Att leda upp cykeln för den här backen på Östra Åsvägen gick inte precis fort, men vem har bråttom? I sakta mak tog jag mig upp. Njöt av solens strålar, fåglarnas kvitter, den grönska som kunde skönjas här och där, tussilagon och sedan slutligen utsikten över Lovisaviken.

Nu då det inte finns några löv på träden än ser man långt och mycket.

Att besöka Åsentrapporna är en tradition. Kunde bli oftare än ett par gånger om året, men nu har jag varit här igen.

Ett träd som inte klarat snöns tyngd i vinter, eller som fallit i någon storm? Här finns massor av stora stenbumlingar och jag tycker att såväl döda som levande träd, och framför allt mossa på stenar, är vackert.

Jag blev kvar med några bilder som går ut senare, kanske i söndagens bildkavalkad från veckan som gick.