humor

Konstnärsliv, utan pain riche

~ Carita Liljendahl ~ 27 kommentarer

Jag var nedstämd ännu då jag lämnade jobbet (vilket jag skrev om i förra inlägget).
Hade behövt en tid hos terapeuten i dag men hörde i morse att den första lediga tiden privat var halv sex på kvällen. Då beslöt jag mig för att den här gången satsa på min konstterapi i stället.

Hade 45 minuter ledig tid mellan jobbet och kursen. Medan jag väntade på min väninna på Hotel Degerby tänkte jag några sura tankar till. Klottrade ner dem i ett häfte.
Det är säkert mission impossible att hitta en man på nätet. Jag som är extrovert söker en utåtriktad, spontan och social person. Men på nätet finns bara introverta, blyga och asociala personer. Som finlandssvensk pratglad och öppen är jag en minoritet i minoriteten. Usch, i dag vill jag vara arg och missnöjd. I morgon kan jag ångra allt det jag tänkt och skrivit!

Konstnärens inspirationskälla?
Konstnärens inspirationskälla?

Nåja, se det hjälpte att skriva av sig. Väninnan kom och vi fick en värdefull pratstund. Jag skickade också den här bilden till M och han svarade ”En konstnärs liv. Pussar.”
Och genast mådde jag bättre. Det var bara baskern, paletten och pain richen som fattades.

Detaljstudie av "Känsloinfernot".
Detaljstudie av ”Känsloinfernot”.

På kursen klottrade jag åter min vana trogen en massa. Vill måla nakna människor men inte något pornografiskt. Den här gången var jag nöjd bara med nedre delen av tavlan som jag döpte till ”Känsloinfernot”.
För jag kom på att jag antagligen varit extra känslig i dag för att Anne Hietanen och jag diskuterade så djupa saker då tv:n var här i går.

Jag tror jag ska lufta mina känslor lite mer här på bloggen. Vara mindre tillrättalagd. Släppa min knäppa humor loss kanske.

Gör en U-sväng!

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

Nej men snälla tanten i surfplattan, det GÅR inte att göra en u-sväng fastän jag kört fel. Då flickan från landet kommer in i huvudstaden och har fyra filer att välja bland uppfattar hon plötsligt inte vad den rikssvenska rösten i surfplattan säger. Hennes uttal av vissa gatunamn är lite annorlunda om man vill säga det snällt.

Mer än det behövs inte för att flickan bakom ratten ska välja fel fil.
Men en u-sväng kan hon absolut inte göra utan att riskera krocka med minst fem andra fordon.

Tanten i surfplattan är tyst en stund. Sedan planerar hon snällt om rutten. Jag är glad att hon inte kan visa mittenfingret eller säga att jag är en usel förare. Då slipper jag säga vad jag anser om hennes köranvisningar. Skulle jag följa dem vore jag nu död eller kriminell.

Som för att kompensera sina dåliga råd på vägen visar tanten i surfplattan upp väldigt fina villaområden, smala gränder och annat intressant på Degerö. Efter en massa kringelikrokar leder hon mig fram till M.

Har parkerat bilen och är på väg till M men det är inte hans hus som syns på bilden.
Har parkerat bilen och är på väg till M men det är inte hans hus som syns på bilden.

Vi har mycket att prata om och ganska likadan humor också. Innan jag åker hem säger han att jag ska få något, eftersom det var alla hjärtans dag i går och vi inte kunde ses då på grund av hans jobb.

Hur kunde han veta att jag gillar Fazers blå och dessutom choklad med salt i - det har jag aldrig sagt till honom.
Hur kunde han veta att jag gillar Fazers blå och dessutom choklad med salt i – det har jag aldrig sagt till honom.

Kvällens konstalster

~ Carita Liljendahl ~ 25 kommentarer
Vad har konstnären tänkt på egentligen?
Vad har konstnären tänkt på egentligen?

En dryg månad sedan jag senast var på konstkurs. När vårterminen sparkade i gång förra tisdagen var jag förhindrad att delta eftersom jag hade en dejt.

Jaha, så var det avslöjat. Men det visste nog rätt många av er ändå.
Och har man lite humor kan man ju kalla det här verket ”Missad kurs”.

I början av kvällen hade jag inga idéer alls. Jag målade på måfå en massa i svart, grått, citrongult som vanligt och sedan rött.

Så småningom började konturerna av en människa forma sig. Det skulle bli en man, men först trädde kvinnan fram. Sedan kom mannen, och ja… jag vet… han är naken.

Så jag funderade faktiskt en timme innan jag beslöt mig för att lägga ut den här bilden. Jag har ju mer eller mindre lovat mina läsare på bloggen att våga visa vad jag målar.

Men… en frånskild kvinna på femtio plus som målar nakna människor?! Tänker hon bara på DET? Eller på SÅNT? Ni vet.
Om en man målar nakna människor tror jag inte samma frågor uppstår lika fort. Eller har jag helt fel?

Sedan kom jag på att jag nog inte är den första kvinnan i världen som målat något sådant här smått erotiskt 😉
Så jag beslöt vara modig och visa mitt verk.

Adrian hälsar och säger…

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

… att han mår, efter alla omständigheter, väl.
Han har börjat skratta åt mina försök att avbilda honom.
Då jag fixat och trixat för att få fram rätt hudfärg har det resulterat i en viss krackelering 🙂
Vilket ledde till att jag blev tvungen att korrigera hans nuna IGEN.
Så går det om man använder för mycket makeup.

Han vill säga att här är det INTE frågan om botox (hälsning till Annika) och inga skönhetsoperationer har utförts.
Att han ser ut som han gör är helt och hållet MITT fel 🙂

Inte så bra, men ...
Inte så bra, men …

Jag blev tvungen att måla på hans ansikte med en massa som håller ihop de olika färger jag smetat dit innan 🙂
Hans hår börjar få ungefär rätt färg, men annars ser han just nu ut som en… ja, jag vet inte vad… övergödd på något sätt 🙂
Adrian sysslar INTE med bodybuilding… sorry sorry sorry 😀

Så ni må tro att vi nu skrattar tillsammans.
För han HAR humor. Och han KAN vara tacksam.

Han är glad för att han fått öron, ögonbryn och konturer till ett ansikte.
Och skäggstubben, den där en millimeter långa, som inte syns på bilden, den är han skitnöjd med.

Mina fotsteg i ditt hjärta

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer
Min författar- och bloggarkollega Bosse Lidéns bok.
Min författar- och bloggarkollega Bosse Lidéns bok. Fick den på posten i går, fint signerad!

Så kan det gå. Man får nya bekanta på nätet, och fram för allt via bloggosfären. Bosse Lidén är en av dem.

Med somliga delar man en egensinnig humor, med andra intresset för litteratur. Man har sina favoritbloggare. En del följer man så att man får ett meddelande varje gång de skriver något nytt. Andra läser man mer sporadiskt.

Då jag hittar författarkolleger i bloggosfären och knyter kontakt med dem slutar det ofta med att jag köper deras böcker. En del av de här bekantskaperna har också köpt mina böcker.

Nu är det ju inte så att jag skulle ha för få böcker att läsa… När jag börjar med den här håller jag på med tre samtidigt.
Men om jag har någon förmåga, och är bra på något (sådant ska man ju utan blyghet lyfta fram) – så är det att ha fler böcker på gång samtidigt utan att blanda bort mig i händelserna.

Kiss- och bajshumor

~ Carita Liljendahl ~ 1 kommentar

Gissade väl att DEN rubriken skulle väcka uppmärksamhet. Vad gör man inte för att locka läsare? Den här gången handlar det om en NÖDvändig bok. Ibland är texterna så roliga att man kan kissa på sig med mindre. Men det gör ju inget om man sitter på toa och läser den.

Du som inte tycker om att läsa SKIT ska sluta här.
Jag tänkte nämligen låna några råder ut ”Skitguiden”. Som vi alla vet så finns det olika slags lortar och här kommer några.

Teflonskiten Glider ut så snabbt och lätt att du inte ens märker det. Det finns inget spår på papperet av den. Du måste kolla i muggen för att vara säker på att nåt kommit ut överhuvudtaget.

Dietskiten Du bajsar så mycket att du tappar tio kilo.

Korkskiten (även kallad Flytaren) Du spolar tre gånger men korven är osänkbar. Oftast inträffar detta skit alltid hemma hos någon annan.

Om ni vill veta vilka de övriga alternativen är måste ni köpa boken. För det finns gränser. Jag kan inte skriva om Ölskiten, Den mexikanska skiten och King Kong-skiten här. Så du som vill ha mera SKITinformation,  lämna din mejladress åt mig.

Boken är utgiven av Bonnier Carlsen 2002.

Humoristisk och tänkvärd kolumn

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Det är väl andra gången på ungefär en vecka som jag höjer Kyrkpressen till skyarna. Någon kanske redan tror att jag får betalt av KP för att blogga om dem, men jag kan nu rakt ut säga att så är dessvärre inte fallet.

I dag drog jag på smilbanden och kände igen mig i Sofia Torvalds ”På tvären” (KP nr 6, 9.2.2012).
Och jag har bloggat om Kyrkpressen förr, på min arbetsblogg ”Bakom rubrikerna”. Bland annat för att jag tycker att tidningen har blivit så mycket bättre på en kort tid.
Där  finns fina reportage som ofta layoutats med eftertanke vad gäller bildval kontra textlängder. Där finns också kortare artiklar och notiser.

Jag hoppas den här tidningen skulle nå också dem som inte direkt säger sig vara kristna och troende personer som besöker gudstjänster. KP har nämligen fina vardagsbudskap till vem som helst. Vilket jag tycker behövs i dag då vardagen är hård för många.

Hoppas för övrigt ni läser Torvalds ”På tvären” själva. Men några smakprov ska jag ge: ”Jag har grubblat över varför jag blir så ursinnig varje gång någon tror att jag ska bete mig på ett visst sätt eller ha vissa åsikter för att jag tror på Gud och jobbar på Kyrkpressen”. (Känns igen av lokaltidningsreporter – ska jag ha vissa åsikter och bete mig på ett visst sätt för att jag jobbar på ÖN).

”Jag får lust att sparka folk på smalbenen… jag förbehåller mig rätten att gilla Haavisto fastän jag är kristen… jag förbehåller mig rätten att bete mig illa… och att diskutera mitt dåliga beteende i min privata aftonbön då jag stänger dörren efter mig”.