God morgon!

Under en viss tid framöver kommer jag att ha en sådan inställning på min bloggsajt som gör att jag måste godkänna varje kommentar enskilt för sig innan den syns på sidan.

Det är ju trots allt min privata blogg och jag har börjat få en del konstiga påhopp, också via min mejl. Jag har ju ip-adressen till den person som sänt de här mycket besynnerliga breven så det är inte helt omöjligt att få reda på vem personen är.

Men för att hindra att de påhoppen, som också är beskyllningar mot andra personer än bara mig, gör jag så här under en viss tid.

Så undra inte varför din kommentar inte syns genast. Den kommer ut rätt fort eftersom jag modererar och kollar bloggen under alla mina vakna timmar.

Men just i dag ska jag på en utfärd! Det känns riktigt kul faktiskt och ni får höra från mig tidigast i kväll.

Kramar till er alla – låt den här dagen bli den första och bästa på resten av era liv ❤

Eftersom det kommit ganska många kommentarer om mitt förra inlägg både på Facebook och på bloggen vill jag visa att jag också kan vara positiv och förlåtande.

Jag tänker inte en enda sekund skämmas för mina känslor och jag vill vara öppen med allt eftersom jag fått så mycket respons, så många kramar, så många mejl, så många sms där människor sagt att jag är stark som vågar stå för det jag känner.

En del inlägg har varit småsura, en del personer har sagt att jag ska tänka efter vad jag skriver, jag har blivit hotad också – men det kan jag ta upp senare, när den tiden är mogen.

Den dag det gick upp för mig att min make hade bedragit mig och lurat mig en längre tid bestämde jag mig direkt. Jag förlåter honom. Det är enda sättet om vi ska kunna gå vidare.
Men det räckte inte för honom. Han ville ha ett nytt liv med en annan människa. Och vad kan jag då annat än acceptera det?

Lappen ni ser på bilden skrev jag för några dagar sedan, och jag menar varje ord jag skriver. Min make är omtänksam och fin, innerst inne. Många tycker om honom och han ÄR värd det bästa. Fastän han gjort mig förskräckligt illa.

Nu kan det i och för sig hända att han blir jättearg på mig för att jag skriver det här inlägget och berättar att lappen finns på väggen i kiosken där vi jobbar tillsammans. Han sa att han blev glad för det jag skrev och jag hoppas han vågar stå för det också då han / om han läser det här inlägget.

I våras sa han plötsligt till mig att han inte vill figurera vare sig på min blogg eller i mina FB-inlägg, inte på bilder, inte i kommentarer.

Med facit i hand förstår jag ju varför. Han ville inte att hon skulle se att vi hade ett normalt liv, gjorde saker tillsammans.

Men,  jag vill förlåta, fullt ut – någon gång i framtiden.

I går skrev jag i min dagbok att det är så här jag önskade min sommar hade blivit. En glad dans på blomsterängen. Se så lycklig Mumin ser ut!

Men den här sommaren blev helt annorlunda än jag hade tänkt mig.
Det går inte en dag, ja knappt en timme, att jag inte skulle tänka på det som hänt och det som hela tiden händer. Jag sätter ett pussel på de sju månader från september till slutet av april, då jag inte visste vad som försiggick bakom min rygg.

Det här är förstås en del av det sorgearbete jag måste traggla mig genom. Råden ”upp med hakan” och ”strunta i dem som gjorde dig illa” är välmenta men svåra att följa just nu. Likaså har jag svårt att ta till mig ”livet går vidare, det här fixar du”.

Terapeuterna semestrar just nu så det blir en ofrivillig paus under tre veckor med den hjälpen.

Försöker dagligen ha något att göra. Då värmeböljan äntligen kom behövs jag i kiosken och där trivs jag. Men en kort utfärd ska jag göra den här veckan och i dag får jag min nya dator! Den installeras lite senare under veckan och då ska det surfas med fart 😀