Ingrid upplyste mig om att det finns bloggare som gör så kallade Efit – det vill säga inlägg där de presenterar ett foto i timmen från sin dag.
Daniela sa att hon någon gång visat sin dag från morgon till kväll i bilder.
För mig blev det varken det ena eller det andra men åtminstone något ditåt 🙂
I dag fick vi bara Hufvudstadsbladet med morgonposten. I morgon kommer inga av de tidningar vi prenumererar på. Det är ju helg i dag. Och man uppmanas läsa allt mer på nätet.
Inspirerad av en annan bloggare, som jag inte längre minns vem han/hon var, tänkte jag sätta upp bilder som berättar om en dag i mitt liv.
I går kväll hade jag läst ut Åke Edwardsons Marconi Park och ville direkt ha en ny bok. Tänkte kasta mig in i Hammarbyserien och se om den är något för mig. Hittills har nedladdningarna varit ganska problemfria, men den här boken får jag inte upp.
Eftersom den redan är betald skickade jag e-post till dito.se där jag knappade in det superlånga felmeddelandet.
I-landsproblem? Javisst. Men det grämer ändå lite att jag inte kunde sätta i gång och läsa en ny deckare direkt.
Har en make som bland annat undervisar i matematik.
De stackars barnen måste lära sig vad polynomer och potenser är.
Bra att jag inte längre är elev i högstadiet. För jag tycker att polynom låter som en könssjukdom och att potens handlar om virilitet.
Sådant här kan man börja tänka på då man åker ut för att äta det som kallas skräpmat. Så nu är det kanske bevisat? Skräpmat resulterar i en skräphjärna som producerar skräptankar.
Som får mig att tänka på skräppost.
Vad är det egentligen? Skräpp-ost. Usch då.
Den här sekvensen blev lite vinglig och slutar med att jag filmar Tors emblem på Tom Lindfors bröst 🙂
Ja, det blev förlust med siffrorna 6-2 (1-1, 4-1, 1-0) mot Tapanilan Erä i innebandyligan. I första perioden hängde vi bra med. I den andra ryckte Erä ifrån och lyckades sedan hålla sitt försprång med klokt spel och effektiv forechecking.
På lördag möter vi på hemmaplan regerande finska mästarna SPV från Seinäjoki.
Ordet krogrunda överensstämmer inte med sanningen, för vi gick bara till en krog – Hotel Degerby.
Om några timmar åker vi till Helsingfors på innebandymatch. Tor möter Tapanilan Erä. Senare i kväll, eller senast i morgon, kan ni läsa mer om matchen på Östra Nylands webbsajt.
Inspirerad av en vän på bloggen tänkte jag att det finns mycket vi kan stå på och gå på här i världen.
Här har vi Lovisa torg. Mycket sand nu då den futtiga snö och is som nån gång fanns smält bort.
Vem vet om jag i framtiden börjar fotografera mer underlag som vi står och går på?
I morgon kanske jag lägger ut bilder från guubens och min krogrunda. Hahaahaa, ni ska få se att vi har ett liv 🙂
Och så har Tor match mot Erä i innebandyligan också. I bästa fall kan det bli nåt suspekt klipp därifrån!
I går såg vi ”100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Mycket sevärd och rolig, lagom skruvad och speciell. Robert Gustafsson gör åter en bra roll, som Allan Karlsson i många åldrar.
Gangstrarna får vad de förtjänar och filmen slutar bra. Vägen dit är två timmar lång. Den kanske hade kunnat vara en kvart kortare med färre tillbakablickar, men jag klagar inte.
Avslöjar inte mer här, men rekommenderar gärna rullen! Glädjande många verkar redan ha sett den i Lovisa.
Eftersom vi inte hann med allt program på nyårsaftonen stöpte vi tenn i går med makens son Christian och hans sambo Jeanette som var på besök från Sverige hos oss.
Det var riktigt kul och lite spännande också. Dels att hälla tennet i kallt vatten i hinken. Dels att tolka vad figurerna föreställde.
Ja, ni vet ju att jag älskar statistik. Och då jag sett hur antalet besökare på min blogg blivit fler år efter år gör ju statistiken mig också glad!
2012 hade jag 23 756 besök på min blogg.
2013 blev siffran 35 692! Det ger ett snitt på nästan hundra per dag.
Tack alla ni som läser min blogg och hoppas ni vill återvända också i år!
Jag har lovat ta med Adrian lite oftare på bloggen i år och han tyckte det var helt fantastiskt att jag, som inte spelar särskilt många instrument och som inte sjunger opera så bra heller, har lyckats få fullt hus på operan nästan tretton gånger.
En gång sjöng jag faktiskt en operasnutt tillsammans med en väninna i en skogsdunge. Snutten förärades en riktig operasångare på hans födelsedag. Vi tyckte vi sjöng så fint, så fint. Våra äkta män var inte riktigt av samma åsikt och påstår att vi aldrig blir bjudna på operasångarens fester igen.
Men månne han nu inte ska ändra åsikt då han inser hur stor JAG är. För jag tror inte att HAN har fyllt Sidney Opera house tretton gånger.
Försöker bli du med kameran i min nya Samsung Core. Automatinställning funkar rätt bra. Kommer att fortsätta fotografera också med min Canon systemkamera, men det är trots allt lättare att ha mobilen med sig överallt.
