Just nu har jag otroligt många uppdrag på gång. Det är KUL att ha jobb, men jag inser också att jag måste planera min tid noggrant, få in lediga stunder här och där. Ser inte ut att bli många sådana på över tio dagar framöver, men KANSKE efter det…
Märkligt hur allt hopar sig. Vill träffa vänner också, men jag har fortfarande ofta svårt att säga nej tack till jobb som ger det jag behöver… inkomster.
Jag försöker bli bättre på det, att säga nej åtminstone ibland.
Hemma råder fortfarande ett smärre kaos, men det är inte lika stort som då jag flyttade in. Alltid någon tröst 😀
Och genom minnen från Corfuresan försöker jag lära mig andas in… och andas ut. I lugn takt.
Ett hus vid en sidogata ett stenkast från stranden i Messonghi.Samma hus från lite annan vinkel.
Mina gamla vinterstövlar åker nu ut. De såg ungefär ut som de nya. Jag hade låtit byta dragkedja på dem en gång, kostade 40 euro. Så att ytterligare reparera fodret som gått sönder lönar sig dessvärre inte. Det blev nya stövlar, från Zalando, märke Tamaris.
Efter ett idogt letande på nätet fann jag ett par stövlar som föll mig i smaken.
Jag köper alltid och väldigt gärna allt jag kan i våra lokala affärer i Lovisa. Men som jag sagt tidigare, vi har inte en möbelaffär – och grova kängor med högt skaft har jag hittills inte heller hittat i Lovisa.
Annars har jag jättemycket att göra just nu, mest jobb för lokaltidningen. Det är kul, jag är tacksam, och jag njuter av livet, av nuet även om det är lite stress ibland. Jag försöker prioritera, och tänka att det alltid finns lösningar om jag vågar be om hjälp då något känns övermäktigt. Då jag inser mina begränsningar och talar öppet om dem, då förstår jag rätt fort att många andra känner precis lika.
Det finns några bilder från Corfu-resan som är likt juveler.
Jag menar, jag tog kring 250 fotografier, inte tokmycket – men så mycket ändå att där fanns allt möjligt, bra och mindre bra.
Men de bilder jag gillar mest lägger jag ut en i taget.
I den här är det SÅ mycket jag gillar!
Ibland får man till det, och jag tycker jag kan säga det själv, att den här bilden är härlig.
Fönsterluckorna, den slitna fasaden, de spretiga små antennerna, solljuset som inte når ner till gatan på kvällen, den blå himlen. Och så den där lampan ❤
Synd och skam, kanske bör tilläggas. Jag är ju finlandssvensk!
Jag skyller på att jag får så mycket gratis av tidningens innehåll via webben, och så skyller jag på tidsbrist.
Men en sanning är i alla fall att jag är så inriktad på det totalt lokala i dag, att jag inte vill satsa pengar på en prenumeration av en rikstidning. Speciellt med hänvisning till det jag skrev ovan, jag får det jag behöver, och det jag HINNER läsa, via hbl.fi och via Yles hemsida.
Rikstidningen.
Den här tidningen innehöll ändå bland annat ett intressant reportage från Tyskland, inför valet. Orkade dock inte läsa riktigt hela.
Men Philip Teirs kolumn ”Förhandlingsfällan” var riktigt bra. Samma ärende togs upp häromdagen i Sveriges ”Supernanny”-program (som jag inte ALLS alltid tittar på… hahaaa)… men liksom det där om att föräldrar som hela tiden låter barnen fatta beslut egentligen gör dem en björntjänst.
Eller som den danske regissören Lars von Trier lär ska ha sagt om en fri uppfostran som gav honom en livslång depression. ”När man känner att man har ett fullständigt fritt val, blir man ideligen omskakad när man konfronteras med den yttre värld där fritt val inte existerar” (citat, Teirs kolumn, Hbl 18.9.2017).
Jag förstår och håller med. Kanske lätt att göra för mig som inte har några barn, men jag tycker jag har något slag av sunt bondförnuft ändå.
På Corfu köpte jag en tvål som påminde mig om doften av min semesterromans. Och då tänkte jag att det skulle bli ett inlägg under rubriken Kvinnan som sov med en tvål 🙂
Men det får bli blandade minnen från resan i stället!
Den här tvålen kan jag dofta på då jag vill minnas min semesterromans 😉Fasadeer i Corfu stad. Alla dessa härliga gamla hus och balkonger!
Och namnet på affären, texten längst ner till höger på bilden, såg jag först då jag tog fram bilden på datorn. Den passar in eftersom vyn är vacker, men vi människor ska också själva komma ihåg att vi är unika och vackra.
Och med den här bilden vill jag tacka Grekland för en underbar semestervecka. Hoppas turisterna fortsätter besöka landet och att ekonomin där återhämtar sig ❤
Jag som inte har barn själv tycker det är jätteroligt då jag får träffa andras barn. Det är också underbart att uppleva barn som får vara barn i ett hem där det är fritt fram att tillverka slime, måla ansikten, baka med trolldeg osv.
Visst är vi söta? Men vi kan se skrämmande ut också.
När pizzabudet kom med vår kvällsmat var det flickorna som öppnade dörren och några steg bakåt tog nog killen. HUUU!!
Alltid lika gott.Rosor till en fin vän och en mamma som alltid har tid för sina barn.
Det blev en toppenkväll med en hel del skratt men också djupa diskussioner om livet som dragit iväg med oss på slingriga stigar. Där har vi ibland dansat fram leende, så att fötterna knappt nuddat marken. Ibland har vi snubblat, krupit, gråtit.
Men inte en dag skulle vi vilja vara utan. För precis allt som vi har varit med om har format oss till dem vi är i dag, och av motgångarna har vi lärt oss massor.
Ett minne från Lovisa Historiska Hus-dagarna. En fontän på gården Vackerbacka. När jag tittade på bilden då jag hade tagit fram den på stora datorskärmen ser jag ett ansikte. Liknar en glad apa 🙂
Kanske du ser något helt annat i vattnet och växterna?
Bubblorna bildar ögon och mun och ett öra 🙂
Efter semesterresan har jag allt mer börjat tänka på hur viktigt det är att jag omger mig med människor som tycker om mig precis sådan som jag är. Likasinnade människor, människor som tycker om att diskutera allt mellan himmel och jord, människor som ger och tar, som bjuder på sig själva och inte bryr sig om vad andra tycker. Människor som jag kan skapa dialog med, så att inte bara en av oss pratar.
Jag vill undvika energitjuvar i den mån det är möjligt. Det kommer alltid att finnas människor som inte gillar mig, såsom en person en gång sa ”tro inte du har några vänner, många skrattar bakom din rygg”. De människorna behöver jag inte i mitt liv, det är ju elaka personer som säger så där.
Jag vill omge mig med människor som uppmuntrar mig, som ser mina potential. Och jag vill också finnas till på samma sätt. Behandla andra såsom jag själv vill bli behandlad.
I går träffade jag en vän på Happy Hour på en krog, och andra hemma-hos på kvällen. I kväll ska jag äta pizza med en väninna jag inte träffat och tjattrat med på länge. Det är SÅ jag vill ha det. För det är klart att jag inte tror på personen som sa att jag inte har några vänner 🙂
