… är ett uttryck vi använder i Finland. Vet inte om det är lika vanligt i Sverige? Där talar man kanske om första advent.
Ni från Sverige som läser min blogg, vad kallar ni den här lördagen som är dagen innan första advent?
Klisterbilder med jultema.
Nåväl, vad dagen än kallas fick jag en gåva till ”lilla jul” av min syster. Hon känner min vurm för klistermärken 🙂
I går hade jag några ärenden på stan och tvingades på grund av företagets lunchpaus vänta tre kvart för att komma in där. Och vad gjorde jag under tiden? Jo, åkte till ett par affärer och köpte klistermärken, ljus och choklad… Så den pausen kostade mig 15 euro 🙂
Jag har känt lite prestationsångest då det gällt att hitta det fina fönster som får bli nummer 100 i min samling.
Men plötsligt föll bitarna på plats. När jag kom hem från julgatans öppningsceremoni hade jag den här bilden i kameran. Den är egentligen en del av ett skyltfönster på Drottninggatan.
Jag hyllar gärna min hemstad och företagsamheten här genom att lyfta fram just det här lite annorlunda fönsterbidraget som nummer 100 i samlingen.
Många affärslokaler står tomma, och det här är en av dem. Men driftiga människor gör allt det kan för att lokalerna ska leva upp åtminstone till jul.
En miniatyr av huset där familjen Tummetott bodde i filmen Ada och Glada, som har spelats in i Lovisa.
Och på beställning av min bloggvän Antonialänkar jag till en del av de fönster jag publicerat tidigare. Hon tyckte jag kunde ha gjort ett collage av de bästa, men jag nöjer mig med att bjuda på några länkar istället.
Och en sådan resa bland minnen det blev för mig själv då jag gick igenom alla hundra fönster…
Del 8, affären Herbatiks fönster mot gården. Del 14, en av favoriterna från Romresan i april 2014. Del 20, på väninnans gård en dag i maj 2014. Del 25, lite gammalt och slitet men just därför SÅ fint! Del 32, ibland spelar också omgivningen en avgörande roll. Del 44, ett bidrag från grannstaden Borgå. Del 60, resan till Amsterdam i maj gav mig många nya fönster. Del 83, litet fönster på mur i Tallinn. Del 90, ett läsarbidrag från Sverige.
Hoppas jag kan inspirera er, mina läsare, att börja med olika serier. Det kan vara allt från vackra brunnslock till fina fönster, balkonger, väggar, skyltar… ja, vad som helst!
Förra veckan skrev jag om biljetterna jag vann till Carolas julkonsert.
I går var min syster och jag där, och Carola kan verkligen leverera! Några riktigt bra bilder fick jag inte i den mörka salen, men för att visa att jag faktiskt var där publicerar jag de bästa jag har.
Och ett par stämningsbilder från nattens lugna Helsingfors där vi väntade på bussen som tog oss hem.
Satt på tolfte raden på parkett, kom alltså inte närmare än så här 🙂Men plötsligt sprang Carola upp bland publiken och då vågade jag till och med använda blixten.I väntan på bussen vid Operahuset. Lugna gator fastän klockan bara var kvart över tio.
Nu då livet åter snabbt fick en vändning (förhållandet jag trodde på fick ett abrupt slut) hittar jag glädjen i vardagen då jag kan fotografera och skriva blogginlägg. Den gemenskap jag hittat via bloggen är väldigt värdefull. Så ni som läser det jag skriver och dessutom bryr er om att kommentera, ni ska veta att ni är verkligt värdefulla i mitt liv.
Har många bilder på lager nu och siktar på att skriva minst två inlägg per dag. Hoppas ni vill hänga med på min fortsatta resa i livet!
Olympiastadion. Lätt inzoomad bild, blev inte så bra som jag ville.På väg till Finlandiahuset, före konserten, passade jag på att föreviga vårt inpaketerade riksdagshus. Som en julklapp?
Tycker du att något verkar för bra för att vara sant?
Då är det antagligen ofta just så.
Vi hade samma intressen han och jag. Framförallt sådana som tangerade sport. Det verkade för bra för att vara sant.
Vi konstaterade att vi bägge ville satsa på ett seriöst förhållande. Vi lämnade dejtingsajterna och var överens om att vi berättar i social media att vi är ett par. Allt kändes toppen, tyckte jag. Nästan för bra för att vara sant.
Vi träffades hemma hos honom, vi promenerade i hans stad. Vi träffades hemma hos mig, körde runt i min stad. Vi talade timmar i telefon och skickade hundratals meddelanden på Whatsapp. Vi delade bilder från vår vardag med varandra och det flög små ❤ ❤ mellan två städer.
Det var nog alldeles för bra för att vara sant.
Han öste komplimanger över mig. De var alldeles för bra för att vara sanna.
En dag blev det sedan totalt tyst. Jag fick noll svar på mina vardagliga, helt kravlösa meddelanden.
Eftersom jag varit med om liknande förr i samband med nätdejting visste jag att han inte var död. Han hade bara börjat fundera.
Efter tre dygns total tystnad fick jag två korta meddelanden, bland annat med en förklaring om att avståndet är för långt. Har jag upplevt det förr? Att vägen från den stora staden till den lilla är längre än tvärtom.
Jag fällde en tår. Mest för att jag var besviken.
Jag hade gått in i förhållandet med ärliga avsikter. Blivit så glad åt de närmare 300 gratulationer vi fick via Facebook.
Sedan kändes allt bara pinsamt och jag blev förbannad. Det fanns ingen annan förklaring till det här än att jag hade blivit grundlurad, lyckligtvis inte på pengar ändå.
Så i stället för att skämmas valde jag att ge ett ansikte åt det här.
Tusentals andra har också drabbats av ”små överraskningar” efter dejting som startat på nätet. Men alla går inte ut med det offentligt. För visst är det pinsamt att erkänna att man varit blåögd…
Trots allt tänker jag inte tappa tron på mänskligheten. Det finns säkert en hel del välmenande människor där ute.
Det är bara att resa sig upp, torka dammet från kläderna, se sig i spegeln och säga ”du där – du klarar vad som helst, för du har varit med förr… och allt skit du gått igenom gör dig bara starkare ”.
… sedan fredags. Känns tomt utan tidningar. Nog för att man får hämta bland annat tidningen Östnyland på olika platser i staden, men att få den ”till morgonkaffet” genom brevinkastet hemma är ju något helt annat.
Strejken förutspås bli långvarig och kan till och med hota utdelningen av julkorten! Om jag inte är säker på att mina julkort går fram före jul skickar jag inte heller några. Då kan jag lika bra skicka nyårskort. Drar strejken väldigt långt ut på tiden får det väl bli kort till Alla hjärtans dag eller påsk…
En trevlig kalender kom med posten i går.
Plötsligt uppskattar man posten och inser att inget kan tas för givet. Samtidigt som jag ogillar strejken förstår jag att det kan vara väldigt svårt att leva på så låg lön som arbetsgivaren föreslår. Månadslönen skulle sänkas från 1400 euro till 1000 euro och nattilläggen bli avsevärt sämre, om jag nu förstått allt rätt.
Men eftersom posten inte delar ut precis allt vi får genom brevlådan dimper det då och då ner en del grejer på hallmattan. Den här kalendern innehåller fina bilder och goda råd om återvinning med mera.
… på en macka med ägg och ansjovis då ett par vänner visade sådana på Facebook. Sagt och gjort. Kokade sex ägg och då jag vet att min mor också gillar de här mackorna försåg jag henne med alla ingredienser som behövs för en sådan här macka.
Då man bor ensam är det inte alltid lätt att få innehållet i alla öppnade förpackningar att gå åt.
Vet inte om mackan ser då aptitlig ut på bild, men god var den!
Jättekul att få bilder av sina bloggvänner! Den här har jag fått av Fru Månsson, och på hennes blogg kan du se samma staty ur annan vinkel.
En rolig staty.
Du som läser min blogg får alltså gärna skicka bilder till mig. Det kan vara fina fönster, vackra väggar, roliga skyltar eller vad som helst. Jag publicerar gärna, för vad kan vara bättre än växelverkan på bloggarna. Säg gärna till om du vill ha ett bildbidrag av mig.
Måndagskram till alla!
Och ps! Kom ihåg att jag då och skriver korta inlägg i min arbetsblogg.
I fjol vill jag minnas att vi låg under med siffrorna 9-1 då vi mötte Lammin Salibandy. Vi lyckades komma igen och klättra upp till 9-7 men sedan tog tiden slut och det blev förlust. Läktarsektionen är väldigt liten och i fjol lyckades vi som hejade på Tor inte få platser bredvid varandra. Vi blev också mobbade för att vi talade svenska. Sådant vänjer man sig vid som finlandssvensk i Finland, men trots det kan man ju inte påstå att det är kul att höra glåpord. Ibland brukar jag säga på finska ”vi talar vad vi vill och ni vad ni kan”, men för det mesta trissar man ju bara upp stämningen då 🙂
Trångt om saligheten också nu, men i år lyckades vi som hejade på Tor samla oss ganska bra på ett ställe.Vårt underbara lag har tackat oss, fansen – men jag var lite sen med kameran så killarna är redan på väg bort.
Så visst var det skönt med revansch. Vi segrade med siffrorna 5-3 och vägen hem från Lammi till Lovisa kändes hur kort som helst. Behöver väl inte säga att stämningen i bussen var på topp? 🙂
I kväll är det dags för följande match, hemma mot SB Vaasa.
Man ska vara snabb på att läsa och tänka som bilist i den här korsningen.
I serien med skyltar som visar åt olika håll presenterar jag i dag min bloggvän Ordodlarensbidrag och tackar för att jag får publicera det!
Hon hade hittat skylten i Imatra.
