Livet, ålderdomen, vanmakten

Visste inte vilken rubrik jag skulle skriva, men det här blev väl något slags sammandrag av gårdagen.

Livet, för att det är där vi befinner oss varje dag, i nuet.

Ålderdomen. Kollade på Lerin på äldreboendet via SVT Play. Så bra då man kan pausa för att gå och kolla glöden i ugnen, eller gå på toa om så behövs 🙂

Vanmakten… då jag såg nyheterna från Örebro på Sveriges TV4 igår. När jag skriver det här på tisdag kväll var det tio döda och många skadade…
Saknar ord för att skriva vad som rör sig i mitt inre. Man är ju maktlös inför vansinnet och det jag även kallar ondskan. Så många som mår dåligt i dag, och låter det flöda ut över andra, oskyldiga.

Bäst att sluta skriva mer om vad jag känner kring alla galenskaper i världen, för det leder ändå ingen vart.

Jag försöker ta en kort promenad varje dag. Det blir 2000-3000 steg. Nu gör jag det inte för att skriva upp det i Hälsostegen. Jag går bara för att jag kan gå nu, utan ont i knäet 🙏☺

Ingen prestationsångest. Och det är väl en sak som hör ihop med åldrandet. Det infinner sig en större acceptans för att man inte behöver behaga andra, inte visa vad man presterat, inte lägga ut bara glansbilder på Facebook, om man nu råkar ha konto där.

Det här är nog en vy jag visat ofta, men jag går ganska ofta här. Från mitt hem, sneddar över Smedsgränd, går mot Degerbygatan, ofta med K-Market som mål. Och sedan Mariegatan hem.

Trees on Tuesdays, härliga sommar!

Också en bild från söndagens Öppna trädgårdar. En spaljé, ingången till eller utgången från Villa Ekholm. Och åsens ståtliga träd där i bakgrunden!

Ett citat från kapitlet Ålderdom och åldrande i Tove Janssons ”Ordets gåva”.
Klok som hon var insåg hon att trotsåldern kan skjutas upp tills man är åttiofem och beslöt passa på sig själv”. (Sommarboken)

Härligt, inte sant? Så vill jag också leva. I lite sådan där lagom trotsålder. Ni vet, att sparka på en sten och muttra något för sig själv. Inte så att jag lägger mig raklång på golvet i en affär och bankar knytnävarna mot golvet och skriker ”jag vill ha godis!”… för jag tror inte det skulle ha samma effekt som om jag sparkade på en sten. En liten sten. Som inte flög in genom något fönster och krossade det. Sånt kallas vandalism.

Tove väcker tankar inom mig, och det är väl meningen med hennes citat.