chefredaktör

Lite till får vi vänta på våren

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Dags åter för lite marknadsföring av Nya Östis, som har en förnyad webbplats. För att kunna läsa webbartiklarna i sin helhet där ska man vara prenumerant. Men lösnummer av tidningen kan köpas från Lehtiluukku genom att skriva in tidningens namn i ett fält uppe till höger.

Här syns en del av min kolumn. I dag är jag vanlig frilansare, även för andra tidningar som tackat jag till sporadiskt samarbete. Men just nu skriver jag mest för Nya Östis. Jag var tidningens chefredaktör under fem år och två månader, således den som hittills lett tidningen längst. Grundaren Kim Wahlroos var chefredaktör från 28 april 2015 då tidningen grundades till sista juli 2019, således fyra år och tre månader.
Chefredaktör sedan slutet av september 2024 är Marit Björkbacka, med starkt stöd av redaktionschefen Anna Johansson. Bägge medarbetare som jag tog med i teamet under den tid som jag var chef.

Tidningen fyller tio år i april i år och det ska firas på olika sätt. Var och när och hur lyfter nuvarande redaktion och medarbetare fram lite senare i vår. Många var det nog som inte trodde att tidningen skulle överleva sitt första år enligt det koncept som gällde. Inga anställda, ingen fast redaktionslokal. De flesta jobbar hemifrån och är antingen frilansare eller företagare eller både och.

Solen lyser, himlen är blå. Ute är det + 6 grader, men det ska bli kallare snart igen så vi ska inte låta oss luras att våren är här. Men jag har ändå redan köpt de här fröpåsarna 😍

I dag ska jag på en föreläsning om Sigrid af Forselles. Nyligen intervjuade jag en blivande 90-åring. Så visst är jobbet omväxlande!

Och ikväll har Tor sista matchen i grundserien i Finlandsserien i innebandy. Laget har säkrat en plats i slutspelet där flera lag kämpar om att få avancera till Divari, som är nivån/serien under Ligan, som i sin tur är högsta serien.

Plötsligt ser man det

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

… något som känns magiskt. Eller en vinkel att fotografera, så att det bara finns EN bra vinkel. Eller så ser man en detalj, ett djup, sol och skuggor. På riktigt känner man solens strålar som värmer, fåglarna som kvittrar i grenverket. En humla kanske surrar, det prasslar i bladen, olika dofter kan förnimmas.

Bilden togs under Öppna trädgårdar för snart en vecka sedan.

Nu har den ”värsta turbulensen” efter beskedet om att jag slutar som chefredaktör lagt sig. Jag jobbar vidare i normal takt några veckor till och ska faktiskt också få vara en vecka ledig i augusti. Sedan åker jag på läsarresa till Montenegro och Dubrovnik 28 september, som chefredaktör. Men där kanske jag sedan genomgår en metamorfos, för då jag återvänder är jag inte längre chefredaktör 🙂

I dag är det två år sedan

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

… jag officiellt blev chefredaktör för Nya Östis. Tiden har gått väldigt fort!
På många sätt har det varit märkliga år, men också givande, roliga, krävande år, fulla av allehanda utmaningar som fått mig att växa i min uppgift.

Nya Östis är en tidning som görs enligt ett helt unikt koncept. Vi kan inte, och ska inte heller om man frågar mig, tävla med andra medier. De kör sina race, vi kör vårt. Och i det racet gör vi något unikt, helt på vårt eget sätt.

Numera känns det allt viktigare att vi undviker stress och press. Vi gör vårt bästa med de resurser vi har för tillfället, och det räcker så långt det räcker. Tillsvidare går det bra för tidningen ❤

Jobbet är för det mesta roligt. Till exempel då som det bjuder på nya upplevelser, såsom kartingen inomhus. Det här reportaget ingick i NÖ den 29 juli.

Men såsom jag skrev här i början – det har varit två ganska märkliga år. Jag började som chef den första augusti 2019. Den hösten valde vi tidningens lucia till december 2019. Efter det har vi inte ordnat luciaval. Vi har inte heller firat någon födelsedagsfest för Nya Östis som fyllde fem år våren 2020 och sex år våren 2021. Allt på grund av pandemin.

Då jag blev intervjuad på läsarfesten i juni 2019, för att jag skulle tillträda som chef i augusti, kunde jag inte ana att det inte skulle bli några läsarfester somrarna 2020 och 2021. Jag har med andra ord inte haft särskilt stora chanser att umgås med läsarkretsen under roliga tillställningar.

En annan utmaning var den flera veckor långa poststrejken under hösten/vintern 2019.
Sedan kom coronapandemin i mars 2020.

Sedan mars 2019 har vi haft bara några få redaktionsmöten, så att vi träffats öga mot öga. Digitala möten blev sedan en del av vardagen och är troligen även framtidens melodi, åtminstone hösten 2021 eftersom pandemin inte verkar ge med sig. Men digitala möten sparar både tid och miljö, då många av medarbetarna bort ganska långt borta från Lovisa centrum där vi har vår mötesplats.

Det här var några av mina tankar på två-årsdagen.
Hoppas vi kan fira läsarfest sommaren 2022!

Här firade jag utnämningen med några vänner på Kapellet i augusti 2019. Foto: Minerva Martinoff

Vi är många som duger som vi är – och vi får ryta ifrån

~ Carita Liljendahl ~ 23 kommentarer

Den här hälsningen på namnsdagen fick jag av grannen Ritva. Hon är bra på att skicka små kort med texter och överraskningar av olika slag. Sådana vänner gör mig glad ❤

Jag försöker alltid vara mig själv. Med allt vad det innebär av goda sidor men även av mänskliga brister. Och de senaste dagarna har jag funderat mycket på sådant som har med brister att göra.

Hur mycket ska en människa tåla, till exempel då det gäller kritik hon inte anser vara helt berättigad?

Jag tycker att människor alltid duger då de gör så gott de kan.
Och det är just det vi gör, alla vi som varje vecka jobbar för att Nya Östis ska komma ut.

Därför känns det inte kollegialt sett bra då några enstaka personer kritiserar tidningens innehåll och tycker att det vi gör inte är bra nog. Kritikerna är ofta de som hörs och syns. De som tycker annorlunda håller vanligtvis låg profil för att inte själva bli utsatta för kritik.

Som chefredaktör har jag ibland känt mig som David i striden mot Goliat. Drygt tre månader efter att jag tillträdde i augusti 2019 råkade vi ut för en poststrejk som höll på att stressa sönder oss helt. Sedan fick vi ett år av en pandemi och när den är över vet vi inte.

Majoriteten applåderar och tackar för att de får sin tidning varje vecka. De vet hur mycket jobb som ligger bakom vartenda nummer. Och det är dem jag borde tänka på, eftersom de är så många fler än kritikerna.

Jag kan ändå inte låta bli att undra hur personer som själva inte jobbat en enda dag på en lokaltidnings redaktion så tvärsäkert kan uttala sig om hur en lokaltidning ska produceras. Utan anställda.

Dessa små pikar som från och till riktas mot mig och mina medarbetare får mig att tänka att jag har rätt att reagera och säga ifrån. Jag får se ut som ett åskmoln och jag får låta som Greta Thunberg då hon vände sig till världens stora ledare.

Jag får spänna blicken i kritikerna och fråga: ”How dare you?”

Om jag inte har jobbat en enda dag som kirurg skulle det inte falla mig in att säga ”lägg dig där på britsen bara så opererar jag dig, du kan vara helt lugn”.

Tacksamheten är stor

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer

För att jag igår kunde fira tillsammans med en del av mina närmaste vänner.
Det är alltid svårt då man ska bjuda till fest, att välja vem som ska få komma.

Dels handlar det om min egen ekonomi, vad har jag råd med?
Dels handlar det om den tid jag vill ha för alla. Bjuder jag 30–100 personer hinner jag inte umgås med var och en.

Den här festen handlade för mig själv inte enbart om att jag blivit utsedd till chefredaktör för Nya Östis. Jag fokuserade på de fem senaste åren i mitt liv. Vem har funnits vid min sida, i vått och i torrt? Från skilsmässan 2014, genom skeendena då jag sade upp mig från en fast tjänst, startade eget företag, började jobba för Nya Östis och fick allt mer ansvar där.

Då man bjuder in människor till en fest känns det aldrig helt rättvist. För det finns minst lika många till som jag gärna hade tackat i detta sammanhang. Men… gränsen måste dras någonstans. Och det kommer nya fester!

Ett hembakt bröd med potatis och örter.

Jag hade undanbett mig gåvor. Det viktigaste var att jag fick tacka mina vänner och att de fick träffa varandra.

Men då någon ändå överräcker en gåva skulle det aldrig falla mig in att säga ”jag skulle ju inte ha nåt”. Jag vet själv hur det känns då jag inte vill komma tomhänt till en fest. Visst är det trevligt att bli överraskad och att få överraska.

Jag fick allt från presentkort och vackra dikter till mousserat och vin, bröd och choklad, saker med Muminmotiv och en enormt ståtlig orkidé.

Tack för precis allt ni gav mig i går ❤ Vänskapen vi upplevt genom åren och som jag hoppas fortsätter i många år till, är guld värd.

Nina framför en hälsning av en väninna som inte kunde komma till festen och jag blir tårögd.

Månadsbilden, augusti 2019

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Muminfamiljen på upptäcktsfärd. Det här är augusti månads bild i min kalender.

I skogen finns det mycket att upptäcka, tänker Muminfamiljen. Små kryp som klättrar omkring, fåglgar som sjunger. Ett träd har fallit och ser kanske lite hotfullt ut med sina rötter.

Muminpappan och Mumintrollet har ryggsäckar på ryggen. Lilla My är sin vana trogen redan på språng mot nya äventyr. Muminmamman står lugn och stilla, förundrad över naturen och tillvaron.

Tänk om vi alltid kunde bevara vår sunda nyfikenhet. Inte den elaka förföljande nyfikenheten, men nyfikenhet på vad varje ny dag har att erbjuda.

I dag börjar en ny epok i mitt liv då jag tillträder som chefredaktör på lokaltidningen Nya Östis. Det känns både roligt och spännande. Jag har bra medarbetare att luta mig mot och jag hoppas att de också känner att de kan luta sig mot mig.

Dessa vackra solnedgångar

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

… kan man inte se sig mätt på.
Efter en lång grå dag i går, med ganska mycket regn, blev det en kort stund av fin solnedgång på kvällen.

Det är alltid något slag av skådespel utanför mina fönster.

I dag har vi haft rätt soligt, omkring 15-18 plusgrader och nu mot kvällen rätt blåsigt.
Mest har jag planerat kommande tidningar och haft redaktionsmöte. Så småningom blir det aktuellt att sätta sig in i nya uppgifter som hänger ihop med chefredaktörsjobbet. Chefen som avgår fortsätter ändå som medarbetare och stöttar då det behövs.

Den här bilen som jag fått låna under tio dagar kommer jag att sakna… Nissan min vän ❤ Tack till familjen som lät mig ha bilen!

Nya utmaningar väntar

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

Den kära lokaltidningen Nya Östis.

De som känner mig väl har mellan raderna kanske kunnat läsa att något varit på gång. Jag har haft så mycket att göra att jag knappt hunnit läsa mina vänners bloggar. Nu hoppas jag få ta igen mig lite över midsommarhelgen 🙂

Men nu är allt offentligt, Yle Vega Östnyland (vår lokalradio) och tidningen Östnyland har ringt mig och intervjuat. Jag kan länka upp till grejerna senare om de kommer på webben.

(Yle Vega Östnylands webbartikel)

Östnylands webbartikel

Den nya utmaningen i livet är att jag tar över som chefredaktör för tidningen Nya Östis den första augusti. Jag blev tillfrågad i slutet av maj, funderade några dagar och tackade sedan ja. Men i och med det var inget klappat och klart. I går hade styrelsen för understödsföreningen som ger ut tidningen möte och då blev jag vald. Jag är glad för att beslutet var enhälligt, det ger en bra grund att jobba vidare från.

Någon programförklaring kommer jag inte med i detta skede. Idéer finns för utveckling, men vi har ett fungerande koncept och i mitt team har jag framförallt många bra medarbetare.

Det finns mycket att fundera på, praktiska lösningar av olika slag och så behövs en övergångstid där den avgående chefredaktören lär mig allt det han sysslat med.

Det här känns riktigt kul, och jag hoppas att läsarna fortsätter ta kontakt, läsa och prenumerera. Naturligtvis också att annonsörerna ska fortsätta se oss som ett bra lokalt annonsorgan.

Lokaljournalistik nära hjärtat

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer

Bilder och namn på människor du känner, saker som ligger dig nära hjärtat. Dem hittar du oftast i lokaltidningen.
Bilder och namn på människor du känner, saker som ligger dig nära hjärtat. Dem hittar du oftast i lokaltidningen.

Jag brukar undvika att skriva om mitt journalistjobb på den här bloggen. Eftersom jag har en annan blogg där jag gör små inlägg från den världen.

Men i dag kan jag inte låta bli.
Jag har jobbat på lokaltidningen 25 år. För länge, kanske någon säger. Men varför byta jobb då man trivs?
Mitt hjärta har alltid klappat för det lilla och lokala.

Jag är så glad för att redaktionen där jag jobbar åter fick en chefredaktör med huvuduppgift att ta sig an ÖN. En person som finns på plats på orten, som lär sig känna människorna där. Och som jag tror är genuint intresserad av småstaden, av det lilla och lokala som ingen annan än lokaltidningen skriver om.

För att det här inlägget inte ska bli för långt vill jag bara säga att den chefredaktör vi hade innan gjorde ett jättestrongt jobb. Men om man ska basa för två lokaltidningar, som har redaktioner på två orter fyra mil från varandra, kan man inte helhjärtat jobba för bägge. Man kan inte vara på plats på båda redaktionerna samtidigt.

Jag är säker på att framtiden är lokal. Samtidigt som vi kritiskt ska granska sådant som bör granskas ska vi också kunna skriva om sådant som den lilla människan pysslar med i vardagen. Vem annan än lokaltidningen kan och ska göra det?