Ett monotont muller och buller hörs här hela tiden då muddringsmaskinerna och andra mackapärer är i gång. Men jag är säker på att det här blir riktigt fint när det är klart.
Ikväll sommarfest hos en av redaktionens medarbetare. Ska bli kul!
I morse såg statistiken på min blogg normal ut. Men ikväll har schweizarna åter kastat sig över mig så att jag fått 1830 nya besök. Sjutton från Puerto Rico förvånar också.
Skulle gärna se kommentarer från Schweiz också, så hallå! Ni som läser min blogg så flitigt… kan någon av er skriva en hälsning. Bitte, schreiben Sie etwas 🤣
Har varit gladare i dag. Tankarna snurrar förstås kring det här med varför, och hur länge, jag ska leva totalt ensam. Jag jobbar ju mycket och har inte tid att passa upp någon, men sedan då jag ger min tid till någon som jag tycker om, då är hela hjärtat med ❤
Ett frissabesök muntrade upp. Färgkorrigering, slingor. Hade förstås känts extra kul om det hade funnits någon som hade sagt till mig ”så fint det blev!”. Men jag får säga det till min spegelbild istället och min egen åsikt, mitt omdöme, är sannerligen icke att förakta 💪😎
Jag är inte riktigt lika ledsen nu som jag var i morse. Men känslorna ligger ändå på ytan.
Döm om min förvåning när jag såg att jag efter att ha skrivit inlägget ”var finns han?” såg att statistiken på bloggen blomstrade! Jag har vanligtvis runt 300 besökare per dag, men redan på förmiddagen hade jag över 1800!
Just så, tänkte jag. Jag hade inte ens delat inlägget med mina ledsna tankar på Facebook men ändå hade 1800 läst bloggen 🤔
Vid en närmare titt såg jag att flera gamla inlägg hade runt 14–15 besök och att över 90 procent av de lästa inläggen hade kollats i Schweiz! Har jag beundrare där? Nya läsare? Eller är det nåt slags robotattack?
Hur som helst, har inte fått skräpkommentarer och inga elaka påhopp, och om nu någon robot ”läser” så må det vara hänt.
Har någon annan av er som har WordPress varit med om något liknande? Schweiz känns väl ändå tämligen ofarligt.
Men just i dag känner jag mig ensam, och innerst inne vet jag själv varför det är så just i dag.
Allt oftare tänker jag nuförtiden… åtta år… och även tre månader över åtta år, har jag varit ensam.
Den första tiden behövde jag det. Ett par år behövde jag det, för att komma över smärtan efter skilsmässan.
Såren plåstrades tillfälligt om med korta förbindelser, via vilka jag förstod att det var möjligt att träffa andra.
Men det fanns inget djup i allt det där. Känslan av tomhet och otillräcklighet kom alltid tillbaka.
Det är skönt att gråta ibland och jag vet att också den här känslan går över.
Kanske jag inte behöver längta för evigt. Kanske den där intelligenta personen med den speciella humorn och värmen finns.
Eller ja, jag vet att han finns… men kanske han också någon dag finns för mig?
Tänk att få känna hans hand i min. Hans arm runt min axel eller midja. En kropp mot min och en kyss i nacken.
Jag är bara en människa med känslor då jag saknar just det.
Min vän Siw som driver flickhemmet Corazon Grande i Bolivia är i Finland på besök. På grund av coronapandemin är det tre år sedan hon senast var i Lovisa.
Då jag fyllde 60 år meddelade jag att jag skänker en del av de pengar som jag får i gåva till Siws verksamhet. Det blev totalt 600 euro.
I dag träffades vi på ett café i stan. Hon berättade om sånt som hänt under de svåra pandeminåren i Cochabamba, och min syster och jag berättade om våra liv. Vi hade mycket att prata om förstås då så lång tid gått sedan vi sågs senast. Men såsom jag tidigare sagt, med goda vänner är det lätt att ta upp tråden där den ”tappades” förra gången.
Fick den här gåvan, ett bolivianskt hantverk, av Siw. Tack ❤
Gårdagens spontana utflykt till det här sommarcaféet med min syster var en sådan sak. Visade fler bilder därifrån i går.
Platsen jag skriver om är Bric-à-Brac i Pernå kyrkoby. Öppet fredagar och lördagar klockan 10–18 och söndagar klockan 12–18, åtminstone den här sommaren.
Skyltar från cafeterian visar jag imorgon!
