Detta ska INTE bli ett sorgligt inlägg. Och första maj ska INTE bli en dag då jag med tungt hjärta minns vad som hände för ett år sedan.

Men vi kommer inte ifrån att datumet första maj för alltid kommer att förknippas med den dag då jag fick VETA. Min man hade träffat en annan kvinna. De facto hade han gjort det redan några månader innan.

Min lilla värld rasade samman.

Året som gått efter att jag hittade de avslöjande sms:en har varit svårt på många sätt. Men tack vare goda vänner och terapi har jag kommit en bra bit på väg mot något nytt.

Sommaren 2014 krävdes en psykisk kraftansträngning då jag skulle ta mig från åsen där jag bodde då till Skeppsbroområdet. Jag tyckte att alla stirrade på mig, jag kände mig fet och ful. Där går hon den där som blev lämnad efter sexton års äktenskap.

Många sa då till mig att jag skulle hålla huvudet högt. Det var inte mitt fel att maken hittat en ny kärlek. Jag fick också rådet att festa loss, resa bort osv.
Men jag klarade inte av det, inte då för ett knappt år sedan.

Sedan dess har mycket hänt. Jag lever inte i ett nytt förhållande men både nya och gamla manliga bekantskaper har lärt mig förstå att jag är fin som jag är.

Jag är alltså ensam men känner mig inte längre övergiven som då. Jag trivs i mitt eget sällskap och för att kläcka ur mig en kliché – jag har lärt mig glädjas åt små vardagliga ting. Bara jag, och ingen annan än jag, kan se till att mitt liv blir just så som jag vill att det ska bli.

Om en dryg vecka reser jag till Amsterdam och om knappt tre månader till Norge där jag ska åka Hurtigruten, i grupp men ändå ensam.

Fredagen den första maj tänker jag gå till Saltbodan med några vänner. Är du också på väg dit så är du välkommen att komma fram till mig och skåla för mitt nya liv. Jag lovar ge dig en kram!