Jag glömde ta foton…

… då jag skottade snö hos mamma eller då jag gjorde det här hemma vid källartrappan.
Gällde att passa på nu då det var det som på finska kallas pakkaslumi, alltså snö som är lätt för att det är så kallt ute (vi har minus nio grader). Blötsnö är ju något helt annat att jobba med.

Avkoppling på kvällen. En tidning från december då det gavs tips om julblommor och arrangemang.

I morse hade jag +16 grader inne, vilket beror på de kalla nätterna. Nu har jag eldat och kommit upp till +18 och jag har ju redan vant mig vid svala temperaturer. Har fyra tröjor, två par leggings och ett par yllestrumpor och då går det helt på riktigt inte någon nöd på mig. Jag skulle inte byta bort det liv jag har här i gamla huset mot ett bekvämare i ett våningshus.

Rutinerna är ändå helt annorlunda, till exempel då jag ska hämta in post. Jag kan inte vara säker på att jag får upp låset där då det varit plusgrader en dag och är jättekallt en annan dag. Då tar jag en påse med varmt vatten med mig. Låsolja funkar bara från och till.

Jag uppskattar också veckans bastutur enormt mycket.
Det här är lite som att bo på landet, men ändå mitt i stan. Förhållandena är enkla, samtidigt som jag har tillgång till elektricitet (snålar ändå med den), dator, teve (stort sällskap).

Nu har jag bott här ganska exakt ett halvt år. Jag har ännu inte upplevt en riktigt sträng vinter här, men inte heller en vår. Så det är våren jag väntar på 🌷🌷

Vänskapsbänk, bra eller dålig idé i liten stad?

Listan med nyord publicerades i slutet av året bland annat i Hufvudstadsbladet. Artikeln finns här, men rätt många artiklar är numera bakom betalmur, så då ser bara prenumeranter den.

Ordet umarell förstår jag mig inte alls på, inte ens förklaringen 🙂

Ordet vänskapsbänk däremot är ett fint ord ❤ Tänk om vi kunde få sådana i Lovisa. Men kanske det är för känsligt i en liten stad? Då du sätter dig på en sådan visar du att du vill ha sällskap, att du känner dig ensam, behöver prata.
Inget att skämmas för, tycker jag. Men jag misstänker ändå att jag skulle sitta ensam länge på en sådan bänk och människor skulle gå förbi och tycka synd om mig 🙄 Vet ju inte innan det har testats! 😀

Varde ljus i mitt hus och mot ljusare tider går vi

Här brinner inte alla ljus på plåtskåpet samtidigt, men alltid ett litet gäng varje kväll. Snäckorna är från olika resor, från de tider då det inte var förbjudet att plocka och ta med sig. Eller också kan jag säga att jag faktiskt inte visste att det är och var förbjudet i vissa länder. Tullen stoppade mig inte heller, jag hade ju aldrig mer än en eller två snäckor med mig. Men visst, om tusentals turister gör samma sak… så ja, jag förstår.

Ängeln i förgrunden är en julgåva. Ljuset till vänster köpte jag i Montenegro.

Plåtskåp, underlägg för ljusen, aluminiumfolie. Jag försöker verkligen vara försiktig.

Dessa stämningshöjare får mig att orka vidare genom vintermörkret. Dagarna ljusnar minut för minut.

Året börjar med Mumin och snö 🥰

Nytt år, ny Muminkalender, nya oskrivna blad i livets bok.

Muminpappan ser fundersam ut. Undrar han vad det nya året ska föra med sig? Han tycker ju om äventyr och att skriva, till exempel skrev han det i boken Muminpappans memoarer. Jag håller på att läsa den. Så han kanske redan ser följande äventyr framför sig?
Muminmamman tar det lugnt som vanligt. Hon stickar på något som ser ut som en halsduk.
Sniff ser ut att lägga patiens.

Caritas första förmiddag 2025 i Äppelviken började med lätt snöskottning på trappan och terrassen. Det är blötsnö men har tack och lov inte kommit mer än fyra centimeter. Det snöar dock fortfarande så vi får se vilka mängder vi talar om ikväll.

Det blir kanske en dag med tidningar och böcker och alltid finns det något att pyssla med, städa och ställa i ordning här hemma. Kanske jag ska försöka få ordning i skåpet med dagböcker. Att få alla häften arrangerade årsvis tar sin tid. Blir inte klart på en dag, men vem har bråttom?

Gott slut och spännande väntan på allt nytt!

Efter en god natts sömn vaknar jag till denna soluppgång. Klockan är i och för sig redan kring tio, men jag sover ju gärna från midnatt tio timmar framåt då som det är möjligt 🙂 Det är vardagslycka det.

De som känner mig väl har kunnat läsa mellan raderna att jag varit fundersam de senaste veckorna. När jag tänker efter skulle jag inte säga att det är samma som att jag är deppad och ledsen. Mörkret gör mig i och för sig nedstämd från och till, men vi är många som lider av så kallad mörkerdepression. Sedan finns det ju också de som deppar ihop på våren, då som jag spritter till och blir full av liv.

Igår tänkte jag att jag måste komma ut på en kort promenad. I samma stund fick jag ett Messengermeddelande av en granne som tänkte lika. Det var stjärnklart och noll grader och klockan var halv tio på kvällen då vi gick ut.

Snöfritt just här och då som ni ser, i en av gränderna i våra gamla stadsdelar. Den korta promenaden gjorde verkligen gott.

I mitt stilla sinne brukar jag ge mig själv en del nyårslöften. Jag uttalar dem alltså inte högt och de handlar varken om vit januari utan alkohol eller om viktnedgång eller ökad kroppsträning.

Ofta handlar det om sådant som berör det mentala och psykiska. Det inre måendet.

Jag tror att jag genom livet rätt ofta känt att jag inte räcker till sådan som jag är. Jag har högpresterat i mina jobb. På något sätt var jag också under en lång tid en person som ville behaga andra. Då jag fick chefsjobb gick det inte att vara alla till lags, och det kändes ofta väldigt svårt.

Jag har dragit mig undan konflikter och gör det ännu i viss mån, beroende på vad sakerna gäller.
Men jag har blivit bättre på att säga ifrån, och att göra val som får mig själv att må bättre.

Att skriva det här är inte heller lätt. Ofta hakar sig läsare upp på detaljer, synar texten och funderar om jag det jag skriver handlar om hen. Men nu kan jag för en gångs skull vara egoistisk och säga att det här handlar bara om mig själv.

Någon kanske tänker för sig själv: ”Har hon inte lärt sig mer om självförtroende, hon som levt 62 år?”
Den som är självsäker nog att säga eller skriva att hen minsann inte någonsin känner sig låg, ensam, misslyckad eller osäker – den personen är bara att gratulera.
Eller så kanske inte ändå… för jag tror att den personen inte talar sanning.
Vi har alla våra bättre och sämre stunder.

Just i dag känns det som att den här dagen kommer att bli bra. Det är en hasa-på-i-ullstrumporna dag då jag ska elda och pyssla här hemma. Och sedan kronas kvällen med Bingolottos uppesittarkväll och kanske en enkel skål med en kompis 😀

Jag lovar inte att jag inte skriver ett inlägg till men om jag inte gör det, så Gott nytt år alla ni som läser min blogg! 🥂✨

Årets nästsista dag

Här var jag snabb och fick ett foto då ingen var synlig i korridoren. Att fotografera på hälsovårdscentralen och publicera på bloggen upplever jag som extra känsligt i en liten stad. Men här har vi varit ofta de senaste månaderna, då mamma behövt få ett litet sår vårdat.

Årets nästsista dag. Gräsmattan är grön, men en del stora snöhögar finns kvar som påminner oss om de ofantliga mängder som kom för några veckor sedan. Nätterna ska nu bli kallare, så vintern är inte över, hur jag än önskade just det 😀 Vet att många vill ha snö, de vill åka skidor, slalom, pulka. De vill pulsa fram i snödrivor, gå ute på Lovisavikens frusna is. Men jag hör inte till det gänget.

Har bokat in några jobb för framtiden, burit in ved till mamma och till mig själv.

Nyårsfirandet har jag inte planerat mer än att jag följer Bingolottos uppesittarkväll imorgon. Får åter låna kuponger via en kompis i Sverige och spela på låtsas med dem 🙂

Det blir inga fyrverkerier, ingen festlig nyårsmat. På sin höjd några tomtebloss 🙂

Men det går ingen nöd på mig. Eventuellt tittar en kompis in under kvällen.
Lovisa stad firar sen eftermiddag och tidig kväll med en ljusshow på torget. Eftersom jag troligtvis börjat elda då, och då också storm utlovats, stannar jag hemma.

Vi måste tala om skiten!

Det här måste väl ändå kallas årets rubrik 🤣 Menar min bloggrubrik.
Huvudstadsbladets rubrik kommer god tvåa.

Det har funnits, och finns, många läsvärda artiklar och reportage i HBL, även Husis kallat hos oss. Jag skulle gärna prenumerera på tidningen hela året, men jag har inte råd. Bara då och då har jag kunnat att hoppa på vissa erbjudanden, som nu då jag under några månader. Fram till mitten av januari kan jag läsa weekend-HBL (fre-lör-sön).

Här har vi en superbra artikel skriven av Annika Rentola. Det är möjligt att den ligger bakom betalmur, men vissa av tidningens artiklar är gratis.

Hur som helst. Vi måste kunna tala om skiten och de problem som avföring skapar för så många. Varför är det så tabubelagt?

Vi talar inte om den nakna verligheten, om att en del har kroniska problem som kräver blöjor eller analtamponger” säger forskare Anna Rajala.

Har du en orolig tarm, eller behöver du byta stomipåse, måste du komma in på en toalett inom en halv minut. Du kan inte skicka sms, köpa en pollett, få en kod eller be någon låsa upp en låst toadörr. Under tiden du väntar har du bajsat på dig och måste byta kläder.

Det fanns så mycket intressant i denna artikel att jag gärna hade återgett allt, men på det sättet får man ju inte kopiera och dela gratis vidare. Bara det att ordet avföring är tabubelagt, och ordet bajs känns främmande eller rentav barnsligt i en finlandssvensks öron…

Många tycker också att vi i synnerhet inte vid matbordet får tala om bajs, eller ska vi säga kacka, avföring, exkrementer, för då kan någon börja kräkas 😀
Så ja, jag brukar ta hänsyn och inte prata om avföring och dess konsistens och annat då jag vet att andra inte klarar det. Men jag säger annars som forskare Rajala:

”Att wc-besök kostar är en jämställdhetsfråga. För den måste gå på toa varje halvtimme och måste betala en euro per besök kan en dag på stan bli dyr.”

Vi ska tala om skiten, på allvar.

Tomte på tåget, och sinnesstämningar

Klart att jag ska vara med i årets sista Hoppa på tåget hos lokföraren Åke, där temat är TOMTE. Jag hoppas att jag NU har förstått rätt 🤣 Då det var julbock som tema visade jag finska julgubben, för bock = pukki och finska ordet juolupukki = julbock, så det så!

Nu ska vi visa tomtar, och kanske jag har sådana på loftet ibland, men det här måste väl ändå vara en tomte. Eller är tomtar bara små nissar för mina bloggvänner i Sverige? Är det här också en bock, eller är bocken bara det ni sa – en halmbock?

Som ni ser har ni gjort mig HELT förvirrad 😀 Men jag är med i alla fall i utmaningen och kanske kan skapa en del hysteriska skratt eller små sneda leenden.

Ofta då jag är låg i sinnesstämningen, av olika orsaker ledsen eller fundersam, tar jag en kort promenad. Sedan hoppar jag i bilen om jag råkar ha tillgång till en sådan. Kör planlöst runt på stan. Inte sällan landar jag på gamla kyrkogården. Nu nog med ett mål att ta bort de utbrunna ljusen från julaftonen.

Det är väl något med tystnaden och friden på kyrkogården som lockar.

Jag har en del små jobb som väntar. Bland annat läser jag en bok jag ska recensera till nästa tidning. Och så har jag sysselsättning med eldandet, som jag fortfarande inte tröttnat på.

Efter en dag då jag känt mig låg brukar det komma bättre dagar. Jag litar alltid på det. Och den där pusselbiten… om jag nu bara skulle förstå och acceptera att han överhuvudtaget inte finns. Blir livet mer tjohejsan då?

Jag har tänkt att jag ska bli mer humoristisk på bloggen från och med nästa år 🙄🤣 Men sånt går ju inte att styra och då blir ju den här bloggen falsk, om jag hela tiden låtsas att allt är bra och bara skojar bort allt? Så något nyårslöfte kring det blir det inte, och inte nåt annat löfte heller, brukar inte ge sådana.

Eller jo, två löften kan jag ge 🙂
Jag börjar INTE röka.
Jag fortsätter vara mig själv här på bloggen, skriver om såväl fina som mindre roliga sinnesstämningar.

Och så var julafton över

Det var mycket vackert och stämningsfullt som vanligt vid hjältegravarna på nya kyrkogården igår. Min syster och jag har lagt ner varsitt ljus vid morfars minnessten. På gamla kyrkogården klarade vi bara av att komma fram till pappas grav där vi också lade ner varsitt ljus. Där fanns dels mycket snö mellan gravplatserna, dels var det ställvis väldigt halt, och pappas sten ligger inte vid en upplogad gång. Men vi lyckades pulsa oss fram till den.

Sedan tog vi inga risker med övriga släktingars gravar där. De var mer svårtillgängliga, så vi fick nöja oss med att sända våra tankar till bortgångna nära och kära.

Fick en söt tomteprydnad av min syster. Mamma undrade varför han inte har några ögon. Jag sa att mössan ramlat ner framför dem 🙂 Bara näsan syns med nöd och näppe.

De här tomtarna blev ju populära för en tid sedan. Och de är just sådana att deras ögon inte syns. Det är liksom pointen med det hela 🙂

Då mamma och min syster hade åkt hem avslutades min kväll i ensamhet i soffan vid teven. Jag såg på Mark Levengood i Sveriges teve, olika julkonserter och innan jag lade mig tittade jag på midnattsmässan från Rom. Det är något speciellt med den.