Jag sitter ganska ofta ute på balkongen nuförtiden. Där är aldrig för varmt och inte för kallt heller, eftersom den har morgonsol och är inglasad. Den är perfekt, också med sitt svala golv.
Det är en plats där jag har tid att tänka.

I dag tänkte jag bland annat på gamla tider, då jag ofta gav efter för att jag tyckte det var en god egenskap att kunna göra det.
Att kompromissa är ändå en sak, men att alltid ge efter för att en annan person till exempel vill ha gardiner… men absolut inte spetsgardiner… det är ju för bövelen en helt annan sak.

Nu har jag min svarta spetsgardin. Och det är den enda jag har i hela lägenheten.

Jag har också mina stilleben. Olika växter som jag vill att ska rota sig. Tidigare hade jag oändligt svårt att slänga bort en enda liten ”grön sak” som det ännu fanns något liv i 😀
I dag gör jag mig av med allt sådant som jag inte behöver, även växter som levt ut sitt liv. Men jag försöker fortfarande rädda det som räddas kan 🙂 Nu tycker jag ändå att jag lyckats göra den sidan av mig själv till något positivt.

Sedan kan jag också gilla att sitta och titta på detaljer. Då jag fick ett kort via posscrossingen av en ung rysk kille beundrade jag länge hans handstil, de fina frimärkena, de kyrilliska bokstäverna.

Jag kommer knappast att spara mina postcrossing-kort för evigt. Jag tycker det räcker med att jag äger dem kanske ett år, ser på dem ofta, ägnar avsändaren en tanke. Sedan kan jag släppa de här världsliga tingen.