Att som 50-plussare börja intervjua hårdrockare… hur ska det gå, tänkte jag.
Tills det slog mig att karln i mitten på bilden fyller 56 år i juni.
Ännu i morse visste jag inte vem Chris Holmes var, eller är. Men jag googlade honom förstås. Och tänkte… VAD ska jag fråga av honom? Jag vill ju inte ta hans story som gammal W.A.S.P-stjärna, för den kan vem som helst själv googla fram.
Så jag frågade varför han är i Finland, och fick ett svar som inte kan gå i tryck.
Det blev en märklig intervju, men också en rolig och energisk sådan. Domino från bandet Baton Rogue Morgue höll ihop paketet och trummisen Danger Ranger översatte då jag inte hängde med i Holmes amerikanska svängar.
Jag har sagt det många gånger förr. Mitt jobb är ganska fantastiskt. På förmiddagen var jag med barn från Hembacka daghem i Liljendal på ett äldreboende där de sjöng visor. På eftermiddagen intervjuade jag ett gäng hårdrockare 🙂
Vilket roligt jobb du har som växlar så mycket mellan olika möten mellan människor! 🙂
Daghemsbarn har jag träffat förr och de är alltid lika roliga och trevliga.
Men att jag plötsligt skulle få träffa W.A.S.P-mannen var lite oväntat 🙂
Snacka om snabba puckar och två olika världar. Ett sådan jobb skulle jag också gilla skarpt! Omväxlande är ju bara förnamnet:-)
Ibland undrar man vad man håller på med 🙂
Det kan ju aldrig bli trist med ett jobb som är så omväxlande. Visst är de härliga de där gamla hårdrockarna. De håller verkligen stilen!
Kram, Ingrid
Ja, Chris Holmes var faktiskt riktigt sympatisk. Och de yngre finlandssvenska killarna likaså. Utseendet kanske gör att man först hajar till och tänker vad är det där för ena hårdingar, men trevliga var dom 🙂