Tove_Jansson

Glad måndag! 02-01-2023

~ Carita Liljendahl ~ 29 kommentarer

Muminfamiljen gör mig glad – det vet alla som känner mig ❤

Första måndagen på det nya året springer Mumins alla vänner förväntansfulla mot något nytt. Det här är januari månads bild i min kalender som jag fick i julklapp av min syster.

På julaftonen läste jag ”Julen kommer till Mumindalen”. Jag är på målrakan med ”Pappan och havet”.
Sedan ska jag börja med Tove Janssons ”Sommarboken”, för vi går ju mot en ny sommar. För vart dygn som går blir det hela tiden lite ljusare.

Just nu läser jag ju också Olof Röhlanders ”Bli din egen bästa vän”.

Tove Janssons ”Ordets gåva” är även den en bok som kan stå orörd några dagar. Den väntar på mig likt alla de andra, och då det inte är några deckare som fångar mig i sträckläsning går det bra att ha många olika böcker på gång.

Hur galet som helst – Mårran kom på besök

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Jag läser ju Pappan och havet nu, Tove Janssons bok om Muminfamiljen. Där finns så många klokheter om hur vi skräms av till exempel skuggor och sådant som vi upplever som okänt.

Tidigare har jag sett olika Mårran-liknande figurer där jag bott, 2015 såg det ut så här 🙂

I dag fanns Mårran plötsligt på golvet i sovrummet. ”Nä men det är ju bara skuggan av din skräpkorg”, skriker Lilla My och kastar sig skrattande på rygg.

I boken Pappan och havet läser jag så här:
Mårran. Var det nån som gjorde nåt åt henne att hon blev så där? – Det vet ingen, sa mamman och drog upp svansen ur kölvattnet. Snarare var det väl så att ingen gjorde nånting åt henne. Jag menar, ingen brydde sig om. Och knappast kommer hon ihåg det eller går omkring och funderar på saken. Hon är som regnet eller mörkret eller en sten som man måste gå runt för att komma vidare.

Nu får Jansson och Mumin synlig plats

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer

Lite roligt blir det ju då det är svenska Astrid Lindgrens siluett som håller upp finlandssvenska Tove Janssons böcker 🙂 I dag blev det äntligen gjort. Jag köpte tre bokstöd och kan ge viktiga böcker en synlig plats. Sådana som jag läser lite i taget, eller som jag annars vill ha synliga. Jag har nämligen inte längre en bokhylla, i samband med skilsmässan sålde jag eller gav bort så gott som alla böcker jag då ägde.

Det är andra november och Mårbackapelargonen har fått en knopp på balkongen. Där blommar fortfarande två andra pelargoner. Visst sjunger de alla på höstens sista vers, men en lång och varm höst har vi haft.

Saramadeleine, Orsakullan, frågade i sin novemberutmaning i går. ”Internationella vegandagen, äter du något veganskt idag?” Mitt svar blev nej, igår åt jag inte något veganskt, men jag har ätit ibland.

I dag, den andra november frågar hon: ”Fulhöst eller finhöst? Hur ser det ut utanför ditt fönster idag?” Mest har det varit grått och duggregn men det är ändå +7 grader så jag klagar inte. Svaret blir nog att vi har haft en fin höst i år, om den är grå just i dag.

Promenaderna, stegsamlingen, fortsätter. Skriver följande inlägg om dem troligen imorgon.

Hälsostegen, dag 28 och Muminböcker ❤

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer

3216 steg fick jag ihop på väg från bilen till mässhallen och i den stora hallen från ingången genom hela centret, upp för några trappavsatser till presscentret, ner därifrån till montern där vi skulle marknadsföra Nya Östis och ett antal andra tidskrifter. Och sedan förstås samma väg tillbaka, från montern uppför ett antal trappavsatser till presscentret, ner tillbaka och genom hela långa hallen, ut på gården, över den och upp för trappor till parkeringen där bilen väntade

Gick också lite runt i hallen förstås och Förlagets plats fungerade som en magnet med alla sina böcker av Tove Jansson.

Är väldigt glad åt de här inköpen.

Tre timmar tillbringades ändå här i tidskrifternas bås, som i år var mycket mer hemtrevligt och funktionellt än ifjol.

Det finns över hundra tidskrifter på svenska i Finland, och Nya Östis är en av dem. Då utgivningsfrekvensen är högst en tidning per vecka får en tidning räkna sig till tidskrift. De flesta kommer ju ut bara 4–12 gånger per år, vi har 52 nummer.

Bokmässan arrangeras i Helsingfors 27–30 oktober.

Tove hade röntgenblick

~ Carita Liljendahl ~ 5 kommentarer

Citat av Philip Teir, från en tidning som jag inte längre minns vilken det var – tror att den handlade om höstens teaterrepertoar? Och visst är det sant att en som ritar och målar, tecknar och skriver, må så vara ”bara om Mumintroll” kan vara mycket klok och samhällsmedveten. Ofta inser vi med skärpa att det var så först efter att konstnären, skribenten gått bort.

Grattis Tove Jansson!

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer
Hinner ännu i sena kvällen med en hälsning till Tove Jansson vars födelsedag det är i dag. Hon föddes den 9 augusti 1914.

Det här är en sida ur boken ”Ordets gåva” som jag köpte till mig själv då jag fyllde 60 år, för ett presentkort jag fick av en god vän.

Kapitlet är ”Självständighet”, det syns bara suddigt i nedre kanten.
Men just i dagens läge har orden ”Det är gott att vara ensam, oberoende” stor betydelse på många sätt.
Jag bor ensam sedan åtta år tillbaka. Jag trivs för mig själv, för det mesta. Inte alltid genomgående med att vara ensam, men ett visst oberoende är ganska skönt. Ekonomiskt oberoende, tillsvidare har jag klarat mig ensam helt bra.

Självständigheten för landet jag bor i är guld värd. Men helt ensamma ska vi inte vara. Oberoende på vårt sätt, ja. Men samarbete med andra länder behövs, och nu är det här med försvarsalliansen Nato väldigt aktuellt. Samarbete. Stark tro på demokrati och på en fortsatt fred, som våra förfäder har kämpat för. På samma sätt som Ukraina nu kämpar för sin frihet, sitt oberoende.

Tove Jansson, och boken jag läser långsamt, har stor betydelse för mig och ger mig innehåll i livet. Saker och ting att reflektera över. Sådant jag gärna då och då skulle dela med någon annan.

Det är gott att vara ensam, då vi så önskar och vill, då vi själva valt det.
Oberoende likaså, men för min del betyder det inte att jag jag aldrig behöver någon annan människa.

Varmt grattis Tove Jansson där som du finns nånstans i dag. Och tack för allt du skapat ❤ 🙏

Jag känner igen mig, i Mumin!

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer
Mumin och jag. Vi kan ta varandra i handen och vandra mot solnedgången tillsammans ❤
Känner SÅ igen mig i den här seriestrippen som finns i Tove Janssons bok ”Ordets gåva”, där olika korta texter, men även tecknade serier, från hennes produktion finns samlade.

”Men ni uppmuntrade ju mig…?” Ja, så har jag också upplevt det ibland. Någon som låtit mig förstå att han är intresserad av mig.

Där ligger sedan Mumin och jag med våra blomsterbuketter på marken. Vi har avslöjat att vi varit eller är förälskade, förtjusta, kära. Men föremålet för vår beundran rider vidare, mot nya äventyr, och förstår inte vad de går miste om 😂

Ja, det är ju både med ironi och egensinnig humor som jag skriver det här. Men här finns också det där lilla unset av sanning, och en besvikelse om uppstått mer än en gång de senaste åtta åren.

Mumin och jag, vi får trösta varandra ❤ Och Lilla My, hon får gärna komma med sin syn på saken 🙂

Min arbetsvy i dag. Klockan var 16.25 och jag satt och väntade på en person jag skulle intervjua och äta tillsammans med. Det hade regnat hela förmiddagen men efter klockan fyra blev det sol och hur fint som helst.

Bättre att blomma ut än att vara utblommad

~ Carita Liljendahl ~ 38 kommentarer
Jag känner ganska ofta nu att jag börjar blomma ut på olika sätt. Vad det innebär i praktiken kan jag inte precisera. Det är ju en ordlek också. Bättre att blomma ut än att vara utblommad?

Och handlar det enbart om kvinnlighet då någon blommar ut? Nej, inte för mig. Att blomma ut handlar för mig om att våga vara mig själv. Stå för det jag tycker och tänker, säga det rakt ut om det så behövs.
Kanske jag då upplevs som en brännässla av någon? Eller en ros med taggar?
Mest hoppas jag att någon ska se mig som den unika varelse jag är. Ibland sprallig, ibland allvarlig. Älskvärd ❤

Från Tove Janssons ”Ordets gåva” väljer jag i dag ett citat från hennes roman Stenåkern (1984). Det är publicerat under temat ”Familj och släkt”.
Vad sängöverkast beträffar är världen full av dem och full av kvinnor som virkar dem, syr dem, knypplar dem, tvättar och stryker dem och så vidare och så vidare. Och de gör utfärder. På en liten familjeutfärd vågar ingen jävel vara otrevlig.

Jag måtte då själv vara en unik kvinna. För jag virkar inte, jag syr inte, jag knypplar inte, jag tvättar det som tvättas ska men stryker sällan nåt. Och sängöverkast? Har inte haft på över åtta år!

Svar på frågor och ett Tove-citat

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer
Jag skulle svara på Fem en fredag i dag hos Elisamatilda men kom inte in där. Fick ett varningsmeddelande om att sajten inte är säker. Har det hänt nån annan av er som brukat vara med i hennes utmaningar?

Istället svarar jag nu på Orsakullans första fråga / påstående i juli månad.

Då brände jag mig rejält, är utmaningen.
Kommer att tänka på att bränna sig i solen, vilket jag gjort ett antal gånger, till exempel som ung och oförsiktig vindsurfare på Kanarieöarna. Men jag har bränt mig i livet också, och fått smärre brännskador som förorsakat blåsor på kroppen, en gång fick jag stekflott på näsan!

I går var En fråga om dagen ”Vad skulle du kunna leva utan just nu?” och jag svarade ”den extrema hettan och kriget i Ukraina”.

Varje dag läser jag några sidor i den härliga Tove Jansson-boken, ”Ordets gåva”. Där finns så många underbara citat att jag i princip kunde välja ett för varje dag.

”Ska vi leka? sa Snorkfröken. Ska vi leka att jag är underbart skön och att du rövar bort mig?
Jag vet inte riktigt om jag är på humör sa Mumintrollet.
Snorkfröken slokade med öronen, och han strök hastigt sin nos mot hennes och sa: Att du är underbart skön behöver vi inte leka, för det är du redan. Kanske jag rövar bort dig imorgon istället.”
Farlig midsommar (Tove Jansson)

Trees on Tuesdays, härliga sommar!

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer
Också en bild från söndagens Öppna trädgårdar. En spaljé, ingången till eller utgången från Villa Ekholm. Och åsens ståtliga träd där i bakgrunden!

Ett citat från kapitlet Ålderdom och åldrande i Tove Janssons ”Ordets gåva”.
”Klok som hon var insåg hon att trotsåldern kan skjutas upp tills man är åttiofem och beslöt passa på sig själv”. (Sommarboken)

Härligt, inte sant? Så vill jag också leva. I lite sådan där lagom trotsålder. Ni vet, att sparka på en sten och muttra något för sig själv. Inte så att jag lägger mig raklång på golvet i en affär och bankar knytnävarna mot golvet och skriker ”jag vill ha godis!”… för jag tror inte det skulle ha samma effekt som om jag sparkade på en sten. En liten sten. Som inte flög in genom något fönster och krossade det. Sånt kallas vandalism.

Tove väcker tankar inom mig, och det är väl meningen med hennes citat.