Adrian får ett sms till sin privata telefon. Jag ser en viss förväntan i hans ögon. Vet att han har en del saker på gång.

I sådana fall kan ju jag, författaren, egentligen hur lätt som helst ta över. Rätt ofta har jag lust att göra det. Särskilt då han själv börjat ta hand om tyglarna för att kunna fara fram precis hur han vill. Och det gör han rätt ofta nu då jag jobbat hårt för mitt levebröd och gett alldeles för lite tid åt honom.

– Saldot för era Sonera Etu-abonnemang 24.1-17.2  är sammanlagt 57 euro.

Han blundar och suckar. Lägger telefonen ifrån sig på bordet, öppnar ögonen, möter min blick och höjer på ögonbrynen.

– Har du en lika trogen vän, frågar han. Punktlig varje vecka. Det är bara puss och kram älskling som saknas.

Kanske dags för mig att börja ge honom lite tid av mitt liv igen?

Ju äldre man blir desto mer rutiner anammar man.
Du behöver bara fråga dig själv: vad gör du på morgonen efter att du stigit upp från sängen?

Går till toaletten? Sätter dig ner och gör dina behov? Tvättar händerna?

Sedan äter du frukost i ditt kök. Eller kanske du frukosterar först och bajsar sedan? Men hur du än gör så gör du allt enligt vissa rutiner. Skär upp brödet på ett visst sätt. Lägger osten på korven eller tvärtom. Steker ägget på ena eller bägge sidorna, använder samma kryddor, vet precis var de står i hyllan osv.

Rutiner skapar trygghetskänsla. Vad vore vardagen utan sina invanda mönster?

Jag tror min hjärna mår gott om jag bryter en del rutiner och mönster.
Jag vet inte när jag skulle ha gått in i bastun med torrt hår och torr kropp.
Det hör ju till att duscha innan!  – – – Eller gör det?

I dag bröt jag ett mönster – krossade en rutin. Och jag överlevde.

”Vem skulle registrera sig och betala för en tidningsartikel på nätet? Vi har en hel generation som är van vid att allting bara finns där. Visa mig en person under 25 år som tecknat en fortlöpande prenumeration på en pappersdagstidning.”

Så här skriver Jonas Jungar i en kolumn på yle.fi/svenska.

– Vi har massor med prenumeranter som inte fyllt 25 år, säger Adrian Debutsky.

Som nyhetschef på Helsingfors Dagblad vet han förstås vad han talar om.

– Om det sedan är föräldrarna som prenumererar på tidningen åt sina barn gör väl det samma. Klart att människor vill betala för nyheter. Men då ska dom vara välskrivna samtidigt som dom är kortfattade och innehållsrika.

Han talar om sättet att föra fram information. Och om snuttifieringen. Om hur stress och brådskan att få ut en nyhet snabbt urholkar innehållet. Eller i värsta fall leder till att en massa sakfel publiceras.

– Webben har kommit för att stanna och det mesta kommer också att förbli gratis där. Men att ingen nånsin mer skulle vara beredd att betala för nyheter, det stämmer inte.

Såväl HD som Östra Nyland, där jag själv jobbar, publicerar så kallade teasers på nätet innan papperstidningen kommer ut.  Korta snuttar av intressanta texter, såväl av nyheter som av reportage. Teasern avslutas med Läs mer i HD / ÖN + datum.

Svårare än så är det faktiskt inte. Någon dag efter att nyheten eller reportaget publicerats i papperstidningen lägger vi ut hela artikeln. Men varför lägga ut precis ALLT på webben som finns till pappers? Man behöver väl inte vara dum heller?

Webben ska erbjuda också annat än artiklar. Till exempel interaktivitet. Så att läsarna kan delta – med bilder, korta texter och kommentarer.
Sådant tror Adrian och jag att konsumenterna är beredda att betala för. Inga stora summor men några euro i månaden.

Och många bäckar små gör som bekanta en stor å.

Jag hävdar ett även män kommer in i klimakteriet.
Dom blir ojämna i humöret och så vidare bortåt. Vallningar och utebliven mens slipper männen ju, men så har det ju alltid varit- jag menar – att män slipper det ena och det andra.

– Vaddå klibb-bakteriet, frågar Adrian.

Stackarn är förkyld. Han har däbbt däsa.
Och när en karl är förkyld… då ska en kvinna sannerligen inte tala om klimakteriet.

Äter cornflakes som chips. Tappar ett på golvet. Böjer mig för att fiska upp det. Hittar inget. Detta är ett fenomen.

För tio år sedan hade jag en hund som gladeligen åt upp allt jag tappade på golvet. Men han finns inte mer. Det jag tappar stannar således kvar tills dammsugaren gör sin sällsynta odyssé över golvet.

Att lämna matrester på golvet känns inte rätt.
Ändå är det ju på golvet det mesta landar. Aldrig har jag i taket hittat nåt jag tappat.

Jag lever i en barnslig tro om att de saker som försvinner då jag tappar dem kommer någon, någonstans, till riktig nytta.

Är jag en desperate housewife då jag skickar sms åt mig själv?

Ja. Tack. Puss och kram.

Dessutom gjorde jag det två gånger.
Dags att besöka en terapeft?

Adrian säger att läget inte är alarmerande. Det enda har ser som alarmerande i vårt gemensamma liv just nu är det finns så lite gemensamt liv. Jag har inte haft tid att skriva om honom på veckor. De närmaste fyra, fem veckorna ser inte heller lugnare ut på grund av en massa nya grejer på jobbet.

Men kanske på min vintersemester? Som jag ännu inte vet när den är.

Om Tor går till ligan ska jag låta bygga några statyer i parken utanför idrottshallen.

Den ena för att hedra herr Kossu och den andra för att hedra den som kommer att få vår Kungamössa (den köptes i Uleåborg för x-antal år sedan då vi trodde Tor skulle gå till ligan) och den tredje statyn reses för den som får mest ÖN-stjärnor.

Den här våren kommer vi inte att förlora en enda match i innebandyns division I.  Vi trycker in en sumobrottare i målet och motståndaren gör NOLL mål. Det finns inga regler som säger att man inte får ha sumobrottare, eller mig, intryckt i målet.

Om man alltid gör sitt bästa som idrottare. Äter rätt, tänker rätt, tränar rätt. Vart kommer man då? Dvs då man aldrig misslyckas? Först till elitserien, ligan. Men sedan? Finns det nåt slags Guds toppliga?

Sedan är det ju en annan sak att sekretariatet hos Ådalens IF i dag i Sibbo blev så fed up då Lovisa Tor vann 3-8 att de slog sönder maskineriet. På Tulospalvelu står det att matchen slutade 3-7, men som sagt… det är bara för att alla inte klarar av att se sanningen i vitögat.

Kom med buss till Adrians stad Helsingfors. Jag älskar faktiskt att åka buss. Det är så kravlöst. Bara chauffören förväntas vara nykter.
Det är underbart att iaktta andra resenärer och förbiflimrande landskap.

Men inte är lätt att vara en från landet. Man trycker på Stopknappen för att man tror att man ska få ett stop öl. Eller för att man tror att man ska släcka lampan.

Väl framme i huvudstaden blir man virrig med mindre. Tusentals och åter tusentals människor rör sig i Kampen. Vart är alla på väg? Och i K-affären finns inte bara en ostdisk. Jag slutade räkna då jag hade hittat fyra.

Träffade Adrian på en pub över en whisky. Vi kom att diskutera de falska läkarna som media rapporterat om på sistone.

– En läkare som saknar kompetens är illa nog, sa han. Men då domare i hockeyligan helt verkar sakna licenser, då är det ingen som reagerar. Inte flåsar dom optikerna i nacken heller, alltså dom som gett eller borde ha gett glasögon åt…

Han fortsätter sin utläggning om värdelösa hockeydomare.
Jag fortsätter iaktta människorna som det vimlar av i huvudstaden. Helt gratis ger de mig inspiration till mina kommande böcker.
Flickan från landet älskar myllret i huvudstaden. Speciellt då hon vet att hon inte måste bo här.

Mannen som kunde tala med hästar är en film från 1998 som de flesta säkert hört talas om.

Nu är en ny film aktuell. Kvinnan som kunde tala med en virkad tomte. I huvudrollen ser vi författaren som skrivit böckerna om Adrian Debutsky.

– Det är helt OK att du tar dig an den rollen, säger Adrian. Bara jag inte kommer allt för mycket i skymundan. Och OBS… jag vill inte spela rollen som den virkade tomten.

– Ingen risk för varken den ena eller den andra farhågan, säger jag och bäddar ner tomten i en liten mjuk väska av leopardtyg.

Adrian följer något skeptiskt mina förehavanden. Frågar om jag på riktigt talar med den virkade tomten.
Klart jag gör!

– Lilla tomtevännen min, inte ska du behöva frysa när det är så här kallt ute. Om jag ligger och gosar under ett tjockt duntäcke ska du minsann inte ensam behöva ligga och sova i en kall lädersoffa. Utan täcke.

– I Lovisa tror jag inte det finns psykologer som vet hur de ska ta sig an klienter som tror att virkade tomtar har en själ, hör jag Adrian mumla. Jag måste nog ta dig till en specialist i Helsingfors.