Hösten doftar gott. Luften är hög och klar. Hav och löv som håller på att förmultna. Det var något om klorofyll och fotosyntes man lärde sig i skolan. Jag brukar dra mycket av det där över samma kam och kalla dem Gubben Guds små underverk. Men egentligen är dom ju stora underverk.
En matta av löv är hur vacker som helst. Likaså några ensamma blommor som envisa hänger kvar i nyponbusken vid havsviken. Trotsande alla höststormar.
Kan någon förklara hur det är möjligt att två minuter och 38 sekunder känns evighetslånga då det gäller att försvara en 7-6 ledning? Men då det gäller att göra ett eller två mål för att få en förlängning eller nå seger, då är samma tid ingenting.
Tiden bara flyger i väg då man är laget som jagar, men i går i Nokia är jag säker på att någon hade satt sirap i klockan.
Dom hade femton minuter långa periodpauser också, så nog hade dom säkert längre perioder också…
Men! Lovisa Tor vann 7-6 på bortaplan! Hittills två segrar och en förlust i ligan – vi är på G!
Hundratals, kanske tusentals, av de här lapparna låg i drivor och skräpade ner Slussen i Stockholm
i lördags.
De var ungefär lika små som kreditkort men den höstinspirerade färgen bidrog till att ingen kunde missa dem. I blåsten virvlade de mycket aktivt runt, upp längs Fjällgatan en god bit bort mot Viking Lines terminal.
Nog blev man ju nyfiken alltid. Det här var säkert ett smart marknadsföringstrick. Skräpa ner rejält så syns du och folk vill, vare sig de blir irriterade eller inte, veta vad bliaktiv.nu står för.
Också jag knappade in adressen. Men döm om min besvikelse då det enda som stod på sajten var: This site is currently undergoing site-wide maintenance and is temporarily unavailable.
Får väl göra ett nytt försök senare.
Så illa som jag mådde natten mellan fredag och lördag, då vi i höststormen åkte över till Stockhom, har jag inte mått på tiotals år. Om jag hade fått önska något då så hade det väl varit att en helikopter hade hämtat bort mig från det infernaliskt gungande fartyget.
Runt två-tretiden på natten kroknade jag av ren utmattning och följande dag mådde jag faktiskt bra. Frukosten slank ner och jag orkade flanera runt i city. Men jag hade inte glömt illamåendet och på eftermiddagen blåste det åter upp ordentligt.
Beslöt mig för att köpa piller mot åksjuka, men ville hitta något som gick att kombinera med några glas alkohol. Nå, vilken apotekare skulle nu våga lova att jag inte skulle få prickar i ansiktet eller börja bete mig konstigt mot omgivningen om jag kombinerade läkemedel med sprit? Så hon föreslog SeaBand.
De liknar svettband men har kula i plast på insidan. Den ska placeras så att den pressas mot en viss punkt på handleden.
Nu var det inte lika häftig storm när vi åkte hem men banden fungerade faktiskt. De ska förstås sättas på prov även på andra resor, men om det är så här enkelt och relativt billigt (145 kronor) att bli av med åksjuka, så varför ta läkemedel då? Dessutom går banden att skölja av och återanvända nästan hur länge som helst.
Om någon hade sagt att jag skulle köpa en folklore-inspirerad minikjol då jag shoppade i Stockholm i går skulle jag nog ha skrattat och sagt ”nej-nej-sånt-klär-inte-mig”.
Men det var helt underbara kläder dom hade på Desiguals avdelning på Åhléns i city. Tjocka härliga jackor, färggranna blusar, härliga väskor, kjolar, byxor, skjortor. Jag hatar egentligen att prova kläder och kollade bara att den här hade resår i midjan. Köper på stående fot sådant jag gillar – direkt. Många av impulsköpen har varit misslyckade men den här kjolen har jag redan använt i två dar – hurraaa ett sådant fynd!
Köpte bröd från torget, det hade inte fraktats långa vägar och det sattes i en papperspåse, inte i en plastpåse. Gör man så är man klimatsmart, det lärde jag mig på en föreläsning i går.
Ibland tar jag bussen till jobbet och går hem. I dag tog jag bilen eftersom den skulle på reparation. Lånade jobbets bil hem eftersom jag tyckte det skulle vara lite jobbigt att promenera 2,5 kilometer med en kontorsstol under armen. Den skulle ha slängts bort eftersom vi fick nya till redaktionen. Men nu återanvänds den!
Till innebandymatcherna åker vi inte med egen bil utan tillsammans med andra supporters i buss. Jag bränner hellre levande ljus än tänder lampor i hela lägenheten.
Det finns allt möjligt smått i vardagen man kan tänka på om man vill leva miljövänligt. Men nog syndar jag också – till exempel om några veckor då vi flyger till Budapest. Men vi gör inga mellanlandningar, och vi tar bussen till flygfältet 🙂
Från och med fredag eftermiddag 30 september säljs de här böckerna och mycket annat intressant på bord nummer 33 i Loviisan Suurkirppis.
Det är för övrigt skojigt hur det ena sätter i gång det andra. Då man ska ha ut höststövlarna från en låda i skrubben hittar man skor man aldrig använt, och ett par väskor åker också med till loppmarknaden.
Vi köpte en ny stereo och sätter gamla högtalare till försäljning. I samband med det flyttades en stor blomkruka bort från ett ställe och landade på ett annat ställe, vilket ledde till att det också blev lite snurr på blomstren i hemmet.
Dels fick vi lite städat, dels hittade man sådan man inte kom i håg att man ägde 😀
Brunbergs chokladtoppade godis fick inte kallas negerkyssar. Flickan på bilden hade putande rumpa och för kort bastkjol. Plutande röda läppar skulle bort. Det var sexistiskt och rasistiskt.
Likaså skulle den mörkhyade gubben från lakritsstången bort, och Kinagodisets snedögde kille med triangelformad gul hatt blev för mycket för en asiatisk journalist i Sverige.
Alla har vi rätt till våra känslor, men ibland tycker jag vissa saker går till överdrift.
I dag hittade vi den här grytlappen i en låda i köket (obs! redigerat ord – hade kallat det pannlapp innan, så som vi finlandssvenskar gör). Det är makens mormor som har virkat den. Och jag tror inte alls att hon tänkte i rasistiska banor då hon jobbade med hantverket. Tvärtom, färgerna har säkert inspirerat henne. Och det finns ju människor med den här hudfärgen. Människor som är vackra i sina granna huvudbonader.
Är det inte rasism att FÖRBJUDA användningen av sådana här fina saker? Jag tycker pannlappen är både rolig och vacker.
Det är inte lätt att fota sig själv i supporterhalsduk. Bokstaven R i TOR syns ju inte.
I dag har Lovisa Tor sin första match för säsongen i ligan och två timmar innan matchstart kom jag ihåg HALSDUKEN!
Panik, panik… var finns den? Efter att jag grävt lite här och där hittades den. Nog för att den luktar skåp, men säsongen är lång så halsduken kommer nog att luftas.
Två timmar efter att det här inlägget skrivits sitter jag i idrottshallen och ropar TOOORI… och slår händerna mot varandra… klapklapklap!
Om jag försökte tillreda den här efterrätten själv skulle det högst sannolikt resultera i en bild på Facebook i serien ”Ei mennyt niin kuin Strömsössä”. På svenska blir det ungefär ”Det gick inte riktigt som på Strömsö” och Strömsö är ett livsstilsprogram på finlandssvenska kanalen där det snickras, pysslas och bakas med stor framgång.
Jag brukar alltså tänka att det är bäst att låta proffsen sköta det de har lön för.
Denna efterrätt, Äpple Tarte Tatin med pistageglass, kan avnjutas på Bistro O Mat i Kyrkslätt. Ett trevligt, trendigt, sobert, på alla sätt fint-i-sin-enkelhet lunchplats.
Vi var där från Östra Nylands redaktion i dag för att besöka Mitt i Nylands-redaktion. Bägge producerar vi ju lokaltidningar.
När två av oss ÖN-redaktörer plockade fram kamerorna och sa ”jag måste ju fota till bloggen” fick vi i gång en diskussion om ”alla” som fotar för sina bloggar och att man borde intervjua dom här bloggarna som i tid och otid knäpper foton var än de rör sig.
Hur efterrätten smakade? Helt ljuvligt! Den var varm på ytan och kall inuti, len och fräsch. Inte på något sätt tung och kladdig. Den får tio poäng och papegojamärke!
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 