Dagens WordPress-fråga

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer
Dagligt skrivförslag
Vad älskar du med där du bor?
Visa alla svar

Att det är ett lugnt hus med trevliga grannar. Att huset ligger centralt i Lovisa, att det har hiss och att jag har balkong. Jag tycker om mycket i bostaden. Färgerna och mönstren på tapeterna, grått och svart, ni vet min stil 🙂

Jag tycker också om olika glasföremål. Ibland sätter jag sticklingar i dem.

Sedan älskar jag hela lilla Lovisa i sig. Här föddes här, här har jag vuxit upp, här ska jag dö. Vyerna kan jag vidga så länge jag orkar och har råd att resa, annars reser jag via datorn.

Dagens fråga i Orsakullans bloggutmaning är ”Neptunus, vad vet du om denna planet”. Mitt svar: Inte mycket. Jag måste googla.

Och lärde mig åter nåt nytt 🙂
”Neptunus är den åttonde planeten från solen. Neptunus är en så kallad gasjätte, och har fått sitt namn efter havsguden Neptunus i romersk mytologi. Den 24 augusti 2006, då den Internationella astronomiska unionen beslutade att Pluto inte längre var en planet, blev Neptunus den yttersta planeten i solsystemet.”

Med mamma på gångbron

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

Nåja, i dag blev turen äntligen av. Mamma fick gå över gångbron, Kronobron. Det var som ni ser en disig, lätt dimmig dag och lite duggregn från och till. Men det blåste inte, så promenaden över den 350 meter långa bron gick bra. Vi hade kommit med bil till parkeringsplatsen vid det flytande huset.

Där finns det här konstverket, som jag visat bilder på förr. Lovisadropparna. Mamma tyckte att dom var lite konstiga. En står ju upp och ner 😄 Ja, det där är väl det man kallar modern konst, sade jag.

Därifrån kom vi med vår Puck ut genom vassen, säger mamma och pekar. Puck var en träbåt med inombordsmotor. Vi hade båten förtöjd vid åns mynning. På den tiden fick båtar förtöjas där. Nu har vassen vuxit mycket och brett ut sig, men det här var något mamma ville se. Hur där såg ut i dag, mer än 50 år sedan jag och min syster var barn.

Under tiden som vi gick över bron körde min syster bilen till andra stranden och mötte upp oss där. En tur som vår snart 90 år gamla mamma var mycket nöjd med.

Sex och spänning på redaktionen

~ Carita Liljendahl ~ 5 kommentarer

Recension av boken ”Skuggor av svek”

Den fiktive nyhetschefen Adrian Debutsky är odräglig enligt somliga, ljuvlig enligt andra. Dessutom är han bisexuell.

– Kärleken har många ansikten, kommenterar Debutskys skapare, Carita Liljendahl.
Journalisten och författaren Carita Liljendahl skulle gärna vara man, åtminstone för en dag.
– Det är mycket som är enklare för män. Jag gillar den råa, brittiska James Bond-humorn men upplever att om jag som kvinna kör samma småfräcka stil kastar folk långa blickar. De reagerar annorlunda än på män som säger samma sak.


När Carita Liljendahl skulle skapa en huvudkaraktär för sina romaner fick denne alltså bli en man.
– Via Adrian får jag tänka som en man och bli arg som en man. Jag är inte den som får utbrott i verkligheten men tack vare mina karaktärer får jag det åtminstone i fiktionen.
I höst kom den tredje romanen, Skuggor av svek, om Adrian Debutsky, nyhetschef på Helsingfors Dagblad.


Redan under arbetet med den första boken insåg Liljendahl att hennes huvudperson måste vara journalist eftersom det är den bransch hon behärskar bäst.
Enklast var också att placera Adrian Debutsky långt från Carita Liljendahls egna trakter.
– Det hade inte gått att ha honom som chef på Borgåbladet eller Östra Nyland, inte ens om jag hade döpt tidningen till något annat. Kretsarna är så små här så det fick bli en Helsingforstidning i stället.
Böghatare var temat i bok nummer två – Uppdrag utrotning. Då introducerades även en ny karaktär – den homosexuelle journalisten Lucas Ericson som förälskade sig i Adrian Debutsky. Till sin förvåning drogs också Adrian till Lucas. Attraktionen håller i sig i den nya romanen fastän Adrian odlar kärleken till sin nya flickvän.
– Jag vet inte om Adrian är bisexuell men exhibitionist är han garanterat. Framför allt är han en sökare som funderar mycket på vad och vem han egentligen är, säger Liljendahl.


Adrian Debutsky har ett aktivt sexualliv och i motsats till många andra författare är Carita Liljendahl inte pryd i sina beskrivningar av sex.
– Att skriva om sex är inte svårt, tycker hon.
– Jag hör till de läsare som inte tycker om böcker med vaga antydningar om det som händer i sängkammaren. När det gäller beskrivningarna av homosex har jag funderat på ifall det finns läsare som blir rädda. De kommentarer jag får är enbart positiva.


– Min utgångspunkt är att ju att alla är lika mycket värda, oberoende av om de är homo- eller heterosexuella.
Hur Adrians fortsatta liv ska se ut är ännu oklart. Liljendahl skissar på nästa bok och vill inte uttala sig om huruvida Lucas eller Adrian visar sig vara hivpositiv.
– Nästa bok skall, som de tidigare, vara relationsromaner med ett visst mått av spänning. Intrigen brukar ge sig själv och karaktärerna lever sina liv. Ibland undrar jag om det är jag eller Adrian som bestämmer.

Annika Hällsten
Hufvudstadsbladet 3.12.2012

……………………………………………………………………………..
Eftersom min webbplats debutsky.fi, där det finns mycket material om mina böcker, läggs ner då webmastern för den slutar jobba, har jag beslutat flytta över en del av materialet till min WordPress-blogg. Det kommer att ta tid innan allt här gjort, men bitvis flyttas allt hit 🙂

Carita Liljendahl, 19.8.2023

Fem en fredag, fantasi

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Temat hos Elisamatilda den här veckan är ordet FANTASI.
En viss fantasi behövs för att tillreda vackra smakbitar i Smaku Lovisa, som jag skrev om redan igår. Igår smakade vi också på Locales Eero Laaksos biff och portionen var större än många andra Smaku-rätter. Ändå var den inte så stor som den kanske ser ut på bilden, eftersom tallriken inte är en stor mattallrik. Biffen är en tredjedel av den som finns på den vanliga huvudrätten i restaurangens meny.

Lövbiff, rostad nypotatis, inlagda sommarens lökar. Örtsmör. Bild också längst ner på sidan här.

Så mycket fantasi har inte behövts just för denna rätt, men i Smaku Lovisa finns många riktigt vackra rätter där också fantasin fått spelrum. Den här lövbiffen och speciellt löken var ändå väldigt delikata.

Och så till Elisamatildas frågor och mina svar.

Finns det någon fiktiv värld du gärna hade besökt?
– Den vardag som mina romaners huvudperson, Adrian Debutsky, lever i.

Är du bra på att komma på idéer?
– Det tycker jag absolut. Jag måste idea varje vecka för att kunna ge tips åt medarbetarna då det gäller innehållet i Nya Östis, vad ska vi skriva om?

Är du en drömmare eller realist?
– En drömmare och en evig optimist, som ändå har fötterna på jorden som en realist då det krävs.

Vad fantiserar du om?
– Att kunna bo i en liten enkel stuga, eller i en husbil eller husvagn.

Om du fick önska, vad skulle finnas i världen som saknas idag?
– Fred. Inte ett enda krig i ett enda land. Mera empati och kärlek och tolerans.

Nu är det Smaku som gäller

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Smaku Lovisa – en dryg vecka då vi i Lovisa kan köpa små smakprov av restaurangernas utbud.
Smak, det vet alla som kan svenska vad det betyder. På finska är det MAKU.
Sedan kan vi säga att vi smakar oss fram, ”smakuillaan” är inte ett verb som finns på riktigt i finskan men det kan användas då vi säger att vi går ut för att smaka på något. ”Maistellaan” säger man också på finska.

Ordkombinationen är hur som helst kul. Igår testade vi Fiskare Henrikssons och Bistro Kronan & Piano Bars umamilax på canapé och Lavendel pannacotta med vitchoklad crumble.

I dag är det kanske en annan restaurangs Smaku-bidrag som gäller.

Vilostolar på strandskvären

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

Här kommer ytterligare några bilder från strandområdet där bostadsmässan arrangerades. En plats som nu är öppen för allmänheten.

I bakgrunden syns en lekplats som många tycker borde ingärdas eftersom Lovisaviken ligger bara ett litet stenkast ifrån.

I bakgrunden här syns Tapio Haapalas konstverk Lovisadropparna. Det invigs officiellt på Lovisadagen den 25 augusti. En dag som för övrigt var min pappas födelsedag. I år skulle han ha fyllt 99 år.

I natt föll ett stilla regn. Jag vet inte hur länge det höll på, men någon åska hade vi inte. Och vi har mestadels varit förärade att ha så här soligt och fint som det är på fotot från i tisdags.

Det flytande huset. Ack om jag hade råd, så gärna jag skulle vilja köpa det. Eller tänk att få hyra det för ett år eller två! Då kunde jag ju blogga därifrån och berätta om hur det är att bo i huset, marknadsföra det på bästa möjliga sätt 🙂

Spionen ute på rekognoseringstur

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Jag är ingen ornitolog, men jag gissar att detta är en vitkindad gås. Inte så omtyckt av alla, men det oaktat skapad av Gud. I ensam majestät simmade den mellan vassen och gångbron, på det som jag kallar insidan, alltså inte på den sida där viken och havet ligger öppnare.

En zoomad bild av samma fågel. Jag tror att den var på spaningstur. Hundratals, kanske tusentals gäss, brukar landa här i vassen och de utgör senare på hösten en mäktig syn då de i flockar beger sig söderut. Eller var de nu tar vägen. Jag vet ju inte 🙂

Jag tror att agenten, fågeln, lite surt undrar när trafiken av människor som vallfärdar över gångbron ska ta slut. Är friden i Lovisaviken nu ett minne blott?

En massa små fiskar simmade också på norra sidan av bron. Tror att det var mört, men även andra fiskar. Och en abborre såg jag 🙂 På den södra blåste det nämligen och gångbron gungade faktiskt en hel del.

Gångbron, Kronobron, är ett populärt utflyktsmål och vi får se hur långt in på hösten vi kan promenera här. Till höger ser ni det jag kallar ”insidan”, den lugnare sidan, mot norr. I bakgrunden Lovisavikens skola.

Cykeltur i värmeböljan

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

Helt beredd var jag inte på hur varmt det skulle vara, +25 grader i skuggan. Men jag hade hjälm på huvet och vattenflaska i cykelkorgen. Här har jag kommit till en av ”portarna” till Drottningstrandens park, som nu efter bostadsmässan är öppen för allmänheten.

Här finns så mycket fint att titta på, och saker som jag nu såg för första gången. Den här pergolan blir med tiden fin, nu klättrade här några enstaka luktärter.

Det är toppen att det finns många bänkar för dem som vill vila sig under promenader.

Pergolans katter i andra ändan av gången.

Jag stannade inte upp vid alla små detaljer och fina skyltar som här finns, jag kan ju ta flera turer hit och fotografera dem senare.

Och vad sägs om minispången som går ut i vassen, och växten i motljus och den vackra mossiga stenen?

Visar resten av bilderna imorgon, för jag tog mig längs den bredare spången (som jag visat bilder av tidigare) över mässans utställningsområde som idag ligger öde, mot gångbron, flytande huset och vilstolarna där.

Cykeltur 4 km, antal steg i dag nästan 4500. Svetten har lackat 😅!

Skolstart i dag

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Tog de här bilderna tidigare i somras och tänkte att det passar bra att lägga ut dem till skolstarten som sker i dag. Det här är Lovisa Gymnasium och härifrån tog jag studenten 1982. Det har kommit planteringar sedan dess och gräsmattan är mycket vacker nuförtiden. Träden måtte ha vuxit på fyrtio år, men annars är mycket sig likt.

Det här är vår tämligen nya högstadieskola byggd i trä, Lovisavikens skola heter den. Här fanns förr ett par tegelbyggnader och i dem gick jag mina högstadieår. För riktigt länge sedan fanns här en skola som också var byggd i trä, skulle den ha rivits på 1950-1960-talet?

Svenska gymnasiet och högstadiet ligger intill varandra och i bakgrunden till vänster skymtar idrottshallen.