Har fått ut cykeln ur förrådet. Alltid nåt!
Däcken verkar ha så mycket luft i sig att jag får cykeln till sportaffären för service. De kanske inte hinner se över den i dag, men så småningom är det väl dags för premiärturen.
Ser fram emot att ta turer med kameran i bagaget och kunna bjuda på fler Lovisabilder.
Den här cykeln skulle man inte komma långt med i trafiken. Inga däck, inga pedaler.
Men väldigt fin!
Avsedd att ha blomster på.
De här trapporna finns på min gård, vid Drottninggatan.
De mittersta stegen är kanske bara 30 centimeter breda. Och jag antar att kanterna bredvid finns där för att man lätt ska kunna ta sig fram med barnvagn?
Det kanske bodde många barnfamiljer här när huset byggdes på 1960-talet?
Jag tycker trappan är charmig. Och den underlättar då jag tar cykeln den här vägen. För om jag inte gör det får jag en omväg till jobbet på 300 meter!
Kände mig lycklig som ett litet barn – ja, så som jag antar att ett barn känner sig då han eller hon fått en ny cykel. Det är ett slags frihetskänsla som förstärktes av det fina vårvädret och av det faktum att Saga är lättrampad.
Solen sken från klarblå himmel och isen försvinner snart från Lovisaviken.
Strandvägen syns inte på bilden men går förbi husen i bakgrunden. Vägen i förgrunden är en utmärkt cykelled som löper längs Lovisaviken. I parken kan man ha picknick, här ligger museibåten Onni, här finns en jungfrudans av stenar och här ska byggas en lekpark. Ytterligare stenformationer kanske också placeras ut. På bilden syns också Lovisa kyrka som jag visat bilder på i tidigare inlägg.
För ungefär ett år sedan, den 30 mars, fanns det så här mycket snö på Kretsgången! Det kändes så vårligt på stan i dag att jag undrade var glasskiosken fanns – men den brukar dyka upp vid torget först till valborg.
Då vi städar undan för dagen bärs en del av möblerna in i kiosken, och det går undan så som av bilden synes.
En gång stod jag och pysslade bakom hörnet när Guuben kom farande med bordet. Jag höll på att få ett bordsben i ögat.
Om jag dagen efter helt sanningsenligt berättat hur det hade gått till då jag fick min blåtira – hur många hade trott mig?
Jag menar inte att folk skulle ha misstänkt att Guuben gett mig en smäll. Snarast hade de väl trott att jag tagit ett järn för mycket och snubblat eller ramlat av cykeln… 🙂
Ibland får man direkt en tanke då man ser något. Som här – det var makens dotter som hojtade till ”kolla – en felparkerad cykel”.
Och när jag gick genom skogen från hemmet till sommarstället såg jag det här.
Vem har tappat sitt hjärta i skogen? Lever personen, hunden, katten än? Utan livsräddande reflex, eller var det en kärlek som dog?
a) … tänker jag att jag inte ska ta något för givet.
b) … går jag försiktigt på halt underlag men har ännu varit för slö för att börja använda broddar.
c) … njuter jag ändå av det enkla faktum att jag kan sätta ena foten framför den andra och promenera om jag så vill (se punkt a).
I går såg jag en härlig dokumentär på Yle Fem. ”Hermanfilmen” berättade om en över nittio år gammal mans vardag, från morgon till kväll. Jag hittade tyvärr inte något reprisdatum för programmet, men det kanske kan ses på Arenan.
Som Herman Parland vill jag också bli. Fastän jag inte röker pipa så vill jag envist hoppa upp på cykeln och till omgivningens förskräckelse susa i väg. Jag vill balansera på stock och sten, tycka att livet är ett äventyr, läsa intressanta böcker och tidningar sena nätter och till tidig morgontimme, bada naken, följa med naturens skiftningar i all sköns ro…
Som ni ser har jag redan börjat öva på det långsamma livet. I söndags var det härligt väder och där satt jag på K16, hörde fåglarna kvittra och såg snön smälta.
Ska bli intressant att den här helgen ta del av bland annat tre EU-länder på cykelsadeln, vintramp runt Mosel, tandem till Helsingfors, tunisisk primör, svarta berg i Wales och mycket mer.
Tänk så bra jag ordnat det! En annan trampar runt och jag njuter av färden. Svalkar mig med en longdrink då det blir för svettigt!
Först hade vi en bild av vår insnöade redaktionsbil i tidningen. Vi efterlyste snöbilder av läsarna, bad dem berätta om sina snöjobb. Det här är redaktionscykeln.
Detta kan ju onekligen få folk att tro att vi aldrig rör på oss, att vi bara sitter på våra rumpor på redaktionen.
Kan dock berätta att bilen är framskottad sedan flera dagar tillbaka och att det inte riktigt är cykelföre för reportrarna ännu. Vi är inte så många reportrar på vår lilla redaktion. Det är inte lönt att ge sig ut i halkan och möta ond bråd död genom att kana in under någon bil eller att bara annars bryta armar och ben.
På våra breddgrader har snön aldrig legat kvar till midsommaren, så senast då – om inte förr – ska väl redaktionscykeln vara i farbart skick.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 