bloggen

Är du en julmänniska?

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Ställer jag den frågan till mig själv är första tanken och svaret ”nej”.
Jag pyntar inte, jag bakar inte, jag har ingen julgran och jag är inte alls förtjust i traditionell finsk julmat.

Jag har adventsstake som kommer fram vid första advent.
Jag har levande ljus, men ljusen brinner från oktober till februari, vare sig det är jul eller inte.

Sedan inser jag ändå att det finns minnen av barndomsjular och tankar om att kunna fira något slag av en gammaldags jul på en stuga. Mest är det fantasier och drömmar. Jag vet inte om de går att förverkliga, för fantasier är fantasier och sällan blir det ändå sedan så som man tänkte sig.

Det som jag gillar är att köpa jultidningar. Jag bläddrar långsamt i dem, läser nästan allt. Och jag har förstått att det är på detta sätt jag insuper känslan av jul, då jag ser hur andra gör, hur de bakar och pyntar och inreder. Det räcker för mig.

Sedan kan jag också fastna för att testa på något enstaka julpyssel. Typ stjärnorna av toapappersrullar som du ser på bilden med amaryllisen. Ibland prövar jag ett recept. Slutresultatet brukar sällan bli så fint som i tidningen 😀

Vissa julblommor vill jag absolut också ha. Dit hör amaryllisen som jag köpte redan i dag, en månad före jul 😂 Sedan kommer hyacinterna. Lite försiktig med dem måste jag ändå varit då jag blivit allt mer doftkänslig på äldre dar.

Så ja, helt ointresserad av julen kan jag inte påstå att jag är. Jag ska ju börja skriva julkort imorgon 😀

Och så kanske jag kör med så kallade ”adventsluckor” här på bloggen så som jag gjort förr. Jag visar bilder med olika julteman och räknar ner dagarna mot julafton.

Bloggen… har funderat mycket på den…

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

Det är närmast upplägget jag funderar över. Vad ska jag skriva om och när? Bloggen ska ju inte vara ett stressmoment som får mig att tänka HUR ska jag hinna få ut ett inlägg varje dag? Mitt mål är minst ett inlägg per dag och jag har skrivit sådana 3038 dagar i ett sträck faktiskt.

Men då jag ofta jobbar vansinnigt mycket måndag, tisdag och onsdag och även gör många timmar torsdag och fredag, ibland även söndagar… tror jag det är bäst att jag börjar schemalägga allt fler inlägg. Vilket betyder att jag skriver något mer genomtänkt på förhand, inför de dagar då jag vet att jag kommer att ha häcken full med jobb.

Eller inför dagar då jag inte är säker på att internetkontakten funkar. Såsom jag gjorde inför Nya Östis läsarresa i maj.

Blir något sedan spontant bra, så blir det. Gärna hinner jag med två inlägg per dag. Men då ska de vara ganska korta, för att ni ska orka läsa dem.

Det händer ju inte så mycket superintressant och omvälvande i mitt liv. Vardagen är som den är. Här går jag i väntan på att kanske, efter nio ensamma år, träffa en person som funkar som en pusselbit i mitt liv. En person som är lika öppen som jag, gärna även spontan, godhjärtad, intelligent, humoristisk och verbal.

Ja, jag inser ju att mina förväntningar är ganska höga. Men utseendemässigt jagar jag inte någon toppidrottare, och sundhetsivrare ska inte ens göra sig besvär att ta kontakt för jag säger inte nej till vare sig ostbrickor eller vin som ni ser.

Men för att återgå till det jag började skriva om, innan jag kom lite ur kurs, så har jag börjat fundera mer på vilket innehåll jag ska producera här. Nischat blir det inte, min vardag är som sagt som den är.

Men jag funderar ju på ett som annat, har djupa tankar och otaliga drömmar. Som att sluta springa på i ekorrhjulet. Hur nu sedan det ska gå till då jag är ensam och ännu har några år kvar till pensionen. Om jag får en sådan överlag eller om systemet läggs ner innan jag blir 65.

Dagens bilder är från Bistro Kronan på Alexandersgatan i Lovisa där jag åt ostbricka med två väninnor i kväll. Detta inlägg är inte sponsrat av företaget, jag betalade notan där själv.

Hade extra många besök på bloggen i dag

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer
Intressant att jag hade massor av besök på bloggen i dag. De flesta inläggen som hade lästs var från skilsmässosommaren 2014. Jag ser ju inte vem som har läst dem eftersom inga kommentarer lämnas. I och för sig saknar det betydelse VEM som läst, men det faktum att någon/några just i dag har läst massor av inlägg från den tiden är intressant 🙂

Det här fick också mig att titta tillbaka och läsa de gamla inläggen.

Oj, så ledsen och besviken jag var för åtta år sedan. Så knäckt jag kände mig. Så ful och fet likaså. Ändå var jag ju inte det.

Övervikt har jag i dag också men numera tänker jag ”duger jag inte som jag är finns dörren där” och så pekar jag på den.

Någon skrev på den tiden en kommentar till mig. ”En dag kommer du att kunna se henne i ögonen och säga hej” och avsåg då kvinnan som blev tillsammans med han som var min make på den tiden. Precis så blev det.

Skilsmässan var en stor sorg för mig. Det är en sanning vi inte kommer från. Men en annan sanning är att jag har lärt mig leva med sorgen, med alla minnen. Jag har också lärt mig ta fram det bästa av allt vi hade då, och framför allt – jag pratar och skriver fortfarande om allt det här. Utan att det upptar hela min tid, hela mitt liv. Det som hänt är en naturlig del av mitt liv, något som förvandlats från nederlag till visdom och en erfarenhet jag inte vill vara utan 🙏

Bilden tog jag den 23 juni en kväll då jag korsade torget på väg hemåt.

Glad måndag, del 2

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer
Glad över mina pelargoner på inglasade balkongen. De har blommat hela sommaren och det kommer ännu knoppar på den rosa.

Läste häromdagen gamla blogginlägg från sommaren och hösten 2014. Det var ju mycket som handlade om skilsmässan och flytten till en annan bostad då. Jag hade en stor sorg, men ibland skrev jag en del glada och hoppfulla inlägg också.

Bloggen var en livlina då, jag ville berätta hur det kändes.

I dag har min blogg inte alls samma ”skvallervärde”. Jag har 200–300 besökare per dag, men då för sju år sedan var det inte ovanligt med 500–1000 per dygn. Troligen var många nyfikna då. Bara en bråkdel skrev kommentarer och gav sig på det sättet till känna. En del troll härjade med mig också. De har helt försvunnit nu.

I dag jobbar jag så mycket att allt annat ställts åt sidan. Jag har inte helt gett upp hoppet att träffa någon jag då och då kunde umgås med. Men… det dyker alltid upp det där ordet ”men”…

Det är ju ett faktum att jag har varit ensam en bra bit över sju år nu.

Friheten att få göra vad jag vill, när jag vill… den betyder mycket. Att ta hänsyn till andra klarar jag av.
Men att passa upp någon? Eller att dela en liten tvåa med någon?

Nej, den här bloggen kommer knappast att bjuda på något så mycket mer spännande framöver än vad jag gör på jobbet, vilka blommor jag har, vilka pussel jag lägger – och om jag lever ännu en dryg vecka blir det lite bilder från stugsemestern.