I huvudsak strävar jag till att hålla den här bloggen positiv. Lyfta fram saker som gör mig glad, publicera bilder från Lovisa, peka på det fina och det sköna.

Men livet är ju inte bara en dans på rosor, där finns den där törnen som vi alla känner till. Och jag har skrivit det förr – att min blogg blir opersonlig om jag bara visar fina fönster, vackra väggar och hur-galet-som-helst-bilder. Söndagsskyltar och Glad måndag i all ära, men lite mera djup vill jag bjuda på ibland.

Därför skrev jag i går på Facebook så här efter att ha sett ett bra tv-program: ”Samtal om livet är SÅ bra. Lars Lerin också. Så många kloka saker sa han. Strunta i vad andra tycker. Något som känns extra aktuellt för mig i dag 🙄Och det har inte med Pin-up att göra, för där har jag fått massor av fina tillrop. Men tidigare i dag fick jag ta del av en hel del negativt gnäll. Lovisa-syndromet? Avundsjuka och missunnsamhet 😥

Kommentarerna lät inte vänta på sig, och jag tackar för alla! Jag förstår också dem som är välmenande och säger att jag ska strunta i sura kommentarer, för att de som måste kritisera kanske mår dåligt själva. Jag ska inte låta mig sugas med i det negativa. Kloka ord som jag för det mesta följer.

Men det finns ett MEN.

Ibland anser jag mig ha rätt att berätta hur jag känner mig. Sopar jag bara allt under mattan, vänder jag allting ryggen – då växer det svåra, det som gör ont och som gör mig ledsen, så att det slutligen blir en stor klump som gör mig sjuk.

Allt för många av oss biter ihop, visar en fasad utåt, som om vi var gjorda av teflon, som om inget och ingen lyckas såra oss för att vi är så tuffa och coola.

Skitsnack, säger jag. Vi har alla känslor, och inga känslor är någonsin fel.
Låt dem komma ut, prata om dem och våga visa din sårbarhet.
Det om något är styrka.