Vackra kyrkofönster i Lovisa.
Det har inte blivit så många nya fönster i min serie här på bloggen. Jag fotograferade ofta sådana utomlands, men nu har vi ju inte kunnat – eller ens velat – resa, så serien har lite torkat in.
Jag får väl lov att bli mer på alerten här på hemmaplan i stället. Hitta de fina fönster som säkert finns här och där.
Snart har jag jobbat klart för i dag och nu stundar något så ovanligt och lyxigt som fyra dagars ledighet! Jag har inte planerat in något speciellt, utöver shindobehandling på fredag. Men bara det att inte behöva ha väckarklockan att ringa och att timmarna vid datorn kan minskas är skönt 🙂
I dag funderade jag på det – när ska det ske? Att de första strålarna når min balkong? Jag har bott här snart 3,5 år men jag minns ändå inte sådant där.
Sedan såg jag fenomenet. Klockan var 17.14.
Efter det tog jag några foton i mörkret här hemma, då bara levande ljus och teven lyste upp rummen.
Och på balkongen har jag alltid tre värmeljus. Ett i en lykta och två i skalet av två utbrunna blockljus.
I går kväll såg pusselläget ut så här. Det här motivet hör till de lite enklare och jag har hittills avancerat rätt snabbt fastän jag bara pusslat en timme eller två per kväll. I nedre kanten har jag också ganska många bitar på plats, den blev bara utanför bilden 🙂
I dag har jag jobbat enbart hemifrån. Många mejl, telefonsamtal, framtidsplanering.
Ute skiner solen från en klarblå himmel. Det verkar ändå blåsa så jag antar att det känns kallare än de plus tre grader vi har.
Det blir ändå ljusare för var dag som går och vetskapen om att våren är i antågande och sommaren likaså får oss att orka bättre. Från och med måndagen den 8 mars har vi tre veckor av nedstängning framför oss i Finland.
Värst är smittläget i huvudstadsregionen, så det kan kännas orättvist för andra att drabbas. Men vi ligger bara åtta mil från Helsingfors. Jag har inte varit där på snart ett år om jag minns rätt, det känns märkligt… men jag vill inte heller åka dit så länge coronan grasserar.
Take-away får säljas, så jag hoppas verkligen att restauranger och lunchställen klarar också den här stängningen.
Brandensteinsgatan, vy österut. Jag står vid kyrkan, varifrån jag kom ut i går efter gudstjänstens digitala kaffestund.
I det gula huset fanns tingsrätten en gång, och ett apotek. Nu finns där försäkringsbolag och bostäder. Lite längre ner, i följande kvarter till höger finns församlingarnas Kyrkotorget, läkarstationen Mehiläinen, lunchrestaurangen Sakura Deli med mera.
Infarten från väst ser inte så vacker ut då snödrivorna är smutsiga och träden ännu kala. Här står jag också vid kyrkans bakdörr. Då man kör in mot Lovisa ser det ut som om man skulle köra rakt in i kyrkan men vägen gör sedan en liten sväng förbi den.
De här bilderna togs i går. I dag har vi haft både moln och sol, cirka fem plusgrader. Mycket jobb har jag haft, men jag kom ut på en intervju och det är alltid kul att få lite frisk luft i lungorna. Fastän det ibland känns si och så med den luften då man har munskyddet som täcker halva ansiktet.
Man skämtar ju rätt mycket om det. Att man bara ser ögonen på folk. Maskerade banditer är vi alla 🙂 De finns ju sådana där genomskinliga varianter där man kan se om folk ler, för alla är ju inte lika bra på att få leendet att nå upp till ögonen.
Ungefär så mycket snö som på bilden har vi kvar i Lovisatrakten. Inte överallt förstås, gatorna är tämligen snöfria. Men det finns stora högar av snö på sidorna av dem, åkrar och parker har fortfarande ett snötäcke och eftersom det är minusgrader på nätterna blir det skare.
Den här bilden gör mig glad. Där ligger snögubben och tittar upp mot skyn med ett leende på läpparna och näsan i orange glatt spretande. Fotot har tagits av konstnär Outi Välitalo från Jyväskylä och det har publicerats i Freestylesväggkalender. Den köpte jag för att stödja arbetet bland unga med missbrukarproblem.
Här stod jag och väntade över en kvart i dag och undrade varför dörren till Herrens hus var stängd. Jag skulle ju infinna mig vid ett visst klockslag för intervjun / kaffediskussionen som hade med fastan att göra och som arrangeras digitalt av Agricola svenska församling.
Här hann jag redan bli nervös. Jag tycker mest om att uttrycka mig i skrift, inte att tala utan att ha papper framför mig. Så jag hade en utskrift med lite stödanteckningar med mig.
Sedan visade det sig att dörren inte alls var låst. Den var bara trög och tung 😀 Och jag kom in helt lagom då sista tonerna av orgelmusiken ljöd under dagens digitalt sända gudstjänst.
Fredrik Geisor ledde diskussionen på ett avslappnat och bra sätt.
När sändningen började var jag inte alls nervös, för vem skulle behöva vara rädd i Herrens hus, frågade vi oss. Kaffe-te-diskussionen strömmades via församlingens webbsajt och via dess FB-grupp.
Och här är jag åter påväg hemåt. Plus tre grader, blå himmel och dripp-dropp ❤
Sista söndagen i februari. I morgon redan mars månad!
Februari månadsbild i den lilla roliga kalender jag fick av min syster i julklapp.
Önskar ju ändå att Winter time skulle vara över snart. Men prognosen för de följande fem, sex dagarna visar max plus fem grader och en del kalla nätter. Så det gäller att hålla ut. Vilket vi lärt oss i många sammanhang det senaste året.
Hos bloggvännen BP hittar du länkar till andra som är med i denna trevliga utmaning, Skyltsöndag!
Ramen till mitt pussel med damfotbollsspelare utgörs av 127 bitar, om jag räknat rätt. Sedan igår kväll har jag letat efter EN bit som efter en nål i höstacken. Jag trodde att den fattades där uppe till höger.
Jag gick igenom alla 873 bitar som finns sorterade i olika lådor. Men nej. Ingen kantbit. Så jag insåg det jag insett många gånger förr då jag pusslat, att jag hade placerat ett par bitar fel någonstans och nyss kom jag på var fyra låg fel 🙂
Så nu kan fyllningen av innanmätet börja!
Det har varit en fin dag med några plusgrader, sol och klarblå himmel. Vi har handlat åt mamma men annars har jag inte gjort så många knop här hemma. Svarat på några mejl, planerat kommande tidningar – kanske ett par timmar.
Imorgon åter halvfull arbetsdag, bland annat räkna arvoden och skriva ut ett reportage.
Ska också till kyrkan på en intervju. Den här gången är det jag själv som ska intervjuas i en strömmad direktsändning med frågor kring fastan. Spännande…
Bara en symbolbild. Jag vill inte vara som en frusen och spretig buske, inte ens fastän den är vacker. Jag vill vara full av liv och mitt ärliga jag.
Läste nyligen en intressant intervju i Kyrkpressen. Där berättar Hufvudstadsbladets sportchef Filip Saxén om sin närkamp med sig själv. Han har blivit sexuellt utnyttjad som barn, och i dag är han också mycket känd för att stå upp för en jämställd sportjournalistik. Att han lyfter fram och försvarar idrottande kvinnor har han fått utstå en del spott och spe för.
I intervjun säger han att han varit jättebra på att utåt se ut att må bra. ”Om jag överdriver en aning så har jag skapat den professionella bilden av mig själv, som är annorlunda än den jag är privat. – – – Samtidigt går de sidorna av mig mer och mer ihop, mer nu än tidigare”.
Jag får också från och till höra att jag måste skilja på privata Carita och på Carita som är chefredaktör. De som sagt eller skrivit så till mig känner förstås igen sig nu, men jag skulle inte komma på tanken att lämna ut deras namn i något enda skede.
Somliga anser att detta är min privata blogg och där borde jag inte skriva om sådant som jag upplever i jobbet. I alla fall inte de gånger jag känner mig felbehandlad, mobbad eller kränkt på något sätt.
De här sakerna har jag svårt att förstå. Jag pekar ju inte ut någon av mina kritiker med bild och namn. De bara känner igen sig, och ibland känner sig fel personer träffade.
Egentligen är det ju mig själv jag blottar mest. Och de som följt min blogg genom de snart tolv år som den har funnits, vet att jag överlag är mycket positiv här.
Jag förstår inte heller varför jag måste vara två olika personer. En privatperson, och sedan spela en roll som chefredaktör. Det låter helt absurt i mina öron. Jag är ju bara jag. Carita är bara en person.
Sedan är det en annan sak att jag som offentlig person lite bör tänka efter vilken ton jag slår an i debatter, för att ta ett exempel. Men jag känner att jag inte heller där behöver vara annorlunda än jag är. Jag har alltid försökt tänka efter vad jag skriver och säger, jag försöker vara empatisk.
Lite mer har jag börjat säga ifrån nu då jag snart fyller 60. Jag är inte längre snälla lilla Carita som vill vara alla till lags och som därför är ett tacksamt mobbningsoffer. Det har i sin tur lett till att jag upplevs som en krånglig kärring 😀
”Ibland måste man bara våga vara modig” säger Filip Saxén. Och det är det jag försöker vara, helt modigt mig själv. Även under de stunder då det verkligen kostar på.
Jag är inte bra på att bygga ihop t.ex. Ikea-möbler. Får här hjälp av en väninna och jag tycker bilden bra kan illustrera Team Buildning fastän jag själv inte var till stor hjälp här 😀
Temat hos Elisamatildaär Team Building denna vecka.
Vilket var ditt första jobb?
– Jag är lite osäker på att jag minns rätt. Jobbade på kiosken vid badstranden innan den nya byggdes och där kom jag att jobba som vuxen. Var också vakt på badstranden. Men var det före eller efter det som jag diskade och plockade undan kärl på en mack som inte längre finns? Och sedan blev jag springflicka på Lovisa stad.
Vad läser du just nu?
– Mest tidningar men Katarina Gäddnäs bok ”Bara vara en trasa i Guds skimrande väv” är en härlig läsa-långsamt-bok.
Har du någon gång träffat någon känd person?
– Ganska många faktiskt, tack vare journalistjobbet. Alla från svenska artisterna Tomas Ledin och Niklas Strömstedt till blivande presidenter som Tarja Halonen och Sauli Niinistö. Fotbollsspelaren Nicolas Anelka, som inte spelar aktivt mer men som är eller varit tränare i Frankrike har jag faktiskt också träffat. Jag har hans autograf. Han spelade i Manchester City då.
Vilken talang skulle du helst vilja ha?
– Oh, tänk att kunna sjunga som en näktergal. Eller spela piano. Men jag är mer än nöjd med talangen jag har att uttrycka mig i skrift 🙂
Vad var det första du köpte för egna pengar?
– Ingen aning. Minns inte. Min första lön gick troligen till något som jag i dag upplever som onödigt men som då var det viktigaste: kläder eller kosmetika? 😀
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 