Och jag samlar på avlagda svettiga spelskjortor. Som jag, eller i och för sig hela min familj som består av två personer, lagt ner betydande summor på.
Men är man en supporter, så är man det med besked. Och i dag gäller det för Tor i innebandyligan. Att avsluta grundserien med en hemmaseger skulle inte kännas helt fel.

Efter avslutad säsong, eller senast inför den nya säsongen hösten 2011, brukar spelskjortorna säljas på auktion. Mera pengar skulle föreningen ju få in om den sålde strumpor, sportskor och shorts också.

Kalsongerna marknadsförs faktiskt ibland under matcherna. Tror att det i synnerhet är under TV-matcherna. En av de officiella sponsorerna är nämligen Black Horse. Hur månne idén om att auktionera ut dem skulle tas emot? Säkert med blandade känslor. Många kanske skulle vilja ha dem i sin samling men ingen skulle våga lägga ett bud. Inte då systemet är sådant som det var i höstas. Att speakern ropade ut inför hela den femhundrahövdade publiken ”och högsta budet för Salminens skjorta har lagts av Liljendahl”.

Då mina kycklingbitar hade legat två timmar i ugnen och sedan svalnat en stund skar jag upp dem i små portionsbitar.
Någon har någon gång sagt att jag torkar och grillar bitarna så de i det närmaste påminner om skosulor eller briketter.
För mig spelar det ingen roll hur mycket man än i ord hädar och skändar den mat jag tillrett – om jag skulle få hålla den för mig själv.
Men nix! Dessa så kallade skosulor och briketter brukar ha en strykande åtgång då de väl lagts upp på fat.
Så jag är inte bara en Årets Hortonom och Årets Fotograf. Jag är också Årets Kock!

Härmed ger jag mig själv utmärkelsen Årets Hortonom!
Grattis grattis Carita! Hur känns det nu? (skakar hand med mig själv)
Jahaa… jassåå… nej nu ska ni inte vara anspråkslös damen. Ni har ju verkligen åstadkommit något stort så här mitt i smällkalla vintern på den mörkaste delen av halvklotet.

Min begonia som jag köpte i början av augusti 2010 fortsätter blomma!
Jag kastar aldrig bort grönväxter så länge bladen är frodiga. Växterna må se ut som grönsallad, men jag kan inte slänga dem innan de dör.

Årets Hortonom, ja… jag tackar.
Men det var ju inte fy skam till foto heller, så jag kanske kan bli Årets Fotograf också, anspråkslös som jag är 😀

I dag blir det kycklingfilé. Några av dem lämnas kvar
i marinaden och får mogna
i den. Några lyfts bort och läggs på bakplåtspapper, så att de blir torra och
i mitt tycke fina.
Helst äter jag filéerna som sådana, jag bryr mig inte om ris. Ugnsstekt paprika och lök är gott att ta till, men som sagt – filéerna är goda helt naturella efter ett par timmar i ugnen i 175 grader.

Sedan måste jag få berätta en kuriositet om mig själv. Så liten gris som jag än är då jag är ensam hemma (smular ner, lämnar tidningar och kläder på hög), så gissa vad jag gör? Jo, innan jag lägger kletiga förpackningar i skräppåsen sköljer jag av dem. Mjölk-, youghurt och andra förpackningar knölar eller viker jag dessutom ihop så de inte ska ta plats och absolut inte kleta ner.

Det är ju äckligt om man ska stoppa nåt annat i skräpposten och får gammal marinad eller youghurtrester på fingrarna… kuääääk!

Sitter på jobbet. Sidorna är så gott som klara, men alla skickas inte i väg den här tiden. Det kan ju ännu hända saker. Helst vill man ju inte att det ska bli utryckning av något slag. Oftast handlar det ju då om bränder och trafikolyckor. Och även om vi vill ha nyheter så är det nog inte sådana nyheter vi i första hand längtar efter. Inte ens fastän rapporterna från olyckor av olika slag är det mest lästa på vår webb.

Här sitter jag ändå med min kollega. Äter surskorpor med Koskenlaskijaost (forsfararost). Till detta avnjuts ett glas med klart innehåll. Men det är inte Koskenkorva (forsöra), utan bara vanligt vatten.

Det är ju fullkomligt omöjligt att på bild fånga Guds vackra natur. Men jag gjorde ett försök. En dag som den här skulle jag helst av allt ta all kamerautrustning jag äger med mig och pallra ut
i naturen. En termos med spetsad kakao skulle jag förstås också ha
i armhålan.

Men – man kan inte få allt. Så i dag sitter jag på redaktionen och syr i hop sidorna till lördagens tidning. Men det är roligt det också. För i morgon har vi åtminstone ett par nyheter åt läsarna.

Det är no mercy.
I morgon måste jag greppa dammsugaren.
Jag har levt rövarliv sedan söndagen. Det finns smulor överallt. Säkert också någon bit av brieost intrampad i mattan.
Men varför dammsuga i kväll? Jag kommer ju att grisa ner lite till innan jag går och lägger mig.
Det är först i morgon mitt på dan som alla spår av Grisen helst ska vara eliminerade. Så varför panikera i kväll när jag kan panikera i morgon bitti?

Min första reaktion när jag såg Matias Strandvall på bild
i dagens Husis var Vem är den där gamla gubben? Inte undra på att Finland inte klarar sig i VM på skidor längre då bara gamlingar deltar.
Men sedan läste jag ju artikeln och jag tycker Strandvall, 25, som odlat mustaschen enkom för VM, har humor. Han vågar också sticka ut och säga sådant som varken är typiskt finskt eller finlandssvenskt. Att han har åkt banan i sitt sinne många gånger och sett sig stå högst uppe på prispallen.
Det blev inget guld och många skrattar säkert åt honom nu, men det hoppas jag att han bjuder på.
Nu har VM på skidor i Oslo  bara börjat och patriot som jag är tänker jag göra som Strandvall – nej, inte odla mustasch – men
i mitt inre se hur Finland kniper en massa medaljer.
Sedan gör det inget om vi inte får några i verkligheten. Jag och Strandvall får nog våra 😀

Och då menar jag inte att de tappat sina tänder.
Jag menar att tanter, i min ålder och äldre än så, också har åsikter.
Men får vi vara småvulgära, får vi svära, servera ironiska skämt? Helst inte?

Att blogga så att alla blir nöjda och glada är ungefär som att försöka balansera på en slak lina. Det går helt enkelt inte.
Samtidigt som jag vet att jag är en offentlig person vill jag också kunna vara privat. På bloggen tvingas jag dagligen väga min ord på guldvåg. För jag vill ju inte såra någon.
Men jag vet ju heller aldrig vem där ute i cyberrymden tar illa upp av mina inlägg.
Den digra respons jag hittills fått har varit övervägande positiv. Ändå har jag förstått att många inte gillar det jag skriver. Det rynkas lite på näsorna både i slott och i koja.

Jag läser tiotals, ibland hundratals, bloggar per dag. Bloggar skrivna av såväl unga som gamla människor, kvinnor och män.
Sådär generellt kan man säga att många kvinnor bloggar om mode, föräldraskap, känslor, inredning och mat. Men alla gör det inte och alla flickor är inte snälla flickor.

Så min fråga är nu. Tycker ni att män tillåts ha en tuffare stil i bloggarna? Har du som ironisk, svärande och småvulgär kvinna fått höra att du ska ändra stil?

(bilden är Arga Tanten på tidskriften Astra Novas populära tygväska)

Om min bil, även Svensson kallad, hade haft en hand och därmed ett långfinger hade han visat det åt mig i kväll, hur väluppfostrad han än annars är.

Jag tvingades ju kallstarta honom efter jobbet. Har ingen elstolpe att koppla honom till där. Han hade stått där sedan klockan 12, alltså i nio timmar, och troget väntat på mig.

Sedan kommer jag bara och sätter mig i bilen. Termometern visar -21 grader och jag vrider på startnyckeln. Han startar utan problem.

Men hade han haft det där långfingret, så…