I vår östra grannstad Kotka har man satsat mycket på vattenparken i Sapokka. Här finns hundratals, kanske över tusen, olika blommor och växter. Skyltning även på svenska, det är ju kul att veta vad allt det vackra heter.
I parken finns också olika prydnader, bland annat stenskulpturer, och ett vackert brusande vattenfall.
Vi kom från båthamnen, promenerade runt den lilla sjön och återvände sedan åter till hamnen. Så jag sätter bilderna i den ordningen.
I parken finns många olika prydnader.Blickfånget i parken, ett ståtligt vattenfall.Bortre ändan av parken, vi rundar den lilla sjön, eller egentligen är det en vik.
Har för mig att det här är en del av havet, alltså inte en insjö. Man har bara satt ett nät under en av broarna borta bakom dungen till höger. Säkert för att hindra skräp komma in men också för att inga båtförare ska villa sig hit.
Promenaden går vidare på andra sidan vattnet…… och så här ser vattenfallet ut på avstånd.En av de många stenskulpturerna.I parken finns massor av blomsterarrangemang. Både i rabatter och i krukor.De ser faktiskt rätt naturtrogna ut de här fåglarna 🙂
Har du ännu inte besökt vattenparken i Kotka rekommenderar jag den. På en timme hinner du se det mesta.
En spaljé av liljor i Keukenhof i Lisse.Närbild av skönheterna.
I kväll startar vår resa hemåt från Amsterdam. Vi har fått fem oförglömliga dagar här och jag har ett antal bilder att visa här på bloggen senare den här månaden. Bland annat några fina fönster, fasader och minst ett brunnslock 🙂
I dag har deltagarna i tidningen Östnylands läsarresa sett blommor och sedan åter blommor och efter det blommor 🙂
Gissa om vi och tusentals andra besökare i Keukenhof fotograferat och fotograferat.
Efter ett par timmar i parken var man liksom bedövad. Det som hade börjat med utrop i stil med ”oj men titta vad vackert” och ”kolla det där” utmynnade efter ett tag i en mättnad. Både vad gällde färger, former och dofter.
Allt var bedövande vackert, men ni förstår. En gräddkaka är också det. Vid första anblicken vill man äta ALLT på en gång, men efter den första biten är man vanligtvis mätt och nöjd.
Vi var några av de sista besökarna i parken för den här säsongen. Sjuttonde maj stänger härligheten portarna och då vidtar arbetet med förberedelserna för nästa säsong. Så för er som missade Keukenhof i år erbjuds lite bilder här.
Och gissa om jag har bilder på lager att visa ett år framöver… förutsatt att ni vill se dem förstås 🙂
Tulpaner i alla former och färger.Den här tulpanen som mer ser ut som en pion är uppkallad efter konstnären Rembrandt.Har du gamla sängar liggande i något förråd? Varför inte göra blomsterbäddar av dem?Förstår ni att det är lätt att förälska sig i Nederländerna, i Amsterdam, i Keukenhof?Gittan och Sven Olof ”Putte” Lindroos omgivna av blomsterprakt i Keukenhof.Den ser lite kantstött ut men vacker som bara den är tulpanen ”Louvre” ändå.I orkidéhuset tog jag massor av bilder, älskar de här blommorna. Om den här är färgad eller inte blev oklart för mig.
Det innebär alltid en risk att gå på lopptorgsmarknad 🙂
Man kan ju hitta något gammalt och fint som man tycker om.
I den här ska jag placera blommor, men gör det inte nu eftersom jag kommer att vara några dagar bortrest.Loppmarknadssakerna finns i olika små rum i en gammal bod.I den här lilla hörnan tyckte jag att kristallkronan som förvandlats till blombärare var fin. Krukorna står på små askfat.
Den här bloggen handlar väldigt långt om mitt liv. Min vardag med alla upp- och nedförsbackar som hör därtill.
Sedan juni 2014 har jag skrivit rätt mycket om hur det kändes att bli övergiven efter sexton års äktenskap. Stundvis mådde jag riktigt dåligt. Jag försökte berätta hur det kändes och varför.
Med tiden blev inläggen mindre ledsna, helt enkelt för att jag själv blev både starkare och gladare. Livet är mycket positivare i dag än för ett knappt år sedan, och jag kan tänka mig att många tycker att det nu är dags att fokusera endast på det positiva.
Men skriver jag inget om ”eländet” i mitt liv är den här bloggen inte ärlig.
Från den här hyllan i K-Supermarket hade jag velat köpa alla blommor!
Om jag hade haft möjlighet att få med mig alla de här blommorna från affären och om jag hade kunnat dela ut dem alla på en och samma dag, så är ni många som hade fått blommor. Jag tror att ni alla som varit med på min lilla helvetiska resa och som stöttat mig känner igen er. Vare sig ni gjort det i verkliga livet, via Facebook eller bloggen. Så de här blommorna är till er ❤
Bara två ögon och en ledsen mun fattas från den här moppen. Då hade den beskrivit hur jag kände mig i går.
För ni ska veta att det ännu finns dagar då jag känner mig som den här moppen.
Till först av allt måste jag ändå förtydliga att min ex-make inte är den skyldige då jag berättar vad som senast gjorde mig ledsen.
Via FB fick jag häromdagen ett meddelande som i sin korthet lät så här: Jag har inte i denna dag hört ett enda positivt ord om dej. Tänk på det. Inte ett enda.
Jag har också fått höra att jag inte ska tro att jag har några riktiga vänner. Sådana får man inte via bloggar.
Eller att de flesta lär ha tröttnat på mitt skilsmässopladder och helst vill springa sin kos då de ser mig.
Jag vore väl inte en människa om jag inte blev ledsen för de här påhoppen.
Fastän jag vet att personer som skriver så här har det jobbigt själva.
Så i dag beslöt jag mig för att berätta hur det känns ibland. Inte ofta men fortfarande då och då.
Och de här skoporna av ”ovett och sanningar” får jag kanske just för att jag är öppen om allt, för att jag inte ”har vett att hålla tyst om mitt liv”.
Det finns alltså människor som inte tycker om
– att jag vågar säga att jag är stolt för att jag åter är på benen
– att jag ids och täcks berätta att jag träffat nya män som är yngre än jag själv
– att jag berättar att min blogg har hundratals och ibland över tusen läsare varje dag
– att jag skriver hur jag genom terapin lärt mig förlåta och därmed även med handen på hjärtat önskar min make och hans nya allt gott.
Till råga på allt vågar jag kalla mig själv storsint och påstå att jag har ett gott hjärta 🙂
Den här sluttningen med vårens fina små blommor, grönt gräs och lite fjolårsskräp i form av vissnade löv – den tycker jag beskriver rätt bra hur mitt liv ser ut just nu.
Jag tog en liten promenad. Solen lyser, inte från en klarblå himmel, och det blåser lite, men inte iskallt – så jag är riktigt nöjd med livet just nu.
Jag läste mina dagböcker från april och maj månad i fjol. Klart att det var sorglig läsning. Men mycket av det jag tänkte och våndades över då har jag redan hunnit glömma. Därför är jag glad för att jag skrivit dagbok alla dagar sedan skilsmässan, och faktiskt nästan fyrtio år innan den också. Började skriva 1976 🙂
I maj och hela sommaren 2014 hade jag inte mycket livsglädje. Att tro på en bra framtid var svårt.
Men här är jag nu – ungefär som den där sluttningen, full av blommor. Gräset har åter blivit grönt. Lite fjolårsskräp finns kvar på marken, så också i mitt liv. Men så småningom blåser det bort, eller plockas för hand av mig själv eller någon annan.
I dag ska jag ha en bra dag tillsammans med vänner på Skeppsbroområdet i Lovisa. Du som vill, kom och höj en skål med mig för mitt nya liv.
Sedan hoppas jag att vi också kan skåla för en öppningsseger för de finska Lejonen som i hockey-VM möter USA i grundseriens första match som börjar klockan 17.15.
Den här blomman fick jag av Inge-May, Bengt och FasterAster i söndags.
Fint med färger på fönsterbrädet. Finns ju faktiskt en massa blommor i rött och orange nu också, för att inte tala om Halloweenprydnader.
Men jag försöker låta bli att köpa sådana… läs: försöker… 🙂
En fin fredag önskar jag er med de här blommorna!
För övrigt… skrev häromdagen en artikel om glömska,minnesstörningar och demenssjukdomar.
Sade då till kollegorna att jag måste skriva ut texten direkt, så jag inte glömmer vad som sagts.
I dag fick jag blackout då jag skulle rita upplåsningsmönstret för mina telefoner… Ni vet, det är som att stå vid bankomaten och plötsligt är sifferkoden som bortblåst ur huvet.
Lyckligtvis har jag alla mina tiotals olika lösenord och ett par upplåsningsmönster antecknade och nedritade på ett papper… som jag har på ett säkert ställe… och jag hoppas jag INTE ska glömma var det är 😀
Min väninna Hanna hjälpte mig flytta möbler och kom med idéer om vad ska stå var.
I går delade min kollega och vän Hanna och jag på en flaska mousserat. Samtidigt flyttade vi de möbler jag inte hade orkat bära ensam.
Den här hörnan blev klar först. Sekretären är arvegods, blommorna fick jag av Hanna i går. Ljusstaken har jag visat bild av tidigare. Barcelonasoffan är mitt bästa loppisfynd.
I dag ska jag njuta en stund på släktens sommarställe. Det var faktiskt bara sju grader då jag vaknade, nu är det tio. Men meteorologen har lovat upp till plus arton i dag.
I morgon, tisdag och onsdag ska jag på en framtidsverkstad som hör ihop med mitt jobb. Då kan det bli en eller annan bild från grannstaden Borgå.
För bara två, tre månader sedan hade jag inte trott att jag faktiskt skulle kunna trivas i nya bostaden. Och att jag skulle kunna känna såväl glädje som framtidstro.
Men det är vad jag känner.
Tack alla ni som följt och följer mig, som kommenterar och peppar!
Med de här fina blommorna från min mammas gård gratulerar jag min fina barndoms- och hemstad Lovisa på namnsdagen i dag.
Och så kan jag berätta att jag köpte en soffa från loppisen i stan. Den var inte billig… men jag skulle ha haft mer besvär med att få en soffa hemkörd från Ikea. Varken den eller transporten hade heller varit gratis. Bild på soffan kanske visas i morgon! Beror på hur det ser ut i min bostad, om där är mycket renoveringsgrejer framme eller inte.
Mor min har nog gröna fingrar…… för så här stor blev inte min ampelväxt i sommar.
… efter att få börja inreda. Eller egentligen, ja – efter att äntligen få flytta till en bostad som är bara min.
Jag kommer inte att ha bråttom att ställa i ordning rummen. Först vill jag att renoveringen är helt slutförd innan jag sätter minsta strå i kors för att börja göra fint omkring mig. Och innan de nya fönstren är på plats ställer jag inte möblerna där jag vill ha dem heller, för då måste jag bara flytta dem efter någon dag.
När jag såg bilderna av blommorna i veckotidningen tänkte jag på min balkong. Det finns belysning där. Den är inte inglasad men jag har förväntningar på att kunna göra den till en trevlig uteplats ännu i höst.
Jag var på terapi i dag och de pratstunderna ger mig otroligt mycket.
Jag insåg själv från första början att jag inte klarar den här livskrisen utan utomstående hjälp.
Men det lär vara en styrka jag besitter, vilket jag inte alls förstod i maj då krisen var som mest akut – att jag faktiskt själv sökte hjälp, arrangerade alla möten med terapeuter och bokade in samtalstider med allt från församlingsaktiva till proffs på vårdcentralen.
Och vi har talat mycket om det … hur alla skulle behöva tala ut om sina kriser.
Alla har vi något som vi inte bearbetat i våra liv. Och väljer vi att aldrig fejsa de här svårigheterna, om vi biter ihop, är tysta, inte delar det svåra med någon – då kan vi i och för sig klara kriserna och komma vidare.
Men vi kommer inte undan dem. På något sätt gör de sig påminda senare i livet, om vi inte gått GENOM allt.
Så det är därför jag skriver om mina känslor här på bloggen.
Alla har vi våra sätt att hantera sorger i våra liv. Det här är mitt sätt.
Och som jag sagt förr – om någon inte gillar vad jag skriver så måste ni ju inte läsa bloggen heller.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 