Inte som en mix, men båda är ju goda! Macaroner utan k, för då blir det nåt helt annat. Och inte Macron, Frankrikes president, Emmanuel.
Hade Inge-Maj och Bengt på kärt besök i dag och bjöd då macaroner, kaffe och våfflor med jordgubbar. Det går att värma gårdagens våfflor, som förstås blev mjuka över natten, på låg värme i brödrosten och då är de frasiga igen.
Nu mognar tomaterna med fart, så jag går dit en gång per dag och plockar så att jag har till frukosten. Grannar och andra ska också få 🙂 ❤🍅
… efter bastun blev en frasig våffla med några smultron och ett gäng jordgubbar.
Lycka är att ha en granne och en god vän som tycker om matlagning och bakning. Lånade med glädje ut mitt våffeljärn och bjöd på elektriciteten och jordgubbarna då det som tack vankades detta!
Det var mycket soligt och varmt igår den 15 augusti. Här står jag i skuggan på trottoaren utanför servicehuset Esplanad, där jag hade varit på massage. Väntar på att syrran ska hämta mig med bilen då vi ska handla till mamma.
Jag kan gå korta sträckor nu, sju månader efter att benet började krångla och fem månader efter att muskelfästet brast eller en muskel gick sönder. Läkaren som sa att skadan ska självläka hade rätt och han tippade att det kräver 3-6 månader.
Den här veckan har jag också cyklat korta sträckor och det har gått bra. Så nu ska jag fortsätta med detta, som sakta tränar upp benet, och jag ska ge akt på att jag går på rätt sätt också. Hittills har jag parerat på olika sätt då knäet gett efter, vilket lätt till att jag fått andra problem med kroppen.
Nu stundar några lediga dagar från jobbet och jag har börjat förbereda att ge över åt den nya chefredaktören. Skrivit långa listor som ska underlätta personens jobb. Jag känner lättnad då jag blir av med en hel del ansvar, men förstås utgör också framtiden ett frågetecken. Oskrivna blad i livet kan dock också vara trevliga och spännande!
Molnformationer ovanför Lovisaviken i tisdags. Vi har haft vackert väder nu sedan dess och jag hoppas vi får en lång och fin sensommar och en varm höst.
Ett träd hade börjat växa på fel ställe i odlingsspalten. Grannen Pia svarvade till ett litet konstverk av löven från det. Jag i min tur tog in en kvist som hade rötter och satte den i en glasflaska. Gillar att experimentera.
Dagarna går fort. Efter massagen i dag åter dags att veckohandla till mamma. Mycket jobb också imorgon men sedan ska jag får vara ledig några dagar. Senast jag hade en vecka ledigt var i juni och då hade jag flyttbestyr.
Jag tror att jag har kommit på en fritidssysselsättning att återuppta flitigare än förr. Fotografering! Den får mig att gå ut i naturen. Och så leker jag med tanken att börja skriva min fjärde bok. Jag blir varken rik på det ena eller det andra, så visst ska jag försöka hitta olika uppdrag också som ger inkomster. Men just nu stressar jag inte kring den tanken. Jag vet mer mot slutet av detta år 🙂
Den rubriken hade jag inte för några månader sedan tänkt att jag skulle skriva 😀 I och för sig har jag ännu inte stigit upp med solen före klockan sex, men klockan åtta är tidigt för mig.
Efter några svalare dagar har solen nu skämt bort oss igen och jag öppnade fönstret i köket och nu även i sovrummet. Diskmaskinen på, frukost med egenodlade tomater. Hörde gässen som flög över huset. Lovisaviken ligger bara ett par hundra meter bort, och gässen håller ofta till där nu. I vassen, eller ute på vattnet, ofta även i Strandparken. Sedan flyger de upp till landsbygden för att äta på åkrarna, tror jag. Någon expert eller ornitolog är jag ju inte 🤣
Jag gillar morgonsolen i köket och tar därför ofta bilder där. Det ska bli spännande att se hur ljuset där förändras till hösten och vintern och att sedan få uppleva en ny vår här.
Jag har varit ganska mycket utomhus sedan jag flyttade hit till gamla huset. Därför blir jag fortare trött om kvällarna, somnar för det mesta också snabbt, sover ofta gott. Ibland vaknar jag av grubblerier, men det är väl något som bara hör till, beroende på i vilka faser livet är.
Troligen sommarens sista pepparschnitzel på Café Skeppsbron igår. Säsongen är inte slut där, men menyn ändras och utbudet minskar ju närmare hösten vi kommer. Schnitzlar finns kvar, men inte alla varianter av såser. Det här är min absoluta favorit. Varje sommar väntar jag lika mycket på att den ska tas med på menyn 🙂
Efter en lång arbetsdag igår kändes det att enda sättet att helt kunna koppla bort alla tankar från jobbet var att gå till trädgården. Jag behöver bara öppna dörren och gå några steg längs terrassen, ner för en ramp (som har underlättat mycket de dagar knäet är lite svagare), eller för några trappsteg, och så är jag ute på gården. Sedan sneddar jag över den stora gräsmattan eller går via parkeringsplatsen till växthuset och odlingsspalterna.
Grannen Pia tog fotot när jag ”Lucia-eller-drottning-vinkade” från växthuset 😀
Första tomaten av uppskattningsvis över hundra som är på gång ❤ 🍅 Den äter jag nu till frukost på bröd som Pia bakat. Visst är det vardagslycka, dels att ha hjälpsamma och trevliga grannar, dels att när som helst, från tidig vår då snön smultit – till sen höst, kunna ta till sig naturens krafter från trädgården.
Igår var det ibland sol, ibland solregn och en stund även lite mera regn från helgrå himmel. Då det inte störtregnade satt vi under varsitt paraply i trädgården. När det började ösregna gick vi in i växthuset 🤣 Skam den som ger sig!
Jag vaknade kring halv sju och försökte somna om, men sedan började en ung kille blåsa löv på Mariegatan och då gick det inte att sova ens med öronpropp. Jag kan förstå att löv som stormen tog ned från träden måste bort, och i synnerhet de som täpper till gatubrunnarna. Ösregnen som vi hade från och till under helgen, med åska och hagel, måste ju kunna dra undan. Men små sjöar blev det på många platser i stan, också i en parkeringshall.
Nu är OS i Paris ett minne blott. Jag kollade en stund på avslutningsfesten igår, men kan inte vaka till 01.30 då jag ska jobba senast vid niotiden. Det känns tomt utan alla tävlingar, men ibland blev det lite väl mycket av allt också, så jag säger som vanligt ”allt har sin tid”.
Här behöver jag inte ge en översättning 🙂 Skylten finns i Kärlekens trädgård / Rakkauden puutarha i Hopom. Den höll öppet första veckoslutet i augusti då vi hade Öppna Trädgårdar.
Jag tror att vi alla nån gång tänker att vi vill hitta lyckans stig, och något slag av lugn i livet. Jag håller nu på att treva mig fram mot något nytt, något annorlunda och på sikt förhoppningsvis lugnare i livet.
Jag vill uppleva varje årstid med alla sinnen. Se alla detaljer som jag missat, som jag rusat förbi i blindo, de senaste åren. Jag har börjat ge akt på min andning igen. Gjorde för många år sedan andningsövningar, helt enkla sådana. De gav ett inre lugn.
Under de senaste hektiska åren har jag glömt att göra dem. Nu gäller det att hitta tillbaka till lyckans stig.
I morse vaknade jag kring åtta och gick ganska tidigt till postlådan. Morgonsolens värme, mina steg i gruset som knastrade under fötterna. Jag tänkte på dem, upplevde dem.
Hos bloggvännen BP hittar du fler skyltar och länkar till andra som är med i Skyltsöndag.
Äntligen! Vilken glädje att se att de gröna blir svagt gult, sedan orange och sedan rött. Än har den första inte plockats men det kommer MÅNGA 🙂
Jag har lite velat kring det här med att visa huset – eller gården – där jag bor, eftersom det bor många andra på samma adress. Men sedan tänkte jag, ”vad är det för en hemlighet egentligen”… många har besökt mig, många vet vart jag flyttat, och varför denna blygsel, sekretess?
Jag försöker ta hänsyn till mina grannar på annat sätt, men att inte kunna visa huset där jag bor känns konstigt. Jag har fotograferat många av mina hem förr, låt gå för att de flesta då varit våningshus, eller höghus eller vad de nu må kallas.
Sedan tänkte jag först att jag inte klarar av att svara på Elisamatildas frågor denna vecka. De kändes för svåra 🙂 Men jag tar dem som den utmaning de är och här kommer svaren där ”Bara mer och mer” är temat.
Vad har du svårt för att äta med måtta? Kom inte först på något, men jo… Suffeli Puffi Snacks, ett slags majssnacks med chokladöverdrag. Jag måste sätta bort påsen för att handen inte automatiskt ska söka sig in i den hela tiden 🙂
Vad säger du ofta som du vill sluta med? ”Ei ooo heleppoo” på dialekt på finska – betyder ”det är inte lätt”. Men inte är det nåt jag vill sluta säga, jag bara säger det ofta nuförtiden då mycket har blivit ”svårare” än det var då jag var yngre 😀
Vilken ovana har du tagit bort som har varit svårt? Kommer inte på någon sådan. Men om det är en ovana att jobba mycket och hela tiden så den håller jag på att ta bort. Få se hur svårt det blir.
Vilket ställe återvänder du till bara för att du alltid gått dit? Finns inga sådana heller känns det som. Jag går till olika affärer, olika restauranger och kafeterior. Men klart att jag har favoritställen bland dem.
Vad hoppas du för alltid fortsätter? Allvarligt talat freden i vårt land och i våra grannländer. Lättsammare sagt, något som är omöjligt. Att sommaren skulle vara för evigt, eller inte övergå till annat än en solig höst.
Temat hos lokföraren Åke i utmaningen Hoppa på tåget är Konst. Jag hittade en bild som jag inte använt, från en utställning vi besökte med syrran i maj på Galleri Theodor. Konstnären som målat denna tavla heter Heidi Heinonen. I utmaningen var önskemålet att den som deltar inte visar en tavla, men jag hade inget annat och jag tycker bäst om att delta i sådana utmaningar som ger oss bloggare frihet och inte press. Så jag hoppas att mitt bidrag duger och inte förkastas 🤣
Det har varit två rätt turbulenta dagar efter att nyheten om mig gick ut, det vill säga att jag lämnar chefredaktörskapet på Nya Östis mot slutet av september. I torsdags ringde telefonen direkt klockan nio när min ledare kom ut på Facebook. Borgåbladet hörde av sig och senare även Yle Östnyland (radio) och Loviisan Sanomat.
Det värmer mitt hjärta att många tagit kontakt via mejl och Messenger, via sms och Whatsapp, skrivit kommentarer på bloggen, på min Facebooksida och i NÖ:s FB-grupp. Det har varit många sensitiva ögonblick och minnen från tider som gått. Jag har med åren blivit allt känsligare och jag blir lätt rörd, så tårarna kommer och rösten brister många gånger. Jag har bara fått tack och lyckönskningar. Självklart vet jag att i dessa fall yttrar sig inte de som tycker det är bra att jag stiger åt sidan, eller de som tycker att jag borde ha gjort saker annorlunda. Telefonerna har säkert gått heta kring det också, men jag har sluppit negativa kommentarer.
Den här hösten och under kommande vinter får jag öva mig i vad det handlar om att ha egen tid. Tänk att med gott samvete få vara ledig då jag vill, men också att ta emot uppdrag som jag förhoppningsvis erbjuds och sedan tacka ja eller nej till dem. Jag har efter åtta år som egenföretagare nästan glömt hur det är att inte jobba hela tiden.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 