Jag blev tvungen att ta mig en ordentlig funderare kring det här. Jag har inte halkat på ett par vintrar, eftersom jag har tassat fram oerhört försiktigt och låtit promenaderna ta tid. Jag är ju livrädd att som privatföretagare bryta armar eller ben…
För några år sedan ramlade jag i kyrkans trappa på väg ut. Då hade jag blåmärken på baken, benen och ryggen… ofta ett underverk att man inte slår huvet.
För några år sedan ramlade jag också i toaletten i hytten då jag åkte Sverigebåten. Det var sjögång och allt hände på en sekund. Jag föll in i duschen, den slog på av någon märklig anledning och jag blev förstås både blöt och blåslagen…
Det här var några minnen av ”när jag ramlade” som är del 28 av 31 i Orsakullans utmaning.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
”Olykku vakar” säger man på gutamål, men du hade ju tur att du inte bröt dig i alla fall. Det är ju det man är mest rädd för. I alla fall jag, som har konstaterats vara så benskör. Det gäller att hålla sig på benen.
Ha en fin dag!
Kram, Ingrid
Ja, ju äldre vi blir, så inte blir ben och muskulatur starkare, och balansen blir sämre.
Man får försöka träna lite, och sedan vara försiktig.
Kram!
Det gör ont. Och just på kyrkans trappa. Hmmm…hmmm… Var det nån som ville säga nåt? Hahaha! Tur att det gick bra.
På vintrar har jag broddar och så tänker jag för mig när jag går.
Resten av året är en annan femma. Det blir nästan varje år en vurpa. Inte så länge sen halkade på en bananskal….jääää blev svartslagen inte blå.
Eller trottoarkanten var så hög att jag missade med kanske en millimeter, där föll jag raklång framöver. Kameran klarade sig hyfsat den gången också. Eller när all löv dolde att det var ett hål som la en osynlig krokben för mig. Både jag och kameran klarade sig ( jag med en stukning, men foten är så van numera att förutom svullnader så ingen större fara.
Min mor brukar yttra följande till mig ” om du vet med dig att du ska snubbla sätt dig först”. Japp, något att begrunda. 🙂
Kram!
Att på riktigt halka på ett bananskal 😀 Bäst att jag inte skrattar högt, för då halkar jag väl själv… Hala löv är också vanskliga.
När jag ibland gått armkrok med min gamla mamma brukar jag säga, ”faller vi så faller vi båda, hahaa” 🙂
Japp, bananskal är just så halt som man tror att den är. Det skrattar jag mycket åt i efterhand. 🙂
Alltid bra då vi kan skratta åt små katastrofer i efterhand 🙂
Det är lätt att halka även om det inte är is. Gå försiktigt för dåliga ben är skit.
Ha en skön kväll.
Kramar från oss
Ja, man kan halka på hala löv!
Eller snubbla på olika sätt.
Kramar till er!
Outch! Det flesta olyckor sker i hemmet säger man ju här, men så var ju inte fallet(!) hos dig. Som tur är klarade du dig utan arm- och benbrott. Fortsätt med det, eller rättare sagt undvik att ramla;-)
Ja, vi ska fortsätta med det, att röra oss försiktigt 🙂
Är glad att jag inte ramlade i år. Förra året bröt jag handleden. Det var första gången i mitt liv att jag bröt ett ben. Vill inte göra om det.
Usch! … vågar knappt säga det… har aldrig brutit ett ben i kroppen.
Kram till dig!
Hu för att falla! Jag föll i höst, inomhus, snubblade på en stor tung kartong som hantverkarna hade ställt i hallen. Jag skrek och sen grät jag, men trots allt gick det ganska bra. Man blir så förskräckt när man plötsligt bara flyger.
Ja, man reagerar ibland som ett litet barn. Börjar gråta och skrika för att man blir förskräckt 🙂
Sedan är det alltid skönt om någon tröstar och ser till en, frågar hur det gick.