärpan och koncentrerade mig på växterna i naturen.
I går kom jag så här långt med pusslet. Nu kanske jag inte lägger ut bilder av det alla dagar, det kan bli lite tjatigt. Dessutom hinner jag kanske inte heller alla kvällar pussla såsom jag hann i måndags och i går.
I måndags så pusslet ut så här 🙂
Bilder från Lovisa brukar uppskattas av många bloggbesökare, och då jag har några i arkivet publicerar jag dem.
Vem skulle tro att man här befinner sig ett par hundra meter från kärnkraftverket i Lovisa? Underbart vacker miljö. Och den där känslan att vara alldeles intill havet. Det här är en lugn vik, men på andra sidan bron och vågbrytaren (som inte syns på bilden), svallar havet fritt.
Den här dagen då vi vara där och tog bilder blåste det rätt friskt men det var varmt i luften och därför helt underbart. Jag sjunger ofta och gärna ”Nära haaaaavet vill jag boooo”….
Jag hör till dem som tycker att Fortum borde få tilläggstid för kraftverken. Bolaget har skött sig bra, jag har aldrig upplevt rädsla fastän jag bor på bara tio kilometers avstånd från reaktorerna.
Då jag var barn läste jag i tidningar om evakueringsplaner och sånt. Då kände jag lite oro. Man skulle hoppa på bussar vid torget och forslas bort om nåt hände…
Jag tycker att vårt kärnkraftverk har skötts bra. Jag känner många som jobbar där. Hellre ett välskött kärnkraft bakom hemknuten, än tio bakom gränsen i Ryssland…
Ganska stor del av solnedgången fixad, även en del av marken nedanför den grekiska byn 🙂
Pusselläget 06.09.2020 ser du här. Och från det inlägget kan du gå bakåt så långt du vill om du är intresserad av att se hur pusslet avancerat dag för dag 🙂
Intresserade får följa med hur mitt pusslande med Greklandsmotivet framskrider.
Söndagskväll den 6 september 2020, vid 21-tiden såg det ut så här!
Vill du kolla bakåt, hur såg läget ut igår? Då hittar du bilden HÄR.
Jag kan inte lova att jag visar bilder på pusslet alla dagar 😀 Måndag, tisdag och onsdag jobbar jag från morgon till kväll med Nya Östis. Men om något slag av framsteg sker med pusslet – då visar jag bilder på det.
Vi har många energiska företagare i vår stad. Först var dom med och ställde upp på Lovisa Open med förlängda öppethållningstider sista helgen i augusti. I går arrangerades en modeshow. Den skulle arrangeras redan i våras, men som ni vet så kom corona och ställde till det.
Showen hade fina restaurang Kapellet som inramning och den visade att vi har ett enormt utbud av varor och tjänster i vår stad. Det handlade inte bara kläder utan lika mycket om skor, smycken, väskor, blommor, glasögon och mycket annat.
Jag skriver om företagarnas 70-års jubileum och om modeshowen till Nya Östis den 10 september. En kort webbversion finns här.
Kul jobb jag har – javisst! Men visst tar det lite på krafterna också att vara social och att sedan följande dag skriva texterna. Det är ju EFTER showen och festen som mitt jobb börjar.
Jag var nog hemma redan före kl. 23 i går och fick sova till 8.30 så det känns lugnt 🙂
… ungefär från dag till dag. Med ett foto där lådorna var jag sorterat bitar inte syns.
Igår hittade jag ungefär 50 bitar på kort tid, det där med vattnet var förvånansvärt lätt. Nu bygger jag upp linjen där hav och land möts.
Förra pusselbilden hittas här.
Rubriken syftar till vad jag skulle vilja ha tid för på min blogg. Men med min arbetstakt finns sällan tid att reflektera.
Jag skriver snabbt, så egentligen tar det inte många minuter att knacka ner ett inlägg, inte ens om det är ett längre sådant, som det här nu blir.
Men då jag skriver om något djupare vill jag gärna ha tid att formulera mig, ens med LITE eftertanke.
Häromdagen tänkte jag att jag inte har gråtit på länge.
Ja, men det är väl bra, kan någon säga. Bra att ingen gjort Carita ledsen.
Javisst, jag har inte gråtit av sorg eller ilska. Men visst har jag varit ledsen från och till. Känt medkänsla då andra haft det svårt. Och tårar har jag fällt, men då har det varit för att jag sett något känslosamt på teve eller på bioduken.
Ofta funderar jag också djupt på det faktum att jag inte har träffat en ny livskamrat. Jag har varit ensam sex och ett halvt år.
Ibland uppstår tanken att det är något fel på mig eller mitt utseende. Men i nästa sekund tänker jag att jag vill duga som jag är. Jag ska inte behöva ändra mig för att passa in i någon annans liv.
Jag tänker också att det nog inte i mina hemtrakter finns tillräckligt starka män som klarar av en vara tillsammans med en offentlig person som dessutom jobbar minst 40 timmar i veckan. En kvinna som skriver blogg och som inte är beredd att sluta med den och gå in i ett skal.
Jag har aldrig sagt att jag utan tillstånd skulle lägga ut bilder och uppgifter om en ny man här, eller ens kräva av honom att få göra det.
Men visst skulle jag hoppas att han var stark nog att klara av det, att han kan ge blanka f-n i vad andra tycker och att han skulle vara stolt över mig och det jag gör.
Många säger till mig att denna man nog finns. Han dyker upp då jag minst anar det.
Nu har jag ju faktiskt inte jagat nån man 😀 När skulle jag ha tid med sånt?
De gånger jag kommit män nära under de senaste sex åren har de alla velat ha just det… SEX 🙂 Ganska omgående ska det ske.
Jag är inte ointresserad av sex, men jag tycker att ett förhållande ska börja på ett helt annat plan. Vi ska kunna umgås över en bit god mat, några glas vin, kanske pussla tillsammans och om ni läste PUSSAS, så även det.
Vi ska kunna prata om allt mellan himmel och jord och sedan när vi känner varandra bra, har skapat förtroende och allt sånt som utgör de viktigaste byggstenarna i ett förhållande – DÅ kan vi bli intima. Då sker en sådan sak helt naturligt.
Äh, jag får nog bara vänta och se…
Förutsättningarna att snubbla över någon i dessa restriktiva covid-19-tider är ju inte så goda, men… skam den som ger sig!
… hittade alla kantbitar utan att tvingas leta extra bland de bitar som återstår 🙂 Skojigt är att min mamma som är 86 år också har blivit biten av pusselflugan. Hon får ta över de pussel hon vill ha då jag gjort mina klara.
Frågorna hos Elisamatilda gäller denna fredag ordet LÄNGD.
Vad är det längsta du åkt med bil?
– Det var nog något tag i mitten eller slutet av 1980-talet då jag med min dåtida pojkvän från Nederländerna åkte från Groningen i hans hemland till Marseille i Frankrike på en och samma dag. Sådana minnen!
Vad är det längsta du har sprungit?
– 800 meter i nån tävling i ungdomen då jag friidrottade? Minns att det var förfärligt. Coopertesten likaså…
Hur lång tid tar det att göra dig i ordning på morgonen?
– Om det krävs att jag är snabb är jag klar på mindre än tio minuter. Ger jag mera tid åt mig själv kan det bli tjugo minuter.
Hur länge väntar du på någon innan du undrar var den är?
– Jag är extremt noga då det gäller tider. Kommer man för sent till en träff eller ett möte har man missbrukat andras tid, anser jag. Jag kan vänta fem minuter, beroende på VEM jag väntar på. Går det tio minuter och jag fortfarande bara väntar skickar jag ett sms eller ringer och frågar vad som hänt…
Hur långt skulle du gå för att få som du vill?
– Beror på vilket mål jag vill nå. Jag är beredd att kämpa mycket för att komma dit jag vill, men jag gör inte vad som helst och till vilket pris som helst. Man måste inte alltid få som man vill.
