Grannarna är finlandssvenska. Int ha jag sagt att du får äta hur myky karkki som helst sa pappan (?) åt barnen som skrikande och förväntansfulla trängde sig in genom hyttdörren.

Några minuter senare hörs från korridoren, bakom min förhoppningsvis ordentligt låsta dörr. V—u, se on homo. Och sedan tjoar ett överförfriskat sällskap nåt sånt som inte kan gå i tryck ens med —-+två bokstäver.

Men det är inte bara här det är rajtantajtan. Redan i bussen på väg från Lovisa till H:fors tjoades och tjimmades det i baksätet. Men tro nu inte att det var VI som satt där.
Jag vet inte riktigt i vilken värld jag vill vara. I Muminvärlden eller i den brutalt hämningslösa…
Den här världen, här på båten, är egentligen oerhört intressant. Borde kanske doktorera i ämnet.
Tänk att få resa fram och tillbaka över böljan den grå. Vecka ut och vecka in.
Hmmm…

Någon har kastat in handsken hos oss på ÖN:s redaktion.
Jag vet inte vems handsken är och utfärdar därför här en efterlysning.

Alla handskar
i nejden som känner sig ensamma och saknar sin närmaste vän, kontakta mig.

För vad gör man med bara en handske, eller bara en strumpa? Går det hål på ena strumpan kastar man väl bort den andra? Eller gör man så? Jag känner människor som parar ihop en singelstrumpa med en annan singelstrumpa, också fastän färgen inte stämmer.

Det är väl miljövänligt? Och att ägna den ensamma strumpan en omsorgsfull tanke är inte heller fel. Om glas har känslor (läs tidigare inlägg) så har strumpor och övergivna handskar också det.

Ja-ja, nu har jag glömt matchen jag satt och följde på datorn för en stund sedan. Vadå Classic-Tor? Nu ser jag bara fram emot söndagen den 20 februari då vi ska piska regerande finska mästarna SSV.

Jag skulle skriva om Kuriren. Den finlandsvenska nästan-veckotidningen. Som jag tycker fräschat upp sig. Låtit sig inspireras av svenska Allers, Allas, Året Runt m.fl. kanske.
En bra bit på väg har redaktionen kommit. Kuriren har blivit bättre!

Lite vårkänslor får man ju allt av pärmen. Och för att visa att jag är fortfarande är fräsigt trendig lade jag till en av mina servetter som går i samma fina gröna vårfärg.

Lite för sent lade jag märke till rödvinsfläckarna på servetten. Men de visar ju bara att jag haft gäster. Det vill säga att jag inte är nån ensam looser.

Mitt glamourösa liv fortsätter.
Det är lilla lördag
och jag sitter vid datorn, stirrar på skärmen, trycker då och då F5 (=uppdatera) och hejar på Lovisa Tor som i innebandyligan möter Classic
i Tammerfors.
Så kom inte och säg att det saknas spänning på min blogg eller
i mitt liv.
Men just nu – på ett par timmar – har jag inte tid att blogga. Återkommer senare. För jag har faktiskt också läst Kuriren i dag. Den finlandssvenska veckotidningen. Där fanns en artikel om vinterbad. Senare i kväll ska jag läsa resebilagan.
Men hej då på en stund och heja Tor!

Det här har jag shoppat i dag. Måste ju fortsätta på den supertrendiga linjen och berätta allt om mitt liv, vare sig det intresserar människor eller inte.

Den till vänster är för utvärtesbruk. Hårbalsam för den lata. Bara att spraya och lämna i luggen efter hårtvätten.

Den till höger är för invärtesbruk. Avnjutes gärna tillsammans med en bit brieost.

Så det är mycket lyx och bling & blong i mitt liv ska ni veta.

Det var väl ändå ingen som såg mig då jag skrapade bilrutorna i morse eller då jag tog bussen hem från stan eller då jag satte mig vid datorn och betalade räkningar?

Och nu ska det inte handla om väderutsikter. Nej, det här blir ett allvarligt inlägg. För jag har också en allvarlig sida. Jag är inte alltid så glättig som jag kanske ser ut. Jag känner ofta oro och lider av måndagsångest.
Skratta lagom nu bara – det är riktigt sant det jag skriver.

Söndag kväll. Satt på egen pressplats och följde innebandyligamatchen Oilers-Tor i Esbo. Det i sig var inte alls ångestladdat, fastän Tor förlorade matchen. Jag älskar att åka buss och jag älskar att titta på innebandy, hur det än går för Tor.

Natten mellan söndag och måndag. Sover ofta oroligt då. För en vecka sedan drömde jag om snögubbar. Hur antalet bidrag rasslade in så till den grad att jag inte alls hann med. Det fanns hundratals mejl i inboxen, alla med ämnet ”Snögubbe”. Också
i natt drömde jag om snögubbar i mejlboxen, men nu hade innebandylaget skickat bidragen. Jag blev nästan arg på killarna. Tänkte att dom jävlas med mig. Hon ville ju ha snögubbar – nu ska hon minsann få dem. Typ.
Jag vet – det är nu ni tänker – hon borde gå till en hjärnskrynklare.

Måndag morgon. Ser solen stiga över Lovisaviken. Tänker att det blir nog en bra dag ändå. Jag oroar mig för allt och ingenting, helt i onödan.

Måndag klockan 17.30. Dagen har runnit i väg. Jag vet inte riktigt vad allt jag gjort men mycket har jag gjort och det mesta hoppas jag gick rätt. En del av tisdagens tidning syns på whiteboarden.

Det var en måndag ungefär som hundra andra tidigare – och visst blev den helt bra. Slipper förmodligen aldrig måndagsangsten – eller vet nån hur man kan strypa den?

– Hur kan man välja ett namn som Paradise Oskar?

I går blev det klart att det är Paradise Oskar som representerar Finland i Eurovision Contest i Düsseldorf. Och bra så, tycker jag. Heja Svenskfinland, heja P O! Låten var riktigt bra. Någon framskjuten placering i tävlingen blir det inte för Finland. Men hellre ser jag P O där än någon hårdrockgupp eller fiolspelande farbröder.
För att nu inte tala om bidraget ”Synkän maan tango”…

– Och tycker du han ser ut som en man från paradiset den där Oskar? Är han typen som alla kvinnor suktar efter? Gör du det själv?

Adrian verkar inte ha mycket till övers för Paradise Oskar. Och jag kan ge honom rätt i mycket. P O är inte mitt manliga ideal, jag gillar inte glansbilder, det ska vara grövre drag och ruffigare stil. En whiskyluktande James Bond i trasig, smutsig skjorta och skäggstubb.

Men namnet Paradise Oskar väcker såväl tankar som känslor och diskussioner. Och då är det inget dåligt namn.
Heja Finland och heja P O!

Vågar bara lägga in en miniliten bild på bloggen då jag skriver detta F-18 inlägg.
På väg in till Alko (samma som Systembolaget i Sverige) såg jag denna reklamslogan.
Som finlandssvensk med lite ”dålig syn” kan man läsa SUPAN dagar, och då tycker jag det borde ha varit Alko som hade haft reklamen – inte den stora matkedjan.

Något slags smygreklam är väl det här också. Dröjer väl inte länge innan jag har opinionsnämnden, Säpo, FBI, socialen och en hel drös med andra eminenta myndigheter efter mig (glöm inte min cannabisodling – läs annat inlägg).

Tills dess passar jag på att leva loppan och ha lite SUPerSUPan- dagar.

Så här blå var himmelen i dag. Endast en liten vit prick syntes och det var inte ett moln.
Pricken rörde på sig, från öst mot väst.

A white one on the way from Moscow to Helsinki? För det kan ju inte vara Blue one, då hade ju planet inte varit synligt en dag som den här?

Att varje dag komma på vad man ska blogga om är inte så lätt. Helst vill jag ju bjuda på två, tre inlägg – men minst ETT försöker jag ändå få till.

Ibland har jag huvudet fullt av idéer och i kameran står bilderna på kö. Men sedan kommer en dag då jag undrar vad tusan jag ska skriva om.

Då kan man gå in på andras bloggar och låta sig inspireras.
Ett annat alternativ är att skriva om sig själv, sin vardag, avslöja vad man gör just då eller vad man tänker göra på kvällen.

I dag valde jag att slumpa en blogg och då kom jag in på en sida där en kvinna skrev att hon precis fått utställningen klar. Den handlade alltså om hennes konstverk.
Jag funderade en stund, har jag någon utställning, nåt stilleben eller nån installation som jag kan visa? En hög med kläder på golvet, ja. En samling av pumpor från sensommaren på ett fat, ja.

Men sedan kom jag på att jag har tre hyllor fyllda med sprit, bland dem rariteten Absinth på 90 procent. Den vågar vi nog aldrig smaka på, för ryktet förtäljer att August Strindberg drack Absinth och alla vet ju hur det gick för honom.