I går firade jag min födelsedag några dagar i förskott. Bjöd några släktingar och vänner på en guidad rundtur i Bonga slott. Festen var helt privat så vi kunde ha skumpa med oss och det blev mycket tid för fri samvaro.
Festen avrundades med mat och dryck utomhus på släktens sommarställe. Ska senare visa bilder på en del av gåvorna jag fick och på konstverket jag köpte. En äkta Riitta Nelimarkka ❤
… är utan vidare blommor i alla former, och bladväxter i kruka. Hemma har jag cirka trettio växter och fler skulle jag vilja ha om det bara fanns plats 🙂
I dag ska vi fira min födelsedag på ett slott i stan och jag hoppas kunna visa bilder från festen lite senare. Min riktiga födelsedag är på torsdag men det är lite roligare att fira på en lördag som är en ledig dag för de flesta.
Eftersom många av mina läsare gillar att se helt vanliga bilder från min hemstad ska jag åter försöka bjuda på sådana. Har ju haft en Rom-Italien period de senaste veckorna, och lovar inte att ni slipper fasader, fönster, väggar och sånt – för sådana har jag också spanat in i stan.
Men nu blir det två Lovisa-bilder!
På gammaldags sätt halstrade svärmor i går strömming över glödbädd.
HÄR hittar du ett recept om praktiska tips om hur man går till väga.
… blommor har köpts till balkongen. Ute blåser ännu en ganska sval vind, men solen visar sig och det har lovats ännu lite bättre väder till helgen.
Svärmor, FasterAster och jag tog en långpromenad i dag. Den förde oss från sommarstället via gamla stan till loppmarknaden på Mariegatan. Innan vi åter styrde kosan hemåt avnjöt vi de här smarriga läckerheterna med kaffe på Café Vaherkylä.
På väg hem över åsen råkade vi på ett gäng maskerade och beväpnade tonåringar i trakterna kring Kuckustenen. En del av dem såg riktigt farliga ut.
Men det var förstås inte något värre än några killar som spelade paintball i skogen.
Jag brukar försöka visa de vackraste sidorna av min barndomsstad Lovisa.
Men en dag då jag var och tittade på en fotbollsmatch på sandplanen i Fredsby föll min blick på det här skräpet.
Hur i fridens namn har det hamnat där? Någon måste ju ha tömt en eller två kassar skräp i diket. Men varför gör man så? Det där skräpet försvinner ju inte bara av sig självt.
Diket ligger mellan planen och vallen där tåget går. Men det är inget passagerartåg varifrån oförståndiga människor slängt ut sina mjölkburkar och youghurtförpackningar. Tåget är ett godståg som går bara två gånger varje vardag.
Juhani Tamminen vill få uppmärksamhet. Jag kan förstå det men jag undrar ändå om det är nödvändigt – och varför i så fall – att se ut som en papegoja. Han förväntas ju inte tala goja, han ska ju vara en hockeyexpert.
Varför vill han att uppmärksamheten ska dras till hans kläder och inte till hans kunnande?
I år är jag med från start. Ibland har det gått så att jag inte haft koll på vilka dagar Finland spelar grundseriens första matcher. Borde man skämmas då man ser den serien som en transportsträcka till slutspelen?
Finland lär ska vara en av favoriterna till guldmedaljen. För mig är Finland alltid favorit. Men vi får inte glömma att det i hockey-VM också finns lag från Sverige, Kanada, Ryssland och USA.
VM spelas inte för ofta om man frågar mig. Hockey-VM är en stor fest i Finland. Men för alla andra länder är hockey inte lika stort – jag vet 🙂
Att som 50-plussare börja intervjua hårdrockare… hur ska det gå, tänkte jag.
Tills det slog mig att karln i mitten på bilden fyller 56 år i juni.
Ännu i morse visste jag inte vem Chris Holmes var, eller är. Men jag googlade honom förstås. Och tänkte… VAD ska jag fråga av honom? Jag vill ju inte ta hans story som gammal W.A.S.P-stjärna, för den kan vem som helst själv googla fram.
Så jag frågade varför han är i Finland, och fick ett svar som inte kan gå i tryck.
Det blev en märklig intervju, men också en rolig och energisk sådan. Domino från bandet Baton Rogue Morgue höll ihop paketet och trummisen Danger Ranger översatte då jag inte hängde med i Holmes amerikanska svängar.
Jag har sagt det många gånger förr. Mitt jobb är ganska fantastiskt. På förmiddagen var jag med barn från Hembacka daghem i Liljendal på ett äldreboende där de sjöng visor. På eftermiddagen intervjuade jag ett gäng hårdrockare 🙂
