Blandade tankar och bilder

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer

Igår firade lokala företagarföreningen Kvinnodagen och jag tänkte att det är inte långt för mig att gå till OP-banken, runt 250 meter enkel riktning. Jag behöver lite social samvaro ibland då jag i jobbet är rätt ensam och sköter nästan allt hemifrån.

Det bjöds på en god välkomstdrink och plockmat, intressanta diskussioner och förevisning av kosmetika.

När jag kom hem visade det sig att jag hade överansträngt mitt knä fastän jag gick långsamt. Trots tre gånger 600 mg Burana dagligen, ordinerad av läkare fram till röntgen och andra åtgärder, värkte knäet alldeles infernaliskt. Under natten var jag tvungen att sova i sittande läge, och fick sammanlagt kanske fem timmar sömn.

Nu ska jag försöka tidigarelägga min röntgen i grannstaden. Misstänker att jag har för mycket ledvätska. Men någon läkare är jag ju inte.

Länge sedan jag tagit foton från ”promenader” en igår blev det den här av vårt rådhus.

Ser fram emot att gå på en revy ikväll tillsammans med min syster och en väninna. Det går hyfsat bra att sitta på en stol med mitt onda knä, och jag skulle vilja glömma smärtan för en stund och skratta gott. Behöver ändå skjuts från dörr till dörr. Klarar inte av att gå många meter.

Det här får bli ett bidrag också för utmaningen Hoppa på tåget som har temat STOLTHET. Jag är stolt som företagarkvinna och en stolt Lovisabo och finländare. Kanske inte bästa tolkningen men den duger. Fler bidrag hittar du via Åkes sida.

Fem en fredag, LIVET

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

Det var en gång en man som sa att jag har för många krukor. Han lyfte ut några pappkartonger från vår skrubb och bad mig sortera, helt enkelt ta itu med det han tyckte var något slag av överflöd.

Och jag som älskar krukor ❤ Jag har svårt att avstå från en enda 😂 Går de sönder kan jag slänga dem och är de av plast, sådana som kommit med nyinköpta växter kan jag också slänga. Eller så planterar jag tomatfrön eller annat i dem.

En kruka med bild på krukor stod igår i hyllan och ropade till mig i S-market. KÖP MIG, hojtade den. Och jag var inte sen att lyda order, uppfylla krukans önskemål.

Det här är väl så nära LIVET man kan komma, och nu ska jag svara på Elisamatildas fredagsfrågor om just LIVET.

Vem är du?
– En lillasyster som hör och häpna redan fyllt 61 år. Journalist, författare, bloggare. Ung i sinnet och förstår därför inte alltid att kroppen inte hänger med knoppen.

Vad gör du med livet?
– Lever det så gott jag kan. Kom nyss på att jag kan säga ”det är aldrig för sent att”… och sedan kan jag lägga till allt möjligt efter det 🙂

Har du en femårsplan?
– Inte en helt konkret, men jo, jag har tankar om hur jag önskar att de fem följande åren ska se ut.

Vad är lycka?
– Att ha vänner och nära och kära att ty sig till. Också att ha ett jobb eller annan sysselsättning att trivas med och någorlunda god hälsa.

Vad guidar dig genom livet?
– Min tro där särskilt barnatron har sin plats. En tanke om att allt ordnar sig, när en dörr stängs öppnas en annan och att det finns en mening med allt.

Minnen från olika resor

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

… har jag samlat i en glasburk. Snäckor och stenar och även sand 🙂 På en del stenar och på snäckans undersida har jag skrivit var jag plockat dem.

Växter och olika krukor är min svaghet, en passion.
Nu har jag inte kunnat vara ute så mycket med mitt onda knä. Förvisso nog i dag handlat med syrran till mamma och stapplat fram till fågelmatningsplatserna hos henne. Men ska försöka bli lite flitigare med kameran.

Dagarna ljusnar minut för minut

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

I Tove Janssons Höstvisa sjunger vi tvärtom. Skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut. Men nu kan vi byta ut orden till att dagarna ljusnar minut för minut.

Solen har visat sig hela dagen i dag och det betyder mycket för mig. Natten var nämligen inte bra. Jag sov från 22.30 till 01.30 och låg sedan vaken till 6.30. Lite värk i knäet men annars bara svårt att hitta en ställning som tillåter mig sova. Det var inga grubblerier i natt, bara vanliga tankar som flög fram och tillbaka. På dagen har jag inte värk, men ibland svårt att gå då benet är styvt.

Solen gör mig glad, och ett kort på posten likaså. Vi skickar ibland kort till varandra, Anna och jag. Det kanske blir några per år. Inga måsten, inget som handlar om turvis eller särskilda motiv. Jag önskade en gång att jag skulle få bilder på fina fönster och dörrar, och här får jag både och!

Men intressantast av allt, kortet är gjort av kork! Innovativt, eller hur? Har aldrig fått ett sådant förr, så tack Anna ❤

Att öva finmotoriken

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

… kan aldrig vara fel tänkte vi med kompisen igår kväll. Vi spelar Wordfeud via iPad och telefon, men det här är ju något helt annat 🙂 Härligt!

När Facebook i dag plötsligt slutade funka vid 17.30-tiden tänkte jag ”bra att det inte hände mellan 10 och 17, för vi är många medarbetare som har kontakt via Messenger”. Vi är sårbara med all teknik, och det hemskt när telefonen behövs till allt. Till exempel för att sköta bankärenden. Och om mejlen strular eller internetkontakten överlag, då är vi i dagens samhälle i strilet.

Kvällens sista solstrålar letar sig in i mitt kök och julrosen ser inte längre ut som då jag köpte den. Men den lever och är fin ändå, så jag kastar den förstås inte.

Ute är nätterna kalla, bortåt -10 grader har vi haft. Men på dagen värmer solstrålarna fastän vi kanske inte hade mer än +4 idag. Vi behöver fortfarande sanda på mammas gård och förse fåglarna med mat, vilket vi gjorde i dag.

Fastekalendern säger i dag: Sätt din telefon och dig själv i flygplansläge. Vad hittar du, var svävar du?
Jag brukar sätta telefonen på tyst efter klockan 17 och då blir det tidningar, dagbok, teve, Wordfeud, bloggar. Och ikväll: Marko och Irma på Sveriges TV4 ❤

Orsakullan frågar: Ostbågens dag, vilken ostbåge tar du?
Jag åt en näve ostbågar i går och där finns kanske en näve kvar i påsen, Taffel snacks!

Glad måndag! Jag ska bli 100 år!

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Igår kollade jag på en gammal dokumentär från 2015. ”Dagny – livet börjar vid 100”. I programmet fick hon priset som Årets Svensk, och satt i soffan bland annat med Måns Zelmerlöw ❤

Det var en fin dokumentär. Dagny var ju väldigt rolig, men hon vågade också berätta om det svåra i livet. Då hon blev inlåst i en garderob för att hon var bråkig och skrikig till exempel. Men hennes mormor läxade sedan en dag upp Dagnys mamma för det. Man låser inte in en två-åring!

Dagnys första man var svartsjuk och alkoholiserad. Hon förblev barnlös och det är ju även jag. Igenkänningsfaktorn är faktiskt rätt hög när jag tänker efter. Men barnlösheten är inget jag sörjer. Livet blir som det blir.

Dagny var bra på att läsa och skriva, hon gillade inte att handarbeta och det gör inte jag heller 🙂

Hon inspirerar mig. Jag vill också bli 100 år och mer än det och fortsätta blogga och vara rolig som hon var.

När jag ser hur raskt hon promenerade och hur hon klev upp på soffan för att kunna torka damm från tavlorna hon hade på väggen. Då tänker jag att jahaaa… hur ska det gå till för mig då jag redan nu som 61-åring har problem med knäet 🤣 Men skam den som ger sig!

Man ska leva lajban, det är aldrig för sent fastän man skulle känna sig gammal som 50-åring eller som 70-åring. ”Jag uppmanar alla gamla tanter, morska upp er”, sa hon i programmet 🙂 Och att hon tar revansch på barndomen då hon fick sig itutat att hon inte skulle tro att hon var nåt.

Jag har äntligen kommit på att Yle Arenan och SVT Play är helt praktiska ”kanaler”. Jag ser på nästan vad jag vill, nästan när som helst. Igår petade något sportprogram bort Hotell Romantik, det var väl inte schysst gjort?

Jag ska bli som Dagny. Bloggat varje dag har jag nu i dag gjort 3307 dagar i sträck. Målet är att hålla på LÄNGE till. Så länge som det är roligt 😀

Skyltsöndag, den tredje mars 2024

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Salpausselän kisat, Lahti Ski Games, avgörs nu den 1–3 mars. Det tänkte jag inte på då jag var där vid skidstadion för några veckor sedan när Tor spelade mot Pelicans i innebandyns Finlandsserie. Det står ju inget datum på den här skylten. Jag är inte direkt intresserad av skidsport heller, vare sig längdåkning eller skidskytte eller backhoppning. Men råkade ändå se på teve att tävlingarna pågick och tänkte att nu passar ju de här skyltarna bra då som bidrag till Skyltsöndag. En utmaning som bloggaren BP med Konst eller Konstigt förvaltar, och som många andra bloggare deltar i.

Latua suurille tunteille kan översättas ungefär med ”Spår för stora känslor”. Hiihtolatu är nämligen skidspår.

Inte så många skyltar här, men spanar du noga hittar du några. Tyckte ändå att hoppbackarna var värda att föreviga.

Idag visar sig faktiskt solen. Det är en plusgrad så här vid 11-tiden på förmiddagen. Det betyder mycket att få se lite sol, vi har haft så många grådaskiga dagar på raken nu.

Sov ganska bra, men hade värk från och till trots att jag kör kuren med Burana 600 mg. Det är värst på natten. Här hemma kan jag sitta och gå ganska obehindrat. Men så många medikamenter, piller och salvor som jag nu har, har jag inte haft på länge… Jag har även andra åkommor än värk i knäet, men jag vill inte att det här ska bli en klagoblogg eller sjukjournal, så jag försöker skriva om annat också 🙂

Ledig dag och fredagsfrågor

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer

Börjar med att svara på Elisamatildas Fem en fredag som jag inte hann med igår. Temat är Olust.

Tulpanerna på bilden är bara allmän illustration. Jag tycker de blir som konstverk då de håller på att vissna.

Hur kittlig är du?
– Ibland mer, ibland mindre. Inte lika mycket som då jag var barn. Å andra sidan har nog ingen på länge heller antastat mig och försökt få mig att dö av skratt genom att kittla mig 🤣

När kände du dig senast avtrubbad?
– Inte så att jag direkt minns dagen, men det händer ibland. Om jag sovit dåligt och det har jag ibland nu gjort på grund av värk. Men, medicinering pågår, och hoppas att DEN inte gör mig avtrubbad.

Vad fick dig senast att skruva på dig?
– Om någon annan säger något fult eller pinsamt i ett större sällskap.

Vad senast gjorde att du fick kväljningar?
– Minns inte, men lukter, sånt som stinker, kan skapa kväljningar.

Vad tycker du är mest obekvämt att sätta på dig?
– Utan tvekan tunna strumpbyxor. Använder aldrig mer om det inte känns att det någon gång är enda alternativet till en klänning, vid ett tillfälle som till exempel kräver svarta nylonstrumpor.

    Mycket att läsa om presidentinstallationen som skedde igår. Jag betar av det här under dagens lopp. Har HBL bara under fredag, lördag, söndag. Då hinner jag läsa papperstidningen från A till Ö.

    Ledig lördag betyder också avkoppling med spelet Wordfeud. Dessutom läser jag vänners bloggar, skriver dagbok, läser tidningar, städar. Det är ett slags rutiner även det, men så himla skönt att ha en dag utan några måsten alls.

    Mars månads bild och ny president

    ~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

    Det är kanske så här som vi ser på våren. Några med förväntan, blicken uppåt, solen värmer, famnen och hela världen är öppen. En annan ser lite moloken ut. Det finns ju något som kallas vårdepression. Eller så funderar Lilla My på något annat. Kunde nu inte den här snön smälta fortare så att jag slapp få den i skorna?

    Men visst är det en fin vårbild med björkarna där på sidan om.

    Kollar just nu på installationen av vår nye president Alexander Stubb. Tack till Sauli Niinistö och lycka till Alexander!

    Tid till röntgen beställd, värkmediciner finns nu för knäet som jag har mest problem med i liggande läge. Ibland kan jag gå helt bra, men ibland är jag långsammare än den långsammaste tanten i stan. Värk tär på krafter och humör. Men gårdagen blev ändå fin då stadsdirektören hade avskedsfest. Många att mingla och prata med. Trevligt på Överstens slott! Och Nya Östis fick mycket beröm. Det känns fint att höra sådant, då det är mycket vanligare att människor på sociala medier skriver om sånt de är missnöjda med.

    I Östnyland säger vi ibland att då ingen säger nåt alls, då du inte hör tack eller andra reaktioner, då betyder det att människor är nöjda. Att klaga är liksom mer naturligt.
    Jag försöker komma ihåg att berömma och säga tack så ofta jag kan. Det får hellre gå inflation i mina ord än att jag upplevs som en otacksam och gnällig surpuppa 🙂

    En vacker tavla, i väntan på sommaren

    ~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

    Den här tavlan finns i väntrummet på läkarstationen jag anlitar. Den är väldigt fin tycker jag. Klippor, sommar och hav. En vuxen och ett barn där borta vid vattnet. Vindpinade träd och gräset i klippskrevorna. Längtan till våren och sommaren är ju som störst nu.

    Rörligheten har varit begränsad för mig, därför har det inte blivit så många foton tagna utomhus. Där är inte så vackert nu heller med smutsig snö och det har varit riktigt tjock dimma också.

    Förra natten sov jag hyfsat, första gången på länge. En melatonintablett och sedan då det molade på i knäet tog jag även en värktablett.

    I dag ska jag på en fest. Får skjuts av väninna dit och av syster hem. Annars hade det inte blivit av. Det är alldeles för lång väg att gå.

    Nu ska jag börja räkna arvoden. Månaderna går fort!

    Imorgon installeras vår nya president. I viss mån ska jag försöka följa det på teve. Men har lovat hjälpa mamma som vanligt med syrran också.