Jag har aldrig sett norrsken på riktigt, tyvärr. Men häromdagen fick jag uppleva det via Sveriges TV som visade flera korta avsnitt med norrsken och stämningsfull musik. Jag blev tårögd.
Ikväll ska det hejas på Finlands hockeylag i ungdoms-VM. Laget möter USA i semifinalen, och tidigare på dagen spelar Sverige mot Tjeckien. Spännande, vilka lag går till finalen?
Den här intervjun gjordes den 24 november. Inte tycker jag att det var SÅ länge sedan. Så fort som texten kommer ut på webben lägger jag ut en länk i ett nytt inlägg här, så att den som vill läsa artikeln kan göra det.
Hanna Nordenswan som är reporter har själv jobbat på Östra Nyland för länge sedan. Hon är väl ungefär trettio år yngre än jag, och det var under den tiden då hon hade gått ut gymnasiet som vi var kolleger en tid.
Hon fick precis allt jag svamlade om helt rätt. Det blev en mycket personlig och bra artikel, jag fick läsa den innan den gick i tryck men behövde inte rätta någonting 🙂
Hanna till vänster och fotografen Linda Varoma till höger. Linda känner jag också sedan ganska länge, en superduktig fotograf men hon är också bra på att skriva kolumner både på finska och svenska.
Efter att Linda tagit bilder av mig frågade jag förstås om jag får ta en bild av henne och Hanna så att jag kan berätta om artikelpaketet de gjorde. De gjorde också en gallup med fyra personer och frågade om de känner till Nya Östis.
Annars har jag idag nästan förfrusit fingrarna då jag skrapade fram lånebilen. Minus 22 grader har vi och jag är inte den som vill stoppas av polisen, som jag faktiskt råkade möta i dag.
”Jaahas rouva, olette näköjään saaneet iglunne liikkumaan” – jaha frun, ni tycks ha fått er iglo att röra på sig…
Nej, jag kör aldrig med en rullande iglo, det vill säga en bil som är täckt med snö, särskilt högt lager på taket, och med endast en liten glugg att titta ut genom på vindrutan 🤣
Och när jag äntligen hade fått upp värmen i mig själv och bilen rullade jag in på mammas gård för att ge mat åt fåglarna, och då höll jag på att förfrysa fingrarna igen. Men, jag tinade upp!
Nya årets första bild i kalendern med Muminmotiv som jag fick i julklapp av min syster.
Ser ut som en lite katastrofal start på månaden 🤣 Det är inte en stor rutten banan som står i drivan, jag tror det är ett par skidor. Och någon har tappat sin pokal för andra platsen i en tävling?
En ser frågande och oskyldig ut, en annan mer fundersam. Den som har vurpat verkar ändå ha lämnat platsen.
Glad tisdag och god fortsättning på nya året! Höll på att skriva fotsvettning… och det är så vi säger här ibland ”Grått nytt hår och god fotsvettning”!
Första inlägget idag skrev jag igår, som förhandsinställt, den grönskande bilden under rubriken Glad måndag!
När jag gick över torget i dag på nyårsdagen blev jag däremot inte glad. Det såg ut som ett slagfält. Allt skräp från nyårsraketerna har jag inte ens fått med på bild.
Mänskor tycks kunna skjuta, men alla verkar inte kunna städa efter sig. Hur är dessa personer funtade? Helt tydligt är det nåt som INTE funkar i hjärnkontoret…
Jag tycker att jag aldrig sett stadens torg i detta eländiga skick. Å andra sidan har jag inte så ofta inspekterat platsen på nyårsdagen.
Stadens städpatrull har ledig dag i dag och ska så få ha. Det är bra att många får se förödelsen och jag är knappast den enda som förfärat mig. Trist är det ändå att det imorgon är den där ”någon” som städar upp efter alla de personer som inte kunnat göra det själva.
Fastän det är smällkallt ute kan det inomhus se ut så här, som på verandan i Kungsdammens hus. Den här bilden togs i början av december.
Glad måndag med grönskan till er alla, och en god början på 2024 önskar jag er också!
Koiria talossa = Hundar i huset. Ei pure = biter inte.
En skylt som fanns vid dörren till ett av de öppna julhemmen i början av december.
Skyltsöndag är en trevlig utmaning i Blogglandia. Bloggvännen BP håller i trådarna och hos henne hittas länkar till många andra bloggare som visar trevliga och roliga skyltar.
Jag brukar inte ge nyårslöften, typ träna mer, ät hälsosamt, drick ingen alkohol i januari osv. Det är löften som jag vet att jag inte kan hålla.
Men igår kände jag att det är dags för förändring på personligt plan.
Jag har alltid tyckt om att stötta andra, lyssna, hjälpa, peppa, försöka få människor att tänka positivt, förklara för dem hur mycket vi har att vara tacksamma över, osv. osv.
Jag tänker fortsätta finnas till för vänner och nära och kära. Men – här uppstår ETT men!
Jag börjar med att lyssna, jag visar att jag förstår och att jag finns till. Jag ger råd om personen vill ha sådana och jag stöttar gärna.
Men ser jag sedan att den negativa spiralen fortsätter och att personen inte själv bjuder till för att få sina problem lösta, då sträcker jag upp händerna och ger för egen del upp.
Vänner och nära och kära får hjälp av mig, de får tanka energi via mig, men inte så till den grad att de suger ut allt och lämnar mig kvar som en tom ballong.
Var och en av oss bär ett ansvar för sig själv, och jag bär ett ansvar för mig själv.
Det kommer att bli svårt, men det är inte omöjligt. Jag kan hålla telefonen i tyst läge, jag kan ge tummen upp eller tummen ner eller trycka en annan emoji. Men jag ger inte längre mer tid än det till personer som inte ger MIG krafter, som skriver eller hör av sig bara för att klaga kring ditt och datt.
Gott nytt år alla! Låt oss vara positiva och empatiska och snälla mot varandra, men framför allt barmhärtiga mot oss själva!
Tidigare låg pusselbitarna i en genomskinlig plastpåse. Nu är påsen gjord av papper! Bra tänkt av van Haasteren och hans team!
När jag slog upp bitarna i lådan, varifrån sorteringen börjar, fick jag direkt syn på en av fyra hörnbitar 🙂
Nu börjar jag med att leta efter alla övriga kantbitar som bildar pusslets ram. Efterhand sorterar jag förstås enligt färg och mönster och tydliga motiv som träder fram.
Jag vill åter ta kontrollen över mitt eget liv och inte vara en marionett i andras händer.
Nu menar jag inte att mamma styr och ställer, henne vill jag hjälpa så länge hon finns kvar i mitt liv.
Men kalendern ska inte längre bokas full med möten och andra ”måsten” och jag måste bli ännu mer tydligare och skarpare då det gäller att säga ifrån i olika sammanhang.
Pussel ger mig sinnesro. Negativa och tärande tankar skingras. Pussel är bra för hjärnan på många sätt med sina färger och former ❤
Jag försöker vila mycket nu, sova länge de lediga morgnar som återstår innan jobbet åter börjar.
Mina lediga dagar mellan jul och nyår blev inte som jag tänkte. Allt jag hade planerat in för egen del inhiberades, dels för att andra insjuknade, dels för att jag inte hade ork att genomföra det jag hade tänkt. Mina krafter har fördelats på andra som har behövt hjälp. Ibland blir det bara så.
Här hemma har jag ändå fått i ordning ett arkiv av artiklar. Jag sparar urklipp, men inte på långt och när allt jag skrivit. Förstås även intervjuer som gjorts med mig under åren.
Men pusslet jag hade tänkt ta fram har jag inte ännu fått ut på bordet, eftersom det kräver mycket utrymme och bordsytan behöver tömmas.
I dag har vi fyra minusgrader, men den närmaste veckan ska bli smällkall med temperaturer dagtid runt -14 och på nätterna kring -24. Då är det ju skönt att kura inomhus, och jag får jobba mycket hemifrån så det känns bra. Jag oroar mig ändå för hur min ork ska räcka till för att vid sidan av heltidsjobbet också finnas till för mamma. Kylan gör inte transport av mat och snöarbete enklare. Kanske dags att köpa in fler tjänster utifrån så småningom.
Temat hos Elisamatilda, denna sista fredag år 2023, är Gott slut 2023 och frågor kring året som gått.
Vad var det bästa med 2023?
– Det fanns mycket som var bra, så det är nog svårt att välja bara EN sak. Men för Lovisas del bostadsmässan, som pågick från drygt fyra veckor i juli-augusti. Jag hittade bilder från den om jag inte har visat tidigare och lägger ut en här.
Här syns en del av vardagsrummet och utsikten från huset Kungingattarenhelmi, på svenska Drottningens pärla.
För min egen del var det kul att jag kom iväg på en livekonsert i somras, då jag fick se Juha Tapio vars sånger har gett mig mycket styrka.
Vad ser du fram emot med ett nytt år?
– Ett nytt år är som en oskriven dagbok, ett fint häfte, en bok, med bara tomma sidor. Allt känns möjligt. Jag ser fram emot våren. Har inga stora planer för året, men en kryssning till Stockholm i mars kanske blir av. Jag ska också oftare våga säga ”nej” och vara tydlig då jag känner mig orättvist behandlad eller utnyttjad. Kanske rentav påbörja något helt nytt som ger livet det innehåll jag vill ha.
Gjorde du vad du tänkt göra under året?
– Ja, i det stora hela känns det så.
Vad har varit din största framgång i år?
– Jag har inte tävlat i något, inte vunnit ära och berömmelse på det sättet. Men framgång kan ju betyda annat också. Att planera nya nummer av Nya Östis och att tillsammans med kollegerna varje vecka få till en tidning må räknas som en stor framgång 🙂
Hur avslutar du det här året?
– Förhoppningsvis i lugna tecken och att jag får vara frisk. Det har varit tungt de senaste tio dagarna. En jordfästning före jul, mamma som dagen innan julafton insjuknade i influensa och behövde mer hjälp än vanligt, och sedan en vän som behövde stöd och hjälp då hunden skulle avlivas.
Ibland blir det bara så att de dagar jag hade tänkt spendera på annat sätt, ledig från jobbet, gick till omhändertagande av andra.
Men det kan komma en dag då JAG behöver hjälp, därför är jag tacksam för att jag var frisk och kunde hjälpa de nära och kära som behövde mig.
Nu är min enda önskan att själv få vila några dagar innan vardagen med långa arbetsdagar åter är här 🙏
Fick mig ett gott skratt då jag såg hur tallriken med Mumin-motiv såg ut efter att jag ätit några kex med ostar. Mumin har fått en hjälm!
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 