Ett citat från kapitlet Ålderdom och åldrande i Tove Janssons ”Ordets gåva”.
”Klok som hon var insåg hon att trotsåldern kan skjutas upp tills man är åttiofem och beslöt passa på sig själv”. (Sommarboken)
Härligt, inte sant? Så vill jag också leva. I lite sådan där lagom trotsålder. Ni vet, att sparka på en sten och muttra något för sig själv. Inte så att jag lägger mig raklång på golvet i en affär och bankar knytnävarna mot golvet och skriker ”jag vill ha godis!”… för jag tror inte det skulle ha samma effekt som om jag sparkade på en sten. En liten sten. Som inte flög in genom något fönster och krossade det. Sånt kallas vandalism.
Tove väcker tankar inom mig, och det är väl meningen med hennes citat.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Grönskan och blå himmel är finr.
Skall prova att sparka på en sten nästa gång jag blir irriterad. 😉
Kram Anki o Minton
Ja, det brukar hjälpa 🙂
Jag tycker riktigt jag glömmer under vinterhalvåret hur otroligt grönt det är i juni. Även här i på västra sidan av Potten. Sedan mörknar det gröna till en mognare färg vartefter sommaren lider…. 😍
Ja, det stämmer – först skir grönska, sedan det ljusgröna och sedan blir det mörkare färger 🙂