Här har otaliga bröllopspar gått upp och skridit ner, likaså lucia, begravningsföljen, konfirmander, gudtjänstbesökare…
Det här är trapporna till huvudingången i Lovisa kyrka. Men det finns trappor mot alla andra väderstreck också.
Del tre i serien med trappor finns här.
I det här inlägget lovade jag återkomma om jag skulle hitta Nicholas Anelkas autograf. Jag hade inte stora förhoppningar om att hitta häftet, men då jag gick igenom innehållet i en av de lådor jag hade kvar efter flytten hittade jag faktiskt matchprogrammet.
Att det blev bråttom med att öppna häftet där på parkeringen i Manchester ser man ju då jag tvingat honom att skriva på en sidan där bilden föreställer Trevor Sinclair. Tänk att Nicholas inte vägrade skriva där 🙂
För övrigt jättefina matchprogram dom hade, 76 sidor och i fyrfärg!
Helt dåligt är inte heller Lovisa Tors programblad för innebandyn i stan. Det sträcker sig i och för sig över en hel säsong, inte bara över en match 🙂
De här intervjuerna har jag gjort och Benny har fotograferat. Lite surt känns det att våra namn glömdes bort, för vi gjorde jobbet gratis och det enda vi begärde var att våra namn skulle komma med.
Men… det är peanuts i jämförelse med större problem som råder i världen.
I kväll är jag tacksam för att jag fått ha Inge-Maj, Bengt, FasterAster, min mor och min syster på besök. Vi tittade bland annat på gamla fotografier och skrattade gott åt en del av dem. Är det där jag? Är det där han?
När jag vinkade adjö från fönstret kände jag både glädje och vemod. Man vet ju aldrig när det är sista gången man ses. Därför är det viktigt att göra det bästa av de stunder man har tillsammans. Inte gnälla i onödan, inte gräla.
Och så tänker jag så här: en sådan himla tur att jag har känslor, att jag kan skratta och gråta, sörja och glädjas, och att jag för det mesta klarar av att visa vad jag känner.
Börjar så småningom åter ta systemkameran i bruk.
Kände nyss att jag ville leka lite med den. Gå runt i lägenheten och knäppa bilder utan att själv titta genom siktet.
Jag har börjat känna allt mer glädje över varje dag som jag får andas.
En sådan enkel sak som att gå ensam i livsmedelsaffären gör mig lycklig.
Ingen stress, inga tider att passa, jag kan gå där i lugn och ro och planera inköpen för söndagen.
Kort och gott, jag bestämmer själv när jag åker till affären och vilken tid jag ger mig där.
Det är snart fem månader sedan jag insåg att min make hade lurat mig, han hade hittat en ny kvinna men inte klarat av att berätta det åt mig.
Fortfarande snurrar tankarna i min skalle. Hur kunde det hända? Varför räckte jag inte till?
Samtidigt vet jag att jag förmodligen aldrig någonsin får svar på just de där frågorna.
Jag måste bara ta en dag i sänder, fortfarande.
Men jag känner att jag är starkare i dag, starkare än jag var i maj, juni, juli.
Jag är inte hel… men jag hoppas jag ska bli det en dag ❤
Jag har min egen tro. Dit hör Gubben Gud. Och Jesusbönen som hjälpt mig genom många nätter då jag annars hade rullat runt mellan lakanen och inte kunnat sova. På bordet finns också gåvor jag fått av nära och kära, tack Inge-Maj och tack Anna i Sverige ❤
Min älskade soffa, Barcelona, som jag hittade av en slump på lopptorgsmarknaden.
Och en del av musiken jag lyssnar på. Har städat hyllorna och det känns så bra – i nya bostaden ska det inte finnas en enda överlopps pryl. Varenda sak ska ha sin plats.
Mycket skönt med en dag utan inprickade aktiviteter. Klart att jag gillar sådana dagar också, då jag jobbar, träffar vänner, reser runt på innebandymatcher etc. Men då och då vill jag ha en hel dag för mig själv med bara plock i hemmet, tidningar, böcker, teve, tid vid datorn…
Det här är ju en tämligen ointressant bild. Men affären ligger en bit utanför centrum så jag tog bilen dit. Lyfte pengar i bankomaten och handlade lite sådant som jag ska bjuda på då jag får gäster i morgon. Köpte också två nya växter till vardagsrummet. Men den egentliga orsaken till att jag åkte ut hit var för att köpa ett påslakan så att jag har två likadana i svartvitt. Förra gången jag var här köpte jag bara ett och det kändes inte så lyckat.
Från S-Market tillbaka in mot stan. Den här infarten är inte den vackraste, då man känner till hurdan fin park blev under vägbygget… men omtalad är den ändå eftersom det ser ut som om man skulle köra rakt in i kyrkan.
In till K-Supermarket i centrum hade jag inte alls kört om det inte hade varit för att jag behövde köpa en flaska rödvin till gästerna. Kallar ibland Alko (Systembolaget) K-markets delikatessavdelning 🙂
Har en del idéer om trappor jag vill visa i framtiden. Men för att få i gång den här serien har jag tagit några bilder i närheten av mitt jobb.
Jag misstänker att den här dörren i Sibeliushuset är stängd, alltså inte ens i användning. Men jag kan ha fel.
Bloggaren Konst eller konstigt fick mig att tänka om lite då hon skrev att del två i trappserien kanske inte var det trevligaste hon hade sett 🙂
Jag måste inte ha allitteration i rubriken så härefter kallar jag serien kort och gott Trappor.
Inge-Maj, Bengt och FasterAster är åter i Lovisa. För stämningens skull har adventsstaken redan kommit upp i fönstret.
Det blev laxmacka, äppelpaj, vin, ost och samvaro.
Och parfymen som jag inte hittat här jag bor fick jag via I-M från Täby centrum. Värd varenda krona ❤
… dök upp då jag dök ner i en av de få lådor jag ännu inte helt packat upp sedan flytten.
Jag har börjat bli ressugen nu och känner att jag kan åka iväg ensam. När jag var yngre reste jag mycket på egen hand. Jag till och med liftade i norra Europa och på motorvägar utanför London… i dag har jag farhågor om att bli knivmördad om jag ger mig i väg på sådana äventyr.
Men å andra sidan, mördad kan man bli utanför trygga (?) hemmet i en småstad också. Allt för många rysliga historier har vi läst om sånt.
För mer än tio år sedan åkte jag ensam på journalistförbundets resa till Manchester City. Såg City-Tottenham som snopet nog slutade 0-0, mållöst är ju trist.
Men efter matchen hade jag en ofattbar tur. Spelarna brukade röra sig i gångar under stadion och på så sätt ganska obemärkt ta sig till sina bilar, eller till sina chaufförer.
Plötsligt såg jag en liten samling med folk som hade omringat en man, som visade sig vara Nicholas Anelka. Läget var helt lugnt, han skrev autografer och bytte några ord med sina fans. Också jag fick hans autograf. Undrar var jag lagt den. Om den dyker upp lovar jag visa den här.
Men tanken halsduken väckte var att kunde och vågade jag resa då, och även långt innan den här resan – så kan jag och vågar jag nu också.
Vem vet, en vacker dag flyger jag kanske i väg till Bolivia eller till Thailand eller till Australien.
Men jag kanske börjar med en Sverigeresa 😀
… önskar jag er alla. Ser själv just nu på ett av många favoritprogram, ”Efter nio” på Yle Fem.
Hade städföretaget här för andra gången sedan jag flyttade in. Men vad gör då min dammvippa där vid teven?
Skrev i går på Facebook att bara amatörer städar innan städföretaget kommer 🙂
De facto städade jag inte i går, men jag plockade undan en del grejer så att städarna inte skulle snubbla över dem.
Mycket skönt att komma hem till ett fräscht och doftande dammfritt hem. Mycket är det för trägolvens skull jag anlitar städföretag. Har inte bra utrustning själv för sådan städning och tycker städarna också ska ha jobb.
Anlitar du städföretag? Varför eller varför inte?
Om du anlitar – vågar du säga att du gör det eller känner du dig då antingen låt eller snobbig?
… allt är inte klart i nya bostaden än, men så gott som.
Och jag har ju ingen brådska.
Men en liten Bondhörna är klar. Och jag tyckte det var fint när eftermiddagssolen lyste upp den i går.
Gillar det lite slitna i betongen. Och mossan på plattorna på gången.
Trapporna utgör en del av dem som för mig till och från jobbet på redaktionen vid Sibeliusgatan. Det finns en annan trappa upp mot ingången också. Och trappor till andra våningen, och till källaren. Men dem kanske jag visar en annan gång 🙂
Del 1 i serien med trappor hittar du HÄR.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 