Snön har ännu inte smultit bort från Lovisa. Men det är ändå just den här tiden som många bongar vårtecken.
Krokusar, vitsippor och tussilago i all ära. Men nog är alla de vantar som gömts i snö och som kommer upp i tö tydliga vårtecken de också. I vintras hittade jag en ensam liten babysocka som lagts upp på en pinne. Hoppas både den och vantarna hittar sina ägare!
Finns det något bättre som kan vänta i brevinkastet då man kommer hem än ett paket? Det skulle väl vara ett hederligt gammaldags brev eller ett postkort i så fall. Eller att jag har så hederliga grannar att ingen hade stulit paketet där det låg ledigt för vem som helst att ta eftersom det inte hade fått plats genom inkastet.
I går hade jag läst slut Merete Mazzarellas ”Det enda som egentligen händer oss”. Den var mycket speciell och annorlunda än jag hade väntat mig, men jag gillade den. Allt måste inte vara förutsägbart. Köpte boken för 30 euro, inbunden, från lokala bokhandeln. Om någon som jag känner är intresserad av att köpa boken och kan hämta den från ÖN:s redaktion säljer jag den för en tia. Först till kvarn får mala.
Zlatan kommer jag däremot inte att sälja. Jag formligen slet upp paketet och kastade mig över boken. Den inleds med flera sidor svartvita bilder. Och efter första sidan är jag på kroken… nu är det bara Zlatan och jag några dagar framöver.
… alltså städade jag i går undan mina vinterskor och -stövlar.
I morse vaknade vi till det här.
Jag åkte med grannen till jobbet men hann nog på gårdsplanerna både hemma och på jobbet (bilden) känna att det var halt under mina jympadojor.
Men på eftermiddagen kom det inte snö längre, bara regn – så jag halkade inte omkring. Och redaktionsbilen den hade lyckligtvis ännu vinterskorna på sig. För fotografen och jag skulle åka två mil bort till en man som nyss fått tio ankungar – med hjälp av en kläckningsmaskin. Bild på en söt unge i min hand hittar ni här.
Så fick vi det gjort också. Första besöket på Lovisas lilla Hesburgerrestaurang. Vi satt på den inglasade terrassen. Lite svalt ännu så här års. All snö har ju inte smultit hos oss men största delen av den här dagen har ändå varit solig och fin.
Glassen i bägaren, som också gick att äta, var faktiskt mäktig. Orkade inte äta upp allt.
En vecka före påsk, då som de finska barnen springer runt och ropar ”Virvon varvon…” köpte jag en liten påse med chokladägg. Ifall, om att…
Men varken påskharar, -kärringar eller trollkarlar dök upp.
Under påskhelgen kunde de finlandssvenska barnen ha ringt på. Men jag kammade noll där också. Inte ens mina medelålders grannar fick för sig att klä ut sig för att ränna ut och tigga godis.
Så där stod jag med min långa näsa och mina ägg. Hjälper väl inte annat än att käka upp äggen själv.
Bäst-före-datumet låg faktiskt först i augusti 2013. Så jag hade ju kunnat spara dessa, tydligen av konserveringsmedel fullproppade äggen, åt något barn som KANSKE skulle dyka upp nästa år.
Men i stället för att ge detta ohälsosamma godis åt något oskyldigt barn bestämde jag mig för att äta upp äggen själv, och kanske köpa in något nyttigare påskgodis nästa år.
… en lika underbar moussetårta som min vän Benita bakat… För den är inte köpt på bästa konditoriet fastän man hade kunnat tro det.
Jag och kakor går inte riktigt ihop. Äta dem, det kan jag, men baka… Jag tror jag saknar det tålamod som krävs då man ska vispa grejer. Ingredienserna blandas inte tillräckligt väl. Och gelatinbladen som ska vara med i den här kakan skulle antagligen bara klumpa sig och sedan skulle de skratta åt mig från kakans innandöme. Om det överhuvudtaget skulle bli en kaka av denna form. Jag antar att min kaka bara skulle bli en odefinierbar klump…
Benitas kaka var i alla fall försvinnande god! Tusen tack för att vi fick smaka på den. Och bordet var vackert dukat till förrätten också. Fyllda paprikor, en fräsch sallad med bland annat melon och ett slags gratäng på köttfärs och philadelphiaost med nachos till. Nam nam!
Så som jag har spanat och spanat. Och så äntligen i dag fick jag syn på dem i en av stadsparkerna. För min del de första krokusarna!
På norra sidan av fredsmonumentet och bänkarna låg ännu rätt mycket snö. Några enstaka exemplar kämpade där för att bryta sig genom de tunnaste snöresterna.
Men på södra sidan såg det ut så här.
HURRAAA – hoppet om en ny sommar väcktes!
Ugnskorv är enkelt och gott. Ett äpple, en lök, matlagningssenap, ketchup, lite vatten, riven ost. Och så en korv förstås. I detta fall HK:s Bleu 🙂
Första dagen på jobbet efter drygt två veckors semester gick bra. Skrev en ledare om svenska språket och Kalle Ankas eventuella kommande betydelse för finlandssvenskarna. Hoppas någon hög herre eller dam från Kulturfonden läser och förstår vad jag menar.
Som av bara farten blev det sedan en artikel om ett språkprojekt som riktar sig till finlandssvenska barn och elever inom den grundläggande utbildningen.
Utöver det lite om konst och lite om sport. På en liten tidning ska man kunna skriva om allt från svinavel till kärnavfallshantering.
Som om vi inte under innebandysäsongens bortamatcher besökt tillräckligt många ABC-stationer? Måste vi också på påsken åka till en sådan? För att äta allt annat än hälsokost?
Bonuspanna kallas den här rätten. Den var både mättande och god, tyckte Gubben. Om man inte äter det varje dag, och det gör man ju inte. Portionen bestod av en liten biff med sås, friterad potatis, lökringar, korv och bacon.
För mig blev det wienerschnitzel. Lite konstigt verkade det att den serverades med lingonsås, men snart kom jag på varför. Jag som inte gillar potatismos valde bort det, men såsen serverades förstås ändå 😀
Riktigt trevligt var det med en liten söndagsutflykt och glass som efterrätt.
Då jag inte spelat Wordfeud har jag glatt mig åt framgångar, om än rätt sporadiska sådana, i HotShot. Har bara svåra nivåer kvar där just nu.
Har alltså firat en lugn påsk. Läst böcker, tidningar och andras bloggar. Tog i dag en promenad på fem kilometer i det fina vädret med maken. Men några raska kliv blev det inte, vilken 80-åring som helst hade klarat av att gå fortare än jag.
Så allt är inte som det ska med systemet. Men jag är vid gott mod och lever i en förhoppning om att få en diagnos snart. Tills dess gläds jag över allt möjligt smått. Som att få en påskpuss av gubben eller ett Ace i HotShot.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 