Egentligen Trees on Monday, eftersom bilden togs igår. Det hade kommit lite snö under natten och många av dem som hade sommardäck lät bilarna stå. Nu har det blivit varmare igen. Regnat och blåst i dag, varit mycket grått och dystert. Ska bli åtta, nio plusgrader om några dagar. Inte mig emot 🙂
Men ska vi åka kana på snö får vi vänta. Däremot kan vi åka kana även på annat sätt. Kanske i en lövhög? Vissa rutschkanor, speciellt de som är avsedda för barn, är så smala att jag inte tar risken att sätta mig i dem och fastna där 😀
Håller på att göra plats på mitt stora bord för ett nytt pussel. Men ska snart på ett möte. Så det blir bilder av pusslet en annan gång.
Del fem av åtta igår. Veckans lugna stund, med Ernst. Här några plock från det han sade.
Belysning skapar poesi i rummet. Vägen är viktigare än slutresultatet. Man får ångra sig, man får ändra sig.
Jag tänker också då jag är ute och går att vägen är viktigare än slutresultatet. Det spelar ingen roll om jag går tusen steg eller fyratusen. Jag saknar prestationskrav och är nöjd då jag kommer ut överlag.
Och så över till dagens WordPressfråga. Vilka historiska händelser minns du? Ja, det är väl allt det där omvälvande från dagen då tornen rasade i New York, 11-september-dagen, till dagen efter att Estonia sjönk. Prinsessan Dianas död minns jag också och var jag var då jag hörde nyheten.
I går då jag gick hem från massagen tog jag det här fotot. Citaten på Drottninggatan väcker tankar. Och egentligen borde jag ju ha börjat hoppa hage efter att jag läste det här. Men någon gräns finns ändå för en 61-åring var balans och muskulatur inte är som den var för trettio år sedan 😀
Så där allmänt sett vill jag åter ge mer plats i livet för lek och spontana infall. Kanske också färger, så att allt inte är svart och vitt. Få se!
I dag är det innebandymatch på bortaplan, också denna gång i Tammerfors. Jag hoppas att jag hittar allt möjligt roligt att fotografera, utöver matchbilder.
Temat för Hoppa-på-tåget-utmaningen är pusselbitar/bitar. Jag som lagt massor av pussel de senaste fem åren hade lätt att hitta en bild. Jag lägger pussel vanligtvis från hösten, över vintern och en bit in på våren, men på sommaren har jag paus.
Jag har fortsatt fylla i boken En fråga om dagen, som jag började med den första januari 2022. Jag lägger alltid handen över fjolårets svar medan jag skriver in årets så att jag inte påverkas av det jag skrev ett år tidigare. Intressant sedan att kolla hur jag svarade på samma fråga ett år innan.
Orsakullans fråga, eller mening vi ska fylla i, berätta något mer om, är i dag ”Under solen, en varm sommardag”. Jag svarar: Tycker om sol, men ligger inte längre och solar mig. En varm dag njuter jag i skuggan eller är vid havet där det ofta blåser lite.
Och så en allmän bild av folkmassan på öppningsdagen av bostadsmässan den sjunde juli. Då var de som köpt VIP-biljetter och inbjudna på plats under mässans tre första timmar. Endast ryggar – jag vet 😀 Men jag har ändå lyckats få MÅNGA människor på bild. Och de står alla och lyssnar på dem som talar på scenen där borta.
Jag har läst ganska mycket den här sommaren. Sommarboken av Tove Jansson är klar. Ordets Gåva med citat från Tove Janssons produktioner har jag hållit på med sedan maj 2022. Jag tar några sidor i taget, läser med eftertanke. Läser också väninnan Päivi Melamies bok ”Kotona Loviisassa” (Hemma i Lovisa) och ett kapitel då och då i Olof Röhlanders ”Bli din egen bästa vän – konsten att odla mod och skörda drömmar”. Vissa böcker har texter som behöver tid för att mogna, jag vill ta dem till mig och låta allt sjunka in.
Och slutligen ett citat från Ordets Gåva, kapitlet Ensamhet och utanförskap: ”Ser du, det är så mycket som inte får rum om sommarn och hösten och våren, sa hon. Allting som är lite skyggt och lite märkvärdigt. Somliga slags nattdjur och folk som aldrig passar in nånstans och som ingen tror på. De håller sig undan hela året. Och sen när det är lugnt och vitt och nätterna blir långa och alla andra har gått i ide – då kommer de fram.” Ur boken Trollvinter
Jag tror att jag aldrig har visat de här byggnaderna tillsammans på en bild. Från olika håll har jag fotograferat Mariegatans hus till vänster på bilden, och även Suurkirppis (en loppmarknad) som syns i mitten på bilden, men som har ingång från annan gata. Bilden är tagen från Östra Tullgatan och till höger skymtar en byggnad som har den adressen men som också inrymmer biografen, som i sin tur har ingång från Drottninggatan 🙂
Östra Tullgatan grävdes upp då omfattande saneringsarbeten med vattenrören krävdes. Nu har projektet skridit vidare till Drottninggatan. Men här ser man att gatan fortfarande är oasfalterad, gropig och skumpig värre men månne det inte blir gjort tills vi har Bostadsmässan i Lovisa och det är snart!
Igår blev det tal om minnet och hur det försämras då vi blir äldre. Då kanske vi säger ”Jag glömde vad jag skulle komma ihåg”. Men ännu bättre tycker jag det är att säga ”Jag kommer inte ihåg vad jag har glömt” 😂🤣
Vattnade blommorna på pappas grav. Det har varit länge torrt nu, regnet som kommit har inte precis räckt till för att vattna blomster och grödor. Ängeln har jag köpt för några år sedan, idag köpte jag ett hjärta på en pinne och graven är så fin nu.
Citat av Philip Teir, från en tidning som jag inte längre minns vilken det var – tror att den handlade om höstens teaterrepertoar? Och visst är det sant att en som ritar och målar, tecknar och skriver, må så vara ”bara om Mumintroll” kan vara mycket klok och samhällsmedveten. Ofta inser vi med skärpa att det var så först efter att konstnären, skribenten gått bort.
Också en bild från söndagens Öppna trädgårdar. En spaljé, ingången till eller utgången från Villa Ekholm. Och åsens ståtliga träd där i bakgrunden!
Ett citat från kapitlet Ålderdom och åldrande i Tove Janssons ”Ordets gåva”. ”Klok som hon var insåg hon att trotsåldern kan skjutas upp tills man är åttiofem och beslöt passa på sig själv”. (Sommarboken)
Härligt, inte sant? Så vill jag också leva. I lite sådan där lagom trotsålder. Ni vet, att sparka på en sten och muttra något för sig själv. Inte så att jag lägger mig raklång på golvet i en affär och bankar knytnävarna mot golvet och skriker ”jag vill ha godis!”… för jag tror inte det skulle ha samma effekt som om jag sparkade på en sten. En liten sten. Som inte flög in genom något fönster och krossade det. Sånt kallas vandalism.
Tove väcker tankar inom mig, och det är väl meningen med hennes citat.
Jag har inte på länge läst deckare eller ens andra spännande skildringar i bokform. Det har mest blivit böcker som ger mentalt stöd, ord på vägen så att säga. Kanske för att jag inte har den tid som behövs för att läsa något som kräver lite mera tid för att man ska hänga med i handlingen. Eller något man blir så ”hooked” av att man inte kan lägga boken ifrån sig.
Jag fick ett presentkort till bokhandeln av en god vän. Hen vet vem hen är och jag hoppas att hen läser det här och förstår att jag hittade en fin gåva till mig själv. För jag ville ju med presentkortet köpa något jag kan ha glädje av länge. Jag ville inte sätta pengarna på klistermärken, häften och pennor som jag ofta köper då jag är där.
Den här boken är tung och tjock. Den är underbar att hålla i händerna och att långsamt bläddra i, stryka med handflatan över sidorna.
Den innehåller citat från Tove Janssons Muminböcker och de är uppdelade i 46 kapitel som börjar med Tidens gång och slutar med Lycka och tillförsikt. Däremellan får allt möjligt annat plats. Kapitel med citat om minnen och glömska, vänskap, kärlek och passion, uppbrott och avsked, rädsla och mod, vardag, drömmar och målsättningar.I kapitlet om Avslut, förlust och död man kan läsa detta citat från boken Trollvinter.
När jag ser alla citaten i den här boken tänker jag hur lite jag vet om alla Muminböcker. Jag har inte läst dem. Jag vill minnas att jag försökte då jag var barn, men böckerna tedde sig svåra och konstiga. Förstås var det så, för de riktar sig ju inte alls tills barn. Senare blev det här med Muminfamiljen så mycket annat, med alla prylar och med de tecknade filmerna.
Tack min vän för presentkortet! Jag är väldigt förtjust i den här boken.
Om jag minns ska jag då och då publicera bilder från den här lilla boken som jag köpte i lördags. Jag har under många år försökt peppa mig själv och jag tror att det börjar ge resultat så småningom. Att fortsätta ge sig själv små påminnelser via citat och korta texter i en bok känns ändå helt rätt. I bokens början fanns det två fält / två rader där det stod FRÅN: och TILL:
Där skrev jag FRÅN: Carita . TILL: Carita.
Till mina medarbetare på tidningen säger jag numera också alltid ”Vi ska inte stressa”. Tidningen har inga anställda, alla jobbar på frilansbasis. Det ska vara roligt att jobba på Nya Östis. Och lika ofta säger jag ”Vi gör vårt bästa. Det räcker.”
Bokens pärm ser ut så här.
Glad måndag till er alla! Ta några djupa andetag och kom ihåg att du ÄR fantastisk. Du duger precis som du är ❤
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 