Adrian

Mannen i mitt inre vill ut på kvinnodagen

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer
Kvinnodagen väcker många tankar och jag tycker min kollega Anna Malin skrivit tankeväckande om den i dag.
Kvinnodagen väcker många tankar och jag tycker min kollega Anna Malin skrivit tankeväckande om den i dag.

Säger någon ”lilla gumman” åt mig eller ”lilla hjärtat” så ska det vara av sann kärlek, av omsorg eller av omtanke. Orden ska inte betyda ”nu ska jag förklara för dig hur saker och ting förhåller sig på riktigt” eller vara en anspelning på att jag är ett hysteriskt fruntimmer som måste lugnas ner.

Kvinnodagen väcker många tankar och åsikter. Jag tänker inte gå in på allt kring det, då blir den här texten för lång.

Jag vill bara ta ett enda exempel.
Låt mig säga att jag vill ha samma kroppsliga manér som en man. Placera händerna bakom nacken och luta mig bakåt, sträcka ut benen och sära på dem så att jag sitter riktigt bekvämt.

Låt mig säga att jag vill vara lite sarkastisk, odla ironiska skämt och ibland dra till med en vits som går under bältet.

Du ska nog vara lite försiktigt med det där, fick jag höra för några år sedan. Särskilt försiktig skulle jag vara eftersom jag då hade en mellanchefsposition.

På samma arbetsplats fanns det en drös med män som inte behövde vara försiktiga med sina uttalanden och skämt vare sig på Facebook eller i sina bloggar.

Så om det nu ska firas en kvinnodag så firar jag den genom att försöka våga vara den man som bor i mitt inre. Det är väl Adrian som bankar på där och vill ut 🙂

(den som blev nyfiken på Anna Malins ledare i Östra Nyland hittar den här)

Rasist eller humorist?

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer
Ett dragspel, en gubbe som dansar ripaska, en vodkaflaska. Om ni nu inte såg det.
Ett dragspel, en gubbe som dansar ripaska, en vodkaflaska. Om ni nu inte såg det.

Min framtid som serietecknare kom av sig innan den hade hunnit börja. Men ibland får jag ett ryck.

Som i dag. När Adrian och jag delar på en flaska mousserat, hans namnsdag till ära. Och låt mig nu då åter en gång förtydliga att Adrian är Adrian, huvudpersonen i mina böcker. Han är inte min make 🙂

Adrian är inte alla dagar hemma hos oss men i dag är han här. Och vi har nya grannar i våningen ovanför. Några polacker och slovaker, om jag förstått saken rätt.

Med mycket öppet sinne tänker jag på dem. En har jag redan träffat och jag är säker på att de är trevliga allihopa. Jag vill inte ha fördomar, jag vill inte stämplas som rasist på en enda nivå.

Nåväl. Plötsligt den här kvällen hörde jag dragspelsmusik. Min fantasi skenade i väg och jag sa åt Adrian ”va roligt, nu har dom tagit fram sitt hemlandsinstrument” och jag såg framför mig hur en av dem dansade ripaska på köksbordet medan de andra skrattade och skålade i vodka.

För det är väl vad dom gör? Dricker ren vodka, är glada och uppsluppna, spelar och dansar.

Adrian hummade lite för sig själv och jag vet vad han tänkte. Att jag har fördomar, eller om inte det, så i alla fall förutfattade meningar. Och han är på vippen att fråga om jag vill se teckningarna som grannarna ritat av mig.

Sedan visade det sig att musiken kom från radion…

Så vad lär vi oss av detta? Att jag är en rasist eller en humorist? Eller att jag kanske har en lite snedvriden humor 🙂

Jag bojkottar

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer
Åt damerna en överraskning, åt männen en kniv.
Åt damerna en överraskning, åt männen en kniv.

Fick en inbjudan med posten. Gratis middag för två personer.
Jo, om vi efteråt lovade stanna kvar på en föreläsning om några utmärkta produkter.

Men det som egentligen fångade min uppmärksamhet var att kvinnan efter middagen och föreläsningen skulle få en överraskningspresent och mannen en liten kniv.

Men hallå? Varför får mannen på förhand veta vad han ska få? För att alla vet att män inte är så fjantiga att de lockas av överraskningar?

Lätt att avstå med andra ord. Det här var inte könsneutralt.

– Och så finns det inga gratis middagar heller, säger Adrian. Inte för journalister i alla fall.

Efter den kommentaren kunde jag ju inte erkänna att jag nog var lite nyfiken på den där överraskningspresenten i alla fall.

– Nä, skit i det, säger jag. Dessutom är jag bortrest just det där datumet.

Caritas kräftor

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer
Annons i Hufvudstadsbladet söndag 21 juli.
Annons i Hufvudstadsbladet söndag 21 juli.

Jaha, så har jag då också öppnat en kräftbod – inte nog med sommarkiosken i Lovisa och reporterjobbet. Men jag tänkte att min romanhjälte Adrian skulle kunna hoppa in här i Kräftboden då och då, han bor ju bara ett stenkast ifrån.

Kräftsäsongen har alltså öppnats!

(ps. för säkerhets skull bör jag kanske säga att det finns någon annan i Finland som också heter Carita) 😉

Adrian: Sitt du där med din Craig…

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Det är Craig hit och Bond dit. Jag har tapetserat arbetshörnan med bilder av honom och ska i morgon se Skyfall för andra gången.
Adrian är inte lättstött och han gillar själv Bond sedan Daniel Craig började spela huvudrollen. Men too much är tydligen too much också för Adrian.

När jag i dag fotograferade den här bilden från tidningen King och skulle sända den till min e-post skrev jag i misstag daniel.craig@ksfmedia.fi
Då skakade Adrian på huvudet och sa att han tänker dra till krogen med min make!

– Så får du sitta HELT i lugn och ro med din Craig. Låt inte OSS störa.

Det vad Adrian missade var att jag också tog ett foto på boken om honom.
För även om jag är lite tudelad till det här med konsumtion – farsdagsgåvor, julpaket och sånt, ni vet… så vill jag ändå påminna alla om att en bok inte är någon dålig gåva. När man har läst den kan man ge den vidare eller låna den åt någon annan bokvän.

Boken om Adrians senaste äventyr kan beställas här eller via mejl carita(at)sulo.fi.

Hand i hand med Craig

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Jag höll honom i handen hela vägen då vi vandrade hem från stan. Daniel Craig och jag.

Sedan lade han sig i min säng men som ni ser verkar han inte helt bekväm. Kanske för att han har kläderna på sig?

Det brukar finnas människor som frågar hur min make ställer sig till det här att jag är så förtjust i Craig. Och Adrian… vad anser han?
Ni kan ta det lugnt. Både maken och Adrian har överseende. Mitt vurmande för Craig har ju antagit sådana proportioner att det kan klassas som någon form av galenskap och då är det ju lätt att visa förståelse, nicka instämmande och humma lite menande.

Solen lyser där den ska

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Mörka moln har hopat sig över Lovisa stad och närmast då över centrum. Men ser ni hur klarblå himlen är nere över södra staden, badstranden och åsen där JAG bor!

Gubben är ute och krattar och städar bort sommarens sista blommor från släktens sommarställe. Jag har precis satt veckans andra bröddeg att jäsa.

Adrian flinar lite åt mig och vill sätta en diagnos på mitt beteende. Först väntade hushållsmaskinen i skåpet åtta år. Nu har den varit framme två gånger på sex dagar.
Men han säger ingenting högt, för han gillar mina jästbröd. Vill han vara med och dela dem med mig och gubben vet han att det är bäst att han håller tyst…

Skumma skumppaskålare

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

Här är det skumma saker på gång. Två damer skålar för Adrian. Den ena har skrivit storyn om honom, den andra har ritat pärmen.
På bilden saknas Gremlin.
– Jag har inget med era skumma affärer att göra, protesterade Gremlin och sprattlade sig fri.
Men Maria och jag tyckte att det här är något vi kunde göra oftare. Ta lite mousserat på en onsdagkväll. Man blir så kreativ. Idéerna bara bubblar fram!

Boken anlände!

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

En dag för tidigt, men hellre det än en dag för sent, anlände mitt tredje bokbarn. På bilden håller jag de extra bokomslagen i händerna. Det är de här som kallas dust jackets.
Jag hade inte öppnat boklådorna då ännu och tänkte jaha, jaså… det är kanske meningen att JAG ska sätta omslagen på böckerna…
Trots att jag gett ut tre böcker är jag lite novis på området och kunde ha missat något i kontraktet med tryckeriet.

Här var det ännu ingen ordning och reda i förlagsrummet. Det totala antalet lådor som anlände var tolv. Lite svettigt nog att bära upp dem till andra våningen i huset där vi bor, men vardagsmotion är ju inte onyttigt.

Vardagsrummet togs också i bruk. En del av böckerna skickas med post runt om i landet, också utomlands. Hade kvar ett enda exemplar av min första bok, Horny24, och det hade jag redan för rätt länge sedan lovat skicka åt en av de mest hängivna Adrian-supportrarna.

Den som vill köpa min bok gör klokast i att beställa den via www.debutsky.fi.
Men boken kommer också att finnas till salu på Östra Nylands kundtjänst från och med torsdag 27 september, på bokmässan i slutet av oktober i Helsingfors i KSF Medias bås och tillfälligt även på en del andra ställen.

Och så avslutar jag med två ordlekar av maken:
– Har förläggaren förlagt sina glasögon?
– Titta – en bokmal! (då det genom den öppna balkongsdörren flugit in en kvällsfjäril).