Det är mycket att tänka på nu, pusselbitar som ska falla på plats.
Man lär sig nytt, dag för dag. Om sjukvård, om hemvård, om hjälpmedel.
Om hur man ska uttrycka sig för att bli förstådd, hellre än missförstådd.
Både på professionellt plan men även på det privata.
Läget är inte tungt bara för mig, många andra är involverade.
Hösten smyger sig på.
Ibland känns det som att orken tar slut, på riktigt. Men en människa klarar mer än hon tror. Det vet jag efter vad jag gick igenom 2014 och även tidigare motgångar i livet pekar på det.
Så man tar en dag i taget. Prioriterar och organiserar enligt bästa förmåga. Försöker säga ifrån då det behövs.
Att släppa taget är också ett sätt. Att bara lita på att allting ordnar sig då man själv inte orkar mer, då man bara vill falla ihop och gråta en skvätt.
Då gråter man, då ger man upp. För stunden. Men inte för alltid.
Hösten är magisk på sitt sätt. Sover ännu vid öppet fönster.
Vardagen är rätt kaotisk nu. Jobb och jobb, möten och möten. Praktiska saker som ska arrangeras för mammas välmående.
Människan orkar rätt mycket då hon måste. Men ett lika stort måste är det att ta hand om sig själv. Att hinna varva ner, träffa vänner, äta hälsosamt ens då och då – kanske ge sig en tid för en fototour såsom jag gjorde i lördags.
På veckoslutet börjar innebandymatcherna. I våras då jag inte visste om jag hade bröstcancer eller inte meddelade jag att jag slutar dubbeljobba, det vill säga jag jobbar inte längre som innebandyföreningens medieansvariga. Och med facit i hand inser jag att det var rätt beslut. För såsom läget ser ut i dag skulle jag inte ha orkat jobba även veckoslut och sena kvällar.
Båtar vid Skeppsbron.
Ibland måste livet få vara som en lugn havsvik. Allt måste få vila spegelblankt. Däremellan stormar det nog ändå.
Jag försöker prioritera varje dag, för att hitta balansen och det lugn som behövs.
Sexton somrar tillbringade jag mycket tid här, på badstranden Plagen, eller kanske närmast bestämt i kiosken. Var det fina, varma och soliga dagar hann jag inte ner till stranden alls. Sommaren 2014 blev den sista i arbetets tecken i kiosken.
Den här kvällen, som var magiskt lugn och för årstiden exceptionellt varm, +20 grader ännu vid 19-tiden, bestämde jag mig för att ta en lite fototour på stranden. Sedan fortsatte jag fotografera av bara farten på väg hemåt. Det blev allt från fåglar till löv, fjädrar, båtar och byggnader, som jag visare senare.
Vackra, blå och små badhytter på rad.Hemtrevligt.
En öde strand.Men ute till havs var det ännu liv i sensommarvärmen.
Jag blev kvar med några bilder som jag aldrig kom för mig att publicera från Lovisa Historiska Hus-evenemanget. Det är tagna på en plats som jag besökt många gånger förr, så jag tyckte väl då – för två veckor sedan – att det kändes som upprepning med Kungsdammen i stadsdelen Garnison.
En inbjudande oas för stillsamma fikapauser.
Det är +17 grader och sol med lite dis över Lovisa centrum klockan tio i dag, lördagen den 8 september. Prognoserna visar att vi kan ha 19–22 grader och lite sol ända till tisdag, men redan torsdag nästa vecka förutspås +14 på dagen och +8 på natten. Så sommaren tvingas ge upp.
Det här räknar jag till mina barndomskvarter. Vi åkte skridsko vintertid på dammen då vi var små.
Jag hörde klappret av hovar mot asfalten i dag. Hann inte byta objektiv på systemkameran, så jag nöjde mig med att använda mobiltelefonen för att överhuvudtaget få den här bilden.
Väldigt glädjande var det att se att de bilister som uppfattade hästarna i trafiken verkligen saktade in och tog hänsyn.
Efter besöket på sjukhuset hos mamma träffade jag två väninnor och åt gott samt drack några glas på en restaurang.
Jag glömde be dem ta foto av mig och maten glömde jag också ta bild av. Men bra är det väl att man är mest upptagen av att umgås med vännerna ❤
Nu är jag jättetrött… men lycklig och tacksam över vad den här dagen gett mig.
Jag skulle behöva ett par nätter med bra sömn… men i morse vaknade jag strax före fem av att åskan mullrade i fjärran. Tio minuter senare var den rakt över oss, det blixtrade och dundrade och regnet öste ner. Ovädret varade kanske tio minuter. Hade jag inte varit så trött, och hade det inte varit så mörkt ute skulle jag gärna ha velat försöka få blixtarna på bild.
Nu får ni nöja er med Bond i stället 😀
Honom får vi se i Skyfall på Nelonen på lördag.
Jag lyckades somna om efter skyfallet och åskan, men sedan väcktes jag av en lövblåsare… Det måtte ha varit en liten hög som man likaväl hade kunnat kratta upp, för blåsaren dånade bara några minuter. Så pass att den väckte mig ändå…
Men jag kom upp ur sängen och fick äntligen tid att lotta ut Lovisamagneten. Fru Fortuna gynnade Lisbeth från Karlshamn, hon har fått ett mejl av mig med lyckönskningar av mig. Tack även till alla andra nio som var med!
… kan vara fullt av hål. Eller luft. Hur vi nu vill se det.
Detta är en bild i serien från min icke glamourösa vardag 🙂
Men en vardag jag är nöjd med ändå.
Ibland är vissa vardagar stressigare än andra. Det har varit full fräs under många dagar nu, så jag måste ta mig egentid fredag, lördag, söndag för att orka.
Skulle finnas mycket att skriva om sjukvården i Finland. Övervägande positivt, men en del frågor och ovisshet och oro uppstår också. Är man inte själv aktiv som anhörig kan man inte räkna med att hela tiden hållas uppdaterad. Sjukskötarna och läkarna gör ett fantastiskt jobb, deras tidtabell är troligen ofta pressad.
Tänker på de sjuka äldre personer som inte har anhöriga med möjlighet att göra sjukhusbesök varje dag 😦
Så här Företagardagen till ära har ensamföretagaren Carita jobbat hårt för sitt medieföretag ända sedan i morse. När hon blev hungrig tog hon några plättar till lunch. Vet inte om det här är det som man i Sverige kallar pannkaka? Men pannkaka hos oss är en annan sak.
Precis när jag hade ätit upp nästan alla kom jag i håg – vardagsfotografera!
Och sylten har lagom formen av ett ❤
Den här dagen känns bra då vi fick höra att mamma får komma tillbaka till Lovisa sjukhus. Hon har varit piggare, till och med löst korsord. Men det är fortfarande bara en dag i taget, bara två veckor efter den stora operationen.
Att beskriva sin dag i bilder, med mer än tre fotografier, skulle ju vara helt möjligt. Men en selfie på mig själv då jag sitter med hårrullar i en negligé vid datorn och jobbar med tidningstexter… det bjuder jag inte på, inte riktigt än i alla fall 🙂
Jag har tänkt att om jag blir inlagd på sjukhus nån gång, då skulle jag gärna dokumentera min verklighet därifrån, såsom många av mina bloggvänner från Sverige gjort. Om orken fanns, vill säga.
Men nu hoppas jag att det ska räcka med sjukhus för min del i form av de besök vi gör hos mamma.
Hade i dag en intervjuträff utgående från Rouva Hulda Huoleton (fritt översatt Fru Hulda utan bekymmer), som är en hantverksbutik. Paikallisia käsitöitä = lokala hantverk.
Jobb från 8.30 till 15. Efter det till Borgå sjukhus, tur och retur nio mil. Asfalteringsarbeten förlänger körtiden en aning, men det retar inte upp mig. Däremot kunde de där ”strutarna” i gulröd plast som visar var man får köra och inte får köra vara lite mer vettigt utplacerade… Nu känns det ibland som om nån bara slängt dit dem på måfå.
Rosariet utanför Borgå sjukhus rensas och iståndsätts.
När vi lämnar Borgå sjukhus får jag syn på Ordodlaren, till vänster på bilden. Hon och ett gäng andra entusiaster höll på att rensa och fixa i rosenrabatterna där. Fram med kameran, rusa dit och säga ”jag har kommit ända från Lovisa för att ta den här bilden”, och sedan snabbt iväg igen.
Otrogen mina kära affärer i Lovisa är jag sällan. Men då vi nu varje dag sedan fredagen hälsat på mamma i grannstaden har vi också två gånger handlat där. Det som jag gillar med större mataffärer är att det finns fler brödsorter att välja bland, och att en viss tanke på singelhushåll tycks finnas. Små paket med små portioner och bland annat olika minitomater i lösvikt. Jag köper hellre sju små tomater än en hel ask med över trettio sådana. Tycker inte om matsvinn, men onekligen uppstår ett sådant ibland hos mig.
