… i all synnerhet då jag hittar så många kort jag fått av min älskade.
Som det här, skrivet på förlovningsdagen 18.10.2002.
Puss på dig, vi ska alltid vara tillsammans!
Det finns så mycket symbolik i det här. Vi pussades väldigt mycket. Och då vi skålade för något virade vi armarna runt varandras då vi tog den första klunken ur glaset.
(Hade här en bild av kortets baksida. En person hörde av sig och sa att det kan kränka någon person. Jag talade med en jurist som sa att ett kort som jag äger och fått för tolv år sedan knappast kränker någon. Men för att nu vara helt på säkra sidan visar jag bara ena sidan av kortet.)
Ofta skrev också jag kort med de ord som fanns bak på det här kortet. Tack för att du kom in i mitt liv, tack för att du finns.
Just i dag gör det outhärdligt ont att läsa ”vi ska alltid vara tillsammans”…
Grät inte i går, men i dag gör jag det.
Och det finns många kort kvar att sortera.
… kanske låter snofsigt. Nu är det ju så att jag faktiskt har ett sådant och även ISBN-nummer reserverade för ett antal böcker till.
Men jag har inga anställda och egentligen inget specifikt utrymme för lådorna med böcker. Några finns ju kvar i lager än av den andra och den tredje boken. Läs mer om dem på www.debutsky.fi om du är intresserad.
Får då och då beställningar, men de duggar inte lika tätt som då böckerna är nya. Min senaste, ”Skuggor av svek”, kom ut hösten 2012.
Har med facit i hand ofta märkt att jag på sätt och vis skrivit om mig själv. Trots att huvudpersonen är en man. Omedvetet har jag bakat in saker jag upplevt själv, och lite skrämmande är det att jag också skrivit att Adrian drabbats av sådant som senare kommit att hända mig själv…
Fick en beställning av BTJ-Finland och sköter allt från fakturering till packande och postande själv.
Tanken är att skriva en fjärde bok om Adrian. Just nu finns ändå inte den energin och kreativiteten, men kanske den dyker upp längs hösten då jag flyttat in i min nya bostad?
Funderar också på att skriva en bok om skilsmässan. Men först måste jag få perspektiv på vad som hänt och sedan fundera på upplägget. Det kan vara svårt att skriva öppet om allt det jag varit med om, utan att på något sätt såra eller uppröra andra människor.
Ändå skulle jag vilja dela med mig av mina erfarenheter, och kanske få in analyser av olika proffs, till exempel terapeuter. Då de säger till mig att alla känslor ska ut och att jag reagerar fullständigt normalt med min gråt, min ilska och min sorg, och att nästan alla kvinnor som blir dumpade känner sig värdelösa – så skulle jag vilja att allt fler förstod att just de här känslorna är helt normala.
Men tiden att skriva böcker är inte just nu – den kommer.
Just nu ska jag hänga tvätt, packa lådor, träffa terapeuten och hjälpa lite i kiosken den här näst sista dagen vi har öppet.
Efter två dagar med mycket gråt, det vill säga en av svackorna jag alltjämt åker ner i, ska jag i dag åka på en liten utflykt till Malmgårdsgårdsbutik i Pernå.
Just nu känns det som att jag inte skulle orka åka med, men så här är det ofta i mitt liv nu för tiden. Jag måste tvinga mig ut. Nästan ingenting känns roligt och gråten lurar bakom hörnet.
En bild från Malmgårds hemsida.
Tänk om jag bara kunde dra ut kontakten till de känslor som finns kvar för min man.Nog för att jag nu börjat bli rejält arg för det han gjorde, och för att jag var tvungen att upptäcka det själv. Men tanken på att sorgearbetet troligtvis tar ett år eller mer känns ofta outhärdlig och även orättvis. Han är lycklig och ser varje ny dag som ett äventyr, jag får kämpa för att överleva en timme i taget.
Det finns människor som säger att självömkan är det värsta. Sådant får man inte hänge sig åt. Av dem brukar jag fråga ”har du varit med om samma sak själv, då får du gärna ge råd”. Varenda gång har personen som kommit med de goda, ofta välmenande råden, tystnat.
För några dagar sedan kände jag dofter av blommor och grönska, jag hörde fåglar kvittra, kände solstrålarna på huden.
I går åkte jag ner i ett svart hål.
Det är ur den gropen jag försöker kravla mig upp nu.
Då jag köpte en hudvårdsserie för ett tag sedan fick jag det här magnetsmycket på köpet. Jag hade precis fått veta att min man hade gått bakom ryggen på mig. Kvinnan som gav smycket till mig visste inget om mitt öde. Men jag tog hennes slumpmässiga val som ett tecken.
Imagine – sluta aldrig drömma, se upplevelserna du har framför dig.
Att skriva dagbok på nätet hjälper mig, och kanske även någon annan som är i en liknande situation. Texterna här, och de jag dagligen skriver för hand i min andra dagbok som består av ett häfte, får fungera som bas för den bok jag har tankar om att skriva om ett år eller två.
Har varit ledsen nu några dagar. Kanske tankarna redan ligger på morgondagen, den som skulle bli vår sextonde bröllopsdag. Hur ska jag fira den? För jag är ju fortfarande till pappers gift.
Hörde om en kvinna som höll ett slags begravning med sina vänner, som en ceremoni för skilsmässan. Men en sådan vill jag inte arrangera innan de slutgiltiga pappren kommer strax före jul.
Har svårt att se fram emot något – men kiosken är min vän och där trivs jag. Det är en timme i taget nu.
Omöblerat tillsvidare men det här ska bli mitt arbetsrum.
I det här rummet kommer jag att sitta och blogga i framtiden. Via min nya dator som jag köpt från Sverige och som anländer nästa vecka.
Här kommer ett matsalsbord, sex stolar, en soffa och en tv och that´s it.
Ni får tänka bort de möbler ni ser på bilden för de är inte mina. Balkongdörren och alla fönster förnyas innan jag flyttar in. Bostaden är 73,5 kvadratmeter stor.
Den ska inredas i maskulin stil. Troligtvis inga gardiner, inget blommigt, inga pasteller, inte rysch och pysch. Avskalat och enkelt.
Bilder av sovrummet och köket kommer senare!
Här blev jag väl omhändertagen.
Fastän nya bostaden gör mig förhoppningsfull och jag ser fram emot att få inreda den helt i egen stil blev jag ledsen på eftermiddagen. Tårarna bara kommer. Terapeuten säger att det är helt normalt, det behövs inga särskilda anledningar till gråt. Ingen som säger något elakt.
Blotta insikten om att livet förändrats, att det jag trodde på inte längre finns, att den jag litade på svek mig.
Det har sagts till mig att jag inte ska gråta över ett ”karlskrälle” som gjort mig så illa.
För det första tycker jag inte om att man kallar mitt livs största kärlek ”karlskrälle” och för det andra är det lättare sagt än gjort att stänga av känslor.
På släktens sommarställe fick jag gråta och där fanns människor som tröstade mig.
En prydnad på gården.Sommarens första nypotatis avnjöts i dag.Och grillad lax till.
Det var svärmor som sa det där om att änglarna gråter…
För det bara fortsätter regna från en jämngrå himmel.
Det är inte kul för någon. Inte för den som har en strandkiosk, inte för sommarrestaurangerna med sina mysiga uteserveringar, inte för jordbrukarna… ja, säg vem som gillar ihållande regn?
Jag har gråtit nästan hela dagen. Det blev ett känslosamt farväl med svägerskan, som varit och som är ett stort stöd i min sorg. Tråkigt att vi kan ses så sällan men tack och lov finns det internet och telefoner.
Och jag är inte ensam om att känna mig lurad.
Gråten helar har jag förstått. Men hur mycket ska jag gråta innan jag är hel? Hur många liter? Hur många timmar, hur många dagar, hur många veckor?
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 