Jag ska inte köpa så mycket till nya bostaden, nej… och redan har det blivit en gammal byrå, ett shabby chic hölje för en kruka och nu den här griffeltavlan som man kan skriva på med kritor.
Den kanske landar i hallen. På tavlan kan jag skriva glada tillrop och påminnelser om att jag duger som jag är – och så kan jag förstås också notera viktiga saker som jag måste komma i håg.
Dessutom köpte jag två nya dagböcker, så nu har jag tre som väntar på att fyllas med tankar och händelser från mitt liv.
Några ark klisterbilder blev det också och ett par nya skor från Lidl för sju euro.
Och eftersom Intefangördetdet i en kommentar tidigare i dag hos mig uppmanade mig fotografera åtminstone ETT brunnslock i dag gjorde jag det, och av farten blev det TVÅ, vilka visas lite senare i kväll.
Hittade också Fina fönster på en fin vägg, som får vänta med publicering till i morgon 🙂
I det senaste numret av den finska månadstidningen Unelmien Talo & Koti (ung. Drömmarnas Hus & Hem) fanns det en liten artikel om bloggaren Anne. Hennes sajt hittar du här.
Anne bor i Pernå som är en del av Lovisa och jag läser hennes blogg då och då. Bilderna ger inspiration. Här finns mycket prylar och färger och olika mönster.
Själv vill jag inreda mitt nya hem minimalistiskt och maskulint. Jag kan tänka mig blanda mycket modernt (närmast då elektronik) med gamla saker som jag ärvt eller fyndat på loppis.
Vi får se hur det blir – och så som jag skrev i förra inlägget, så ser jag fram emot att få flytta och börja inreda.
Jag ser också fram emot att få visa bilder på mitt hem, då det äntligen någon gång i framtiden blir ett sådant.
För nu har jag bott över två månader i en bostad som inte längre kan kallas hem – jag har ena foten på åsen och den andra är på väg in mot centrum.
Tidningen Unelmien Talo & Koti har skrivit om Annes inredningsblogg Koti Kolmelle.
Sedan 4 augusti finns inga möbler i köket. Så jag sitter i soffan i vardagsrummet och äter frukost.
Skulle verkligen vilja flytta snart. Hyran är betald för nya bostaden för augusti. Har dubbla utgifter för boendet ända tills makens och min gemensamma bostad säljs.
Ska i dag åter kolla hur det ser ut i nya bostaden. Senast jag var där verkade inte mycket ha hänt, så jag vet inte när jag kan flytta in.
Bor alltså nu i en fyrarummare där allt är mer eller mindre upp och ner. De flesta av mina ägodelar finns på nya adressen där jag ännu inte kan bo.
Mycket praktiskt ska åtgärdas. Försäkringar ska spjälkas upp och förnyas, avtal för internet och tv sägas upp och nya ska tecknas.
I dag hörde jag mig för om 4 september passar som följande flyttdag för flyttföretaget.
Känns väldigt ofta som att jag inte orkar mer… ingenting är roligt.
Men det oaktat går livet på något underligt sätt vidare.
Jag vill blanda riktigt gammalt med modernt i min nya bostad.
Men såskannan från Arabia kommer jag ju aldrig att servera sås i, helt enkelt för att jag nästan aldrig tillreder sås.
Och kaffekopparna jag fick av mormor. De har ringa ekonomiskt värde men desto större affektions-sådant eftersom de var det allra första porslinet jag fick till första hemmet.
Såg i någon tidning hur man kan göra fantastiska blomsterarrangemang i koppar och andra kärl.
Har du några idéer att dela med dig av? Vad kan jag göra med de gamla kärl jag inte vill ge bort eller slänga?
Vill att en del av det gamla porslinet ska stå framme men ska jag ha blommor i dem eller hitta på någon annan användningsform?
Alla grödor har varit sena i år på grund av kalla juni. Nu börjar de blommor som såddes från frön visa sig i bänken på sommarstället. Eller ja, kanske det är en höstblomma, jag vet inte 😀
De kom inga pumpor i år på sommarstället och luktärterna blev, så som jag redan skrev, mycket skrala jämför med i fjol.
Det var ju kallt och regnade mycket, rentav snöade, i juni – så vi tror att många grödor därför blev sena eller inte klarade sig alls.
Mycket har varit konstigt den här sommaren – till exempel mitt liv. Men sakta ska väl allting vända, och så som en vän skrev till mig – när det är som värst kan det bara bli bättre. Kloka ord.
Och om jag inte hade skrivit så öppet här om mina känslor hade jag aldrig hittat alla de medsystrar, eller ödessystrar som jag också kallar dem. Till och med några män har hört av sig och berättat om sina motgångar, om känslorna av hopplöshet, tomhet… men också om hur allting sedan en dag vänt och blivit bättre.
Den här markkryparen sådde jag på sommarstället ifjol. Den klarade vintern bra och har vuxit lite i år.
Glädje och sinnesro finner jag på släktens sommarställe och där har jag lov att tillbringa tid fortfarande fastän maken och jag separerat.
Ekorrarna, hackspetten och en del små fåglar gillar att vi lägger ut nötter på fågelbrädet. Har tänkt fortsätta göra det hela hösten, vintern och våren fastän jag flyttar in till stan.
Tredje dagen på jobbet gick bra. Jag var ansvarig för layouten och vi gjorde tjugo sidor. Reportagen är roliga att laya, speciellt då det finns många och bra bilder att välja bland.
På eftermiddagen hade vi idémöte och jag kände bara hur skallen var tom. Jag vet att kollegorna förstår om det inte just nu kommer så mycket kreativt ur min hjärna, jag har mycket annat att tänka på för att få vardagen fixad.
Men plötsligt dök ett par idéer upp! Kanske det beror på att man är i en kreativ omgivning och har inspirerande kollegor! Hurraaa för dem!
… framåt, kanske? Anmälde mig till en kurs i måleri. Ska få insikt i materialkunskap och färglära inom akryl- och oljemåleri.
Vi ska också fundera över vad det är som intresserar just mig, varför är det viktigt att måla just det jag tänker måla. Kursen har stark betoning på praktik och det gillar jag som inte är så teoretiskt lagd.
Få se vilka slags konstverk jag börjar skapa i höst. Bilden är tagen från internet.
I mina svagaste stunder undrar jag hur jag ska orka gå en kurs. Kan den ge mig något och vad i så fall?
Ibland känns ingenting roligt och meningsfullt. Det i sig känns lite skrämmande för jag har för det mesta tidigare varit glad och gillat utmaningar.
Men kanske det att mitt liv skakats om i grunden också kan lära mig något. Kanske jag på sikt blir starkare.
Om jag orkar ta några timmar i taget, en dag i sänder, fram till nästa vår och sommar.
… och då ska jag äta focaccia till frukost. Man får glädja sig åt det lilla i vardagen.
I dag har jag haft min fjärde ledsna dag på raken. Väldigt mycket ilska har kommit ut och många tårar har det blivit. Hade kunnat vattna grödorna med dem, men natten mellan måndag och tisdag kom det faktiskt ett rejält skyfall så det får räcka med det.
I dag hade jag en ganska lugn dag på jobbet, skrev lite sport, bokade en intervju för nästa vecka och startade onsdagens layout. Jag är tacksam för att jag har förstående kollegor, och några som kramar om mig och ja… till och med bakar en kaka!
På eftermiddagen kollade jag läget i nya bostaden där renoveringen ännu är oavslutad. Men gården har i alla fall fått ny asfalt nu!
Kvällen avslutades med sista avsnittet av Allsång på SVT i goda vänners lag.
I dag har jag fått en del fin respons på min blogg. Både i kommentarsfälten och via sms. Så även om jag ibland har en känsla av att jag är knäpp som öppet skriver om mitt liv, känner jag också att det jag skriver om berör många.
Jag vill aldrig nånsin undertrycka mina känslor. Och om jag i dag eller i framtiden kan hjälpa någon annan olycklig människa som tvingas gå igenom något liknande som jag de senaste månaderna – då vill jag finnas där. Jag kan lyssna, stödja och förstå för jag vet vad det innebär att bli övergiven.
Kanske jag i framtiden kan bli en stödperson.
Första arbetsdagen gick bra. Vi gjorde sexton sidor och då kan man ta det ganska lugnt.
De artiklar och notiser som inte skrivs av våra reportrar redigeras ut av nyhetschefen. På kvällen finns alltid en reporter som läser korrektur på de färdiga sidorna och som ger ut ytterligare material om det blir små ”hål” som måste fyllas.
Vi jobbar i InDesign och då sidorna är klara gör vi pdf-filer av dem. Sedan skickas de elektroniskt till tryckeriet som ligger i Kouvola.
Då jag jobbar tänker jag inte precis hela tiden på skilsmässan. Men klart att tankarna irrar hit och dit, så helt och hållet glömmer jag inte det som hänt.
När jag satte mig i bilen började jag gråta. Numera bryr jag mig inte fastän tårarna rinner, så länge jag ser vägen framför mig.
I dag tror jag det handlade om känslan av att vara helt övergiven.
Förr fanns det någon som tröstade mig, som uppmuntrade, som peppade och alltid trodde på mig. Någon som kallade mig solstrålen i hans liv, för jag var faktiskt så gott som alltid glad innan dråpslaget kom den här våren.
Nu saknar jag människan som alltid förr gav en kram då jag var nere, som sa att allt ordnar sig. Han som strök mig över håret och gav det där löftet om att det alltid skulle vara vi två.
Kanske inte så konstigt att man gråter över svikna löften.
Men hoppas det snart kommer en glad dag efter tre ganska sorgsna.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 