Ser ut att bli ett härligt väder i dag. Hoppas många orkar släpa sig till badstranden. Vattnet var +18 i går och blir fort varmare. Och så finns det ju en fin kiosk där man kan köpa kaffe, bullar och glass!
Lovisabilder, vår fina badstrand
Staden känns för liten
Jag vågade mig ut på stan i dag, till en marknad i centrum. Men jag hade bara hunnit vara där fem minuter innan jag fick syn på henne. Och då klarade jag dessvärre inte av att vara kvar längre.
Många säger till mig att jag ska hålla hakan uppe. Jag har inte gjort något fel. Men jag är inte riktigt så stark ännu. När jag ser henne tänker jag ju bara på att det är hon som kan gå runt på stan och vara stolt. Det var ju hon som lyckades snärja honom.
Jag hann ändå köpa häftet ni ser på bilden. Det ska bli min följande dagbok. Ytan är gjord av juteväv som tidigare varit en säck för kaffebönor.
Tänkte för en gångs skull med stolthet visa en bild på mig själv. Måste ju börja sluta skämmas över hur jag ser ut.
Ni får förstå att jag ändå plågas av de tankarna. Att jag blev bortbytt. Det är inte konstigt alls att jag känner mig fet och ful och värdelös. Hur mycket vänner och bekanta än säger att jag inte är ful, så härskar väldigt mörka tankar i mitt inre.
Bland annat känns Lovisa stad för liten just nu. Jag har alltid älskat min hemstad, men den känslan som råder just nu är att staden är hans och hennes, inte min.
På gamla apoteksgården hade Jennie och Maija ställt upp sitt härliga pop-up-café. Fina stolar, inte sant?
Och så har jag tagit en del bilder på vår fina badstrand och av ett par fina fönster. Dem lägger jag ut senare!
Bra kvinna reder sig själv
Av någon anledning blev det bara genom åren så att det antingen var maken eller svärfar som öppnade flaskorna då vi serverade mousserat. Hur löjligt det än låter så blundade jag, höll för öronen och såg till att jag inte var så nära flaskan att jag kunde få korken i skallen.
Hos väninnan i går beslöt jag mig för att klara det här själv. Gick ut på gården, satte mig ner vid trädgårdsbordet med flaskan lätt lutande mellan mina knän. Skruvade bort metallsäkringen och började lirka bort korken, kände trycket och plötsligt sade det POFF och PYYYS… men inte en droppe rann över kanten.
Hurraaaa – jag klarade det!
En sådan utsikt från trädgårdsbordet!
På landet är det inte ovanligt att man har 2-3 kilometer till närmaste granne eller butik. Och två mil till närmaste stad.
Väninnan och jag åt tacos vid köksbordet men sedan flyttade vi ut i det gröna där vi skålade i lite vin och mousserat. Det var ju min bröllopsdag i går och officiellt är jag ju ännu gift – men vi skålade också för vänskap och för framtiden.
Det blev en del tårar men mest blev det ändå skratt 🙂
I dag firas evenemangen ”Rosornas charm” och ”Konungen kommer” i Lovisa.
Jag ska försöka förmå mig att ta del av något i programmet. Det har jag ju med glädje gjort under tidigare år, men den här sommaren är inte lik någon annan.
Om jag vågade mig ut bland folk får ni se bilder från evenemanget senare. Ha alla en bra dag ❤
Bröllopsdag
Vaknade strax före klockan sex och kunde inte somna om. Tankar och minnen virvlade runt i huvudet.
4.7.1997 träffade jag mannen som skulle komma att bli min make.
4.7.1998 lovade vi varandra evig trohet.
Det var inget stort bröllop med kyrklig inramning. Men det blev minnesvärt ändå. Vi sade ja till varandra under ett äppelträd på gården vid det hus jag ägde på den tiden.
Sedan dess har vi då och då låtit oss fotograferas på nytt under samma äppelträd. Ett antal andra fotografier har också tagits under sjutton år. I vardagssituationer, på högtider med och utan släkten närvarande, på resor…
Och som sagt – jag hade alltid inbillat mig att vi skulle åldras tillsammans. Jag trodde på det där med evig kärlek. Visste att det skulle komma uppförsbackar, motvind, djupa dalar… men tänkte alltid att sådana tar man sig tillsammans genom.
Nu är jag ensam om att tvingas gå framåt en timme, en dag, en vecka i sänder.
Klockan är tjugo i sju, himlen är åter en gång grå, änglarna gråter.
Den här dagen var under sexton år en glädjens dag, vi skålade, gick ut och åt tillsammans, gav varandra gåvor.
Den här dagen har gett mig massor av vackra minnen. De smärtar i dag. Och jag måste lära mig leva med dem, för den här dagen kommer jag ju aldrig att kunna glömma ❤
Min kväll
På väg till ett möte på Saltbodan på kvällen hade jag tänkt cykla fram till Skeppsbron och ta en bild av fartyget J.L. Runeberg. Men där var rätt mycket folk och jag lider ännu av känslan att folk tittar på mig och tänker ”där är hon som övergivits av sin man”, ni vet – allt tissel och tassel som småstadscharmen bjuder på. Jag vet ju aldrig heller om jag ska råka på henne, makens nya, i vimlet.
Jag hade jag tänkt skippa mötet jag skulle till där på Saltbodan. Hade redan sms:at ordföranden och skrivit jag orkar inte, det går inte… Men hans svar var ett vänligt och uppmuntrande vi behöver dig, snälla kom… och jag ångrar inte att jag släpade mig dit. Hans fru hade också skickat med en vacker pion som uppmuntran ❤
På sommarstället plockades den här sängen ner från vindsvåningen. Många barn har sovit i den och nu står turen för ytterligare ett barnbarn att sussa här. Lite finjusteringar och sängkläder behövs dock 🙂
Och kvällen avslutades i trevligt sällskap på sommarställets veranda.
Släpp aldrig dina drömmar
Då jag köpte en hudvårdsserie för ett tag sedan fick jag det här magnetsmycket på köpet. Jag hade precis fått veta att min man hade gått bakom ryggen på mig. Kvinnan som gav smycket till mig visste inget om mitt öde. Men jag tog hennes slumpmässiga val som ett tecken.
Imagine – sluta aldrig drömma, se upplevelserna du har framför dig.
Att skriva dagbok på nätet hjälper mig, och kanske även någon annan som är i en liknande situation. Texterna här, och de jag dagligen skriver för hand i min andra dagbok som består av ett häfte, får fungera som bas för den bok jag har tankar om att skriva om ett år eller två.
Har varit ledsen nu några dagar. Kanske tankarna redan ligger på morgondagen, den som skulle bli vår sextonde bröllopsdag. Hur ska jag fira den? För jag är ju fortfarande till pappers gift.
Hörde om en kvinna som höll ett slags begravning med sina vänner, som en ceremoni för skilsmässan. Men en sådan vill jag inte arrangera innan de slutgiltiga pappren kommer strax före jul.
Har svårt att se fram emot något – men kiosken är min vän och där trivs jag. Det är en timme i taget nu.
Nya bostaden m.m.
Här kommer en del av min dag i bilder.
I det här rummet kommer jag att sitta och blogga i framtiden. Via min nya dator som jag köpt från Sverige och som anländer nästa vecka.
Ni får tänka bort de möbler ni ser på bilden för de är inte mina. Balkongdörren och alla fönster förnyas innan jag flyttar in. Bostaden är 73,5 kvadratmeter stor.
Den ska inredas i maskulin stil. Troligtvis inga gardiner, inget blommigt, inga pasteller, inte rysch och pysch. Avskalat och enkelt.
Bilder av sovrummet och köket kommer senare!
Fastän nya bostaden gör mig förhoppningsfull och jag ser fram emot att få inreda den helt i egen stil blev jag ledsen på eftermiddagen. Tårarna bara kommer. Terapeuten säger att det är helt normalt, det behövs inga särskilda anledningar till gråt. Ingen som säger något elakt.
Blotta insikten om att livet förändrats, att det jag trodde på inte längre finns, att den jag litade på svek mig.
Det har sagts till mig att jag inte ska gråta över ett ”karlskrälle” som gjort mig så illa.
För det första tycker jag inte om att man kallar mitt livs största kärlek ”karlskrälle” och för det andra är det lättare sagt än gjort att stänga av känslor.
På släktens sommarställe fick jag gråta och där fanns människor som tröstade mig.
Tack alla kollegor!
Jag har under de senaste veckorna, särskilt efter att jag offentligt gick ut och berättade om det som hänt i mitt liv, fått en massa gåvor och även blommor. Den här buketten fick jag i går av kollegorna på tidningen i Borgå.
Eftersom jag inte kan nå alla personligen vill jag tacka för omtanken här. Detsamma gäller den omtanke kollegorna på min egen arbetsplats visat.
Ofta har det varit så att då jag känt mig som mest nere och bara gråtit, inte sett någon utväg ur sorgen … då har någon ringt på dörren eller bara dykt upp för att ge mig en kram ❤
Den här dagen börjar hos terapeuten och lite senare ska jag skriva hyreskontrakt. Då ska jag passa på att ta några mått i bostaden så att jag kan fortsätta planera den.
Firar med ostbricka
Ja, inte var det mycket till ostbricka det där inte, kanske ni tänker.
Men det behövs inte så mycket när man är ensam och jag försöker glädja mig över det lilla i livet.
Försökte komma på något jag kunde fira i dag. Utöver det där man bör vara glad över så där överlag; att man har tak över huvudet, mat för dagen, ett jobb att gå till, inga större naturkatastrofer i landet än en usel juni månad… osv.
Jag kan fira att regnet upphörde, men då solen inte alls kom fram så känns det lite krystat att ropa ”hurraa!”. Och så började det åter regna klockan tre och ska hålla på till tre i natt.
MEN. Sedan kom jag på något att vara glad för.
Att jag har så många underbara vänner, både här i hemstaden och ute i bloggosfären. Människor som orkar stötta mig varje dag! Som inte ger upp, vänder mig ryggen och säger att jag ska ta mig i kragen.
Att jag har ER tänker jag nu fira.
Andra avsnittet av Allsång på Skansen ska också firas senare i kväll. Med rostat bröd, ishavsröra och vin. Återkommer med bilder!
Barnen brukar skratta…
… när dom ska säga att det är kamelballar dom vill ha.
Måste försöka roa mig med något här i kiosken.
Självförtroendet är fortfarande på minus femtio. Gråten lurar bakom hörnet. Jag som trodde vi kunde tala om allt i vårt äktenskap, och att de svårigheter som man inte kan undgå i ett långt förhållande reds ut med diskussioner och med respekt för varandra.
Men lurad blev jag.
Varje dag känns det som om knivar skar i mitt inre.
Önskar så att jag helt ärligt kunde skriva ett gladare inlägg snart.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 