Besöker du Lovisa ska du inte missa Angela Oker-Bloms fina utställning med skulpturer i Konststallet på Alexandersgården. Platsen kallas också Segermanska gården.
Konstnären är en mästare på uttrycksfulla ansikten, både då det gäller människor och djur.
I tidningen Östnyland skrev jag bland annat så här:
Vi tittar på skulpturen Gepardens tårar och Oker-Blom berättar hur en jägare tänkte att han skulle komma lättare undan om han lät geparden jaga och förse honom med byten medan han själv tog det lugnt under ett träd. När geparden sedan fick fyra ungar tog jägaren dem alla. Han ville komma ännu lättare undan och tjäna ännu mer pengar. Då blev gepardhonan så ledsen att hon inte kunde sluta gråta och djuret fick för evigt ett ansikte där tårarna syns i dess ögonvrå. – Berättelsen lär oss att vi inte ska vara giriga, säger Angela Oker-Blom.
Kommer ni ihåg den underbara låten ”Sommar, sommar, sommar”? Här kan ni lyssna på musiken, utan ord men med en härlig svartvit video.
Jag får verkligt genuin sommarstämning när jag ser på den.
Och bäst av allt – nu när sommaren äntligen kommit med mer ihållande värme och sol – då börjar min semester del två. På fredag för att vara exakt 🙂
Sommarstämning får jag också då jag ser den här bilden, tagen på samma läger som alla skor i förra inlägget.
Det finns årsdagar av olika slag.
Dagen då man träffade någon man älskade och dagen man förlovade sig.
Det finns ett datum för dagen då man gifte sig och för dagen då man fick veta att han hade hittat en annan.
Jag tycker inte att att det här är dagar eller datum man ska glömma. Ju mer jag talar och skriver om sådant som gör ont – och även om sådant som känns bra – desto mer respons får jag. Jag är inte ensam med alla känslor och minnen, och jag lär mig leva med dem.
Har också ofta undrat varför det är mer legitimt att minnas någon som dött, att tala och skriva om hen. Medan man inte får minnas och skriva om den man skilt sig från. En människa som ofta utgjorde en viktig del av ens liv under många, många år.
Vissa människor gör allt för att hålla fasaden. De vill uppträda korrekt, visa sina bästa sidor, inte bråka. Man talar om att ta hänsyn till andra.
Det är lättare att sopa saker under mattan och vara glättig. Att prata om svåra känslor, att gråta och rasa och tillåta även fula känslor – det är betydligt svårare.
När jag nu ändå kommit en god bit på väg mot mitt nya liv och känner att jag mår bra gör jag återblickar i bloggen mest för att reflektera över hur det en gång var. Och för att inse att jag klarat mig vidare.
För ett år sedan gick första flyttlasset – via länken kan ni se bilder från den dagen.
Och i dag minns jag det positiva. Hur kul det var att kolla på snygga killar som med gott humör kånkade mina saker 🙂
Just nu trivs jag otroligt bra i mitt hem. Inget är tillrättalagt på bilden, så här ser det för det mesta ut hos mig.
När jag nu tittar på bilderna från ett år tillbaka, i inlägget jag skrev den 4 augusti 2014… då är jag glad och stolt över mig själv. Jag har skapat ett fint hem som jag trivs utmärkt i. Jag har sopat ihop spillrorna av allt som slogs sönder, jag går vidare i livet, jag försöker hålla huvudet högt.
Och framförallt – jag försöker förstå att jag i dag är många erfarenheter rikare än förr.
… den här gången en plätt (pannkaka i Sverige) toppad med honung. Det var en sann smakupplevelse och kulan med vaniljglass satt som kronan på verket.
Inte så mycket färger här inte, men väldigt gott var det.
Det var info för pressen på Mehiläispesäi Lappträsk. Där har man låtit sätta upp en bikupa, som dock tas bort till vintern, och lite rekvisita som visar hur biodling går till.
Artikeln jag skrev finns HÄR.
Den som är intresserad av historia kan läsa mera här.
Det blir ett för långt inlägg om jag närmare ska beskriva bastionerna vi har i Lovisa.
Därför visar jag några bilder i stället.
Jag fascineras av byggkonsten och är tacksam för att Bastion Ungern genom åren restaurerats och hållits i bra skick.
Tänk att man har så här vackra byggnader på gångavstånd från hemmet.Det vimlar sällan av folk här i dag. Förr arrangerades bland annat brandkårsfester innanför murarna. Nuförtiden då och då konserter, teaterföreställningar och medeltidsmarknader.Då man synar bygget riktigt nära börjar fantasin flöda. Hur gick det till egentligen?En av många kasematters skottglugg utåt.En annan skottglugg för kanonerna. Men man lär aldrig ha behövt gå tuffa krigsstrider från den här bastionen.Skulle ha kunnat ta hundra bilder av bastionen, så fin är den. Men kanske jag visar några från insidan av gården en annan gång?
… som jag visade i dagens Skyltsöndag från gamla stan i Lovisa.
Den var fin på sitt sätt, den här är i sin tur mastig.
Så kunde jag inte låta bli att fotografera den då jag körde förbi församlingshemmet i dag.
Församlingshemmet står i en backe.
Väldigt fascinerande hur man byggde förr. Det här är så vackert, tycker jag.
I morgon visar jag bilder från en bastion i Lovisa. Tror den byggdes ganska långt för hand, är inte helt säkert hur det gick till men ett fantastiskt bygge är det hur som helst.
Köpte en ny grön växt i dag. Kollade i affären på skylten vad den hette på finska.
Men då jag kom ut till bilen hade jag glömt namnet… så hemma började jag googla. Och undrar nu om det är en slideranka (muehlenbeckia axillaris) även känd som ”plättar-på-rep” eller ”plättar-i-luften”.
Vad säger hortonomerna i bloggosfären?
Senaste tillskottet av gröna växter hemma hos mig. Zinkbaljan är också ny.
Min väninna hade häromveckan plockat blommor ute i naturen och skapat en så här fin bukett. Vi är dock osäkra på vilket sorts vilt växande blomster det är. Någon i bekantskapskretsen sa att det är en malva.
Vad tror du – eller finns det någon som vet?
Några bilder från min dag.
Den första visar en av dörrarna längs Småfolkets stig i Lovisa.
Lite tråkigt att där är ett glas framför som gör att bastugubbarna var lite svårfotograferade. Men jag misstänker att keramikgubbarna skulle stjälas om de inte var skyddade och fastlåsta.
Tre män och en hund på bastulaven bakom småfolkets dörr på Skeppsbron.
Och den andra bilden är från ett gammalt hus i Lovisa där en förening har sin verksamhet. Där är dörrarna inte så väldigt ofta öppna för allmänheten, men nu har huset renoverats och fått en tillbyggnad – så i dag var pressen inbjuden. Blir en artikel nästa vecka, men visar här det vackra taket – som en stjärnbeströdd himmel.
Lite prålig lampa kanske men jag tycker taket är vackert.
… åkte ut på landet. Hon hade inte tänkt sig att hon i sina fina skor skulle behöva trippa längs en åker, ned för en lerig vall för att komma till den vidunderligt vackert belägna forsen i en å.
Men det gick!
Finns en barnsång med orden ” Traktor Alban kör och plogen plöjer djupa spår, där som sädesfälten böjer sig för vinden”. Men någon traktor såg jag inte.Det var lönt lite möda att traska längs en åker i högt gräs och böja ser under en massa trädgrenar för att slutligen nå denna plats.Här mynnar forsen ut.Synd att jag inte hade mobilkameran med här för då hade ni fått höra forsens brus.Och vad gjorde jag här? Jo, gick i tidningsmannens och konstmecenaten Amos Andersons fotspår i Hindersby i Lappträsk. Kommer artikel senare.
Men nu må ni tro att det kliar lite överallt. Jag inbillar mig nämligen att en massa kryp följt med mig hem. Fästingar och älgflugor till exempel. Men dom sistnämnda lär det inte vimla av än.
Nej men usch, tänk om skogens enda älgfluga hittade mig ändå…
