Övrigt

Med mamma på gångbron

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

Nåja, i dag blev turen äntligen av. Mamma fick gå över gångbron, Kronobron. Det var som ni ser en disig, lätt dimmig dag och lite duggregn från och till. Men det blåste inte, så promenaden över den 350 meter långa bron gick bra. Vi hade kommit med bil till parkeringsplatsen vid det flytande huset.

Där finns det här konstverket, som jag visat bilder på förr. Lovisadropparna. Mamma tyckte att dom var lite konstiga. En står ju upp och ner 😄 Ja, det där är väl det man kallar modern konst, sade jag.

Därifrån kom vi med vår Puck ut genom vassen, säger mamma och pekar. Puck var en träbåt med inombordsmotor. Vi hade båten förtöjd vid åns mynning. På den tiden fick båtar förtöjas där. Nu har vassen vuxit mycket och brett ut sig, men det här var något mamma ville se. Hur där såg ut i dag, mer än 50 år sedan jag och min syster var barn.

Under tiden som vi gick över bron körde min syster bilen till andra stranden och mötte upp oss där. En tur som vår snart 90 år gamla mamma var mycket nöjd med.

Sex och spänning på redaktionen

~ Carita Liljendahl ~ 5 kommentarer

Recension av boken ”Skuggor av svek”

Den fiktive nyhetschefen Adrian Debutsky är odräglig enligt somliga, ljuvlig enligt andra. Dessutom är han bisexuell.

– Kärleken har många ansikten, kommenterar Debutskys skapare, Carita Liljendahl.
Journalisten och författaren Carita Liljendahl skulle gärna vara man, åtminstone för en dag.
– Det är mycket som är enklare för män. Jag gillar den råa, brittiska James Bond-humorn men upplever att om jag som kvinna kör samma småfräcka stil kastar folk långa blickar. De reagerar annorlunda än på män som säger samma sak.


När Carita Liljendahl skulle skapa en huvudkaraktär för sina romaner fick denne alltså bli en man.
– Via Adrian får jag tänka som en man och bli arg som en man. Jag är inte den som får utbrott i verkligheten men tack vare mina karaktärer får jag det åtminstone i fiktionen.
I höst kom den tredje romanen, Skuggor av svek, om Adrian Debutsky, nyhetschef på Helsingfors Dagblad.


Redan under arbetet med den första boken insåg Liljendahl att hennes huvudperson måste vara journalist eftersom det är den bransch hon behärskar bäst.
Enklast var också att placera Adrian Debutsky långt från Carita Liljendahls egna trakter.
– Det hade inte gått att ha honom som chef på Borgåbladet eller Östra Nyland, inte ens om jag hade döpt tidningen till något annat. Kretsarna är så små här så det fick bli en Helsingforstidning i stället.
Böghatare var temat i bok nummer två – Uppdrag utrotning. Då introducerades även en ny karaktär – den homosexuelle journalisten Lucas Ericson som förälskade sig i Adrian Debutsky. Till sin förvåning drogs också Adrian till Lucas. Attraktionen håller i sig i den nya romanen fastän Adrian odlar kärleken till sin nya flickvän.
– Jag vet inte om Adrian är bisexuell men exhibitionist är han garanterat. Framför allt är han en sökare som funderar mycket på vad och vem han egentligen är, säger Liljendahl.


Adrian Debutsky har ett aktivt sexualliv och i motsats till många andra författare är Carita Liljendahl inte pryd i sina beskrivningar av sex.
– Att skriva om sex är inte svårt, tycker hon.
– Jag hör till de läsare som inte tycker om böcker med vaga antydningar om det som händer i sängkammaren. När det gäller beskrivningarna av homosex har jag funderat på ifall det finns läsare som blir rädda. De kommentarer jag får är enbart positiva.


– Min utgångspunkt är att ju att alla är lika mycket värda, oberoende av om de är homo- eller heterosexuella.
Hur Adrians fortsatta liv ska se ut är ännu oklart. Liljendahl skissar på nästa bok och vill inte uttala sig om huruvida Lucas eller Adrian visar sig vara hivpositiv.
– Nästa bok skall, som de tidigare, vara relationsromaner med ett visst mått av spänning. Intrigen brukar ge sig själv och karaktärerna lever sina liv. Ibland undrar jag om det är jag eller Adrian som bestämmer.

Annika Hällsten
Hufvudstadsbladet 3.12.2012

……………………………………………………………………………..
Eftersom min webbplats debutsky.fi, där det finns mycket material om mina böcker, läggs ner då webmastern för den slutar jobba, har jag beslutat flytta över en del av materialet till min WordPress-blogg. Det kommer att ta tid innan allt här gjort, men bitvis flyttas allt hit 🙂

Carita Liljendahl, 19.8.2023

Fem en fredag, fantasi

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Temat hos Elisamatilda den här veckan är ordet FANTASI.
En viss fantasi behövs för att tillreda vackra smakbitar i Smaku Lovisa, som jag skrev om redan igår. Igår smakade vi också på Locales Eero Laaksos biff och portionen var större än många andra Smaku-rätter. Ändå var den inte så stor som den kanske ser ut på bilden, eftersom tallriken inte är en stor mattallrik. Biffen är en tredjedel av den som finns på den vanliga huvudrätten i restaurangens meny.

Lövbiff, rostad nypotatis, inlagda sommarens lökar. Örtsmör. Bild också längst ner på sidan här.

Så mycket fantasi har inte behövts just för denna rätt, men i Smaku Lovisa finns många riktigt vackra rätter där också fantasin fått spelrum. Den här lövbiffen och speciellt löken var ändå väldigt delikata.

Och så till Elisamatildas frågor och mina svar.

Finns det någon fiktiv värld du gärna hade besökt?
– Den vardag som mina romaners huvudperson, Adrian Debutsky, lever i.

Är du bra på att komma på idéer?
– Det tycker jag absolut. Jag måste idea varje vecka för att kunna ge tips åt medarbetarna då det gäller innehållet i Nya Östis, vad ska vi skriva om?

Är du en drömmare eller realist?
– En drömmare och en evig optimist, som ändå har fötterna på jorden som en realist då det krävs.

Vad fantiserar du om?
– Att kunna bo i en liten enkel stuga, eller i en husbil eller husvagn.

Om du fick önska, vad skulle finnas i världen som saknas idag?
– Fred. Inte ett enda krig i ett enda land. Mera empati och kärlek och tolerans.

Nu är det Smaku som gäller

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Smaku Lovisa – en dryg vecka då vi i Lovisa kan köpa små smakprov av restaurangernas utbud.
Smak, det vet alla som kan svenska vad det betyder. På finska är det MAKU.
Sedan kan vi säga att vi smakar oss fram, ”smakuillaan” är inte ett verb som finns på riktigt i finskan men det kan användas då vi säger att vi går ut för att smaka på något. ”Maistellaan” säger man också på finska.

Ordkombinationen är hur som helst kul. Igår testade vi Fiskare Henrikssons och Bistro Kronan & Piano Bars umamilax på canapé och Lavendel pannacotta med vitchoklad crumble.

I dag är det kanske en annan restaurangs Smaku-bidrag som gäller.

Vilostolar på strandskvären

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

Här kommer ytterligare några bilder från strandområdet där bostadsmässan arrangerades. En plats som nu är öppen för allmänheten.

I bakgrunden syns en lekplats som många tycker borde ingärdas eftersom Lovisaviken ligger bara ett litet stenkast ifrån.

I bakgrunden här syns Tapio Haapalas konstverk Lovisadropparna. Det invigs officiellt på Lovisadagen den 25 augusti. En dag som för övrigt var min pappas födelsedag. I år skulle han ha fyllt 99 år.

I natt föll ett stilla regn. Jag vet inte hur länge det höll på, men någon åska hade vi inte. Och vi har mestadels varit förärade att ha så här soligt och fint som det är på fotot från i tisdags.

Det flytande huset. Ack om jag hade råd, så gärna jag skulle vilja köpa det. Eller tänk att få hyra det för ett år eller två! Då kunde jag ju blogga därifrån och berätta om hur det är att bo i huset, marknadsföra det på bästa möjliga sätt 🙂

Spionen ute på rekognoseringstur

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Jag är ingen ornitolog, men jag gissar att detta är en vitkindad gås. Inte så omtyckt av alla, men det oaktat skapad av Gud. I ensam majestät simmade den mellan vassen och gångbron, på det som jag kallar insidan, alltså inte på den sida där viken och havet ligger öppnare.

En zoomad bild av samma fågel. Jag tror att den var på spaningstur. Hundratals, kanske tusentals gäss, brukar landa här i vassen och de utgör senare på hösten en mäktig syn då de i flockar beger sig söderut. Eller var de nu tar vägen. Jag vet ju inte 🙂

Jag tror att agenten, fågeln, lite surt undrar när trafiken av människor som vallfärdar över gångbron ska ta slut. Är friden i Lovisaviken nu ett minne blott?

En massa små fiskar simmade också på norra sidan av bron. Tror att det var mört, men även andra fiskar. Och en abborre såg jag 🙂 På den södra blåste det nämligen och gångbron gungade faktiskt en hel del.

Gångbron, Kronobron, är ett populärt utflyktsmål och vi får se hur långt in på hösten vi kan promenera här. Till höger ser ni det jag kallar ”insidan”, den lugnare sidan, mot norr. I bakgrunden Lovisavikens skola.

Planteringar i fina sommar-Lovisa

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Det är svårt med rubriker ibland, i alla fall här på bloggen. Jag tycker det är lättare att sätta tidningsrubriker 🙂

Jag strävar inte efter att ha ett tema då jag bloggar. Det enda jag vill är att skriva minst ett inlägg per dag och jag har nu gjort det under många års tid. Ibland blir det förhandsinställda, då jag vet att jag har bråda dagar eller då jag ska på någon resa och inte kan vara säkert på att internet funkar eller att nät finns för mobiltelefonen.

Vi är snart i mitten av augusti och allt har kommit igång. Jag tänker på kommunala möte och möten som vi har på jobbet. Skolorna börjar här på tisdag.

Igår avslutades arbetsdagen med kvällsbit och vin tillsammans med en väninna. Jag mötte upp henne vid kyrkan dit hon fick skjuts från byn där hon bor. Då tog jag de här bilderna.

Parken invid Mannerheimgatan fick för några år sedan nya träd då det fanns risk för att de gamla kunde blåsa omkull. Sällan tänker jag på skillnaden i storlek mellan de gamla och de nya, men här försökte jag få med den på bild.

Vid en stor och ståtlig kyrka kan det kännas som att planteringar försvinner eller drunknar i omgivningen. Men den här tycker jag är ett lyckat blickfång på trappan.

Gammal, glömsk eller bara en som ser bra ut?

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Det här ljuset doftar på riktigt ren tvätt, bomull. Doften är inte så stark att jag inte kan ha ljuset inne. Bilden har annars inget med kommande inlägg, tankar att göra 🙂

På Facebook såg jag ett foto och några kloka ord i dag. En man låg i en säng och tittade ut genom ett fönster där regnet vräkte ner och stormen härjade. ”Jag sitter här och lyssnar på Hans” sa han ”men jag borde ha lyssnat på Greta”.

Associationen till sagan om Hans och Greta å ena sidan, och stormen Hans och den norska (rättat 10 aug. hon är ju SVENSK), unga miljöaktivisten Greta Thunberg å andra sidan – det var ju bara SÅ slående. I alla nyheter läser vi nu och hör om bränder, översvämningar, stormar, skyfall…

Sedan också till något helt annat, även här med symbolbild från vår kyrka. Tog den i våras och till vänster på bilden syns halva min lånebil ❤ Jag var på fototour då.

Jag inspireras mycket av olika texter nu. Läser många tidningar, men har åter hittat böckernas värld. Inte minst Tove Janssons texter.

Då börjar jag fundera allt möjligt själv och tänker att min blogg kanske inte blir ett dugg mer intressant genom det, men jag ska ändå försöka skriva ner i dagboken vad jag tänker och sedan överföra en del hit. Allt från tankar till ordlekar 😀

”Jag är en gammal tant som ska tvätta glasögonen. Jag ser ju knappt ut genom dem. Jag stiger upp från stolen, men på väg bort från datorn har jag redan glömt vad jag skulle göra. Jag gör annat i stället. När jag återvänder till datorn inser jag att äh, jag glömde putsa glasögonen. Nytt försök, ny glömska. Efter en timme minns jag vad jag skulle göra och upprepar högt för mig själv DU SKA PUTSA GLASÖGONEN, tills det är gjort”

Sedan ser jag bra ut (= är vacker), och ser även bra ut genom ögonglasen 😀

I dag har jag också skrivit ett litet nödrop eller något slag av undran i min dagbok.
”Hmm, undrar om någon efterlevande kan läsa min handstil… börjar den bli gräslig?”

Och lite senare skriver jag ”Jag tycker att det är fredag idag, men det är torsdag”.

Finns det anledning till oro? Jag börjar bli gammal och glömsk och jag har skrivit ett alldeles för långt blogginlägg! 🤣

Nu ska Muminpappan få berätta

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

… sina memoarer ❤ På bokens baksida står det ”På sin veranda i Mumindalen minns pappan sina vänner i den Laglösa Kolonin, deras brokiga resor och väldiga fester i en värld där allt var möjligt. Kanske han har skarvat lite, men det måste man för att en bok ska bli spännande”.

Ser fram emot att få ta del av Muminpappans stormiga ungdom. Månne den var värre än min?

Efter massagen var jag in och ut i bokhandeln på fem minuter. Visste precis vad jag ville ha. En bok skriven av Tove Jansson, hade inte behövt vara om Mumin men nu blev det så.
Tre ark med klistermärken som används i dagböckerna och ett av favoritdagbokshäftena. Nu har jag av dem för ett år framöver, hoppas få leva så länge 🙂

Trees on Wednesdays

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Måste ju inte alltid vara tisdags- eller torsdagsträd. Jag kan ha bilder av träd vilka dagar som helst 😀

Ser nu dock att det knappt syns att det finns äpplen i trädet, eftersom de är gröna. Vi har alltså äppelträd på husets gård här som jag bor. Många äpplen har dock fallit till marken, på grund av torka eller blåst eller både ock.

Slutspurt med tidningsjobbet i dag, sidorna ska till tryckeriet. Imorgon fortsätter jobbet med nästa veckas tidning. Så springer vi på i ekorrhjulet 🙂

I dag ska jag kolla katalogen med medborgarinstitutets kommande kurser. Jag skulle gärna måla, teckna eller studera språk. Bättra på min franska och min spanska kanske? Min ryska är som den är, men just nu känns ryska inte helt rätt. Fastän jag kanske skulle förstå ukrainska till en viss del då också? Vet inte hur olika språken är. Kanske nån annan vet.

Nä, det får bli något slag av kortkurs under ett veckoslut eller en dagskurs. Annat kan jag tyvärr inte förbinda mig till då jag är upptagen med tidningsjobbet mest hela tiden. Men nåt slag av kurs hoppas jag att där finns för mig 🙂