Telefonerna ska ha sina laddare, kamerorna sina, datorn sin. En kortläsare är ett måste om jag vill ladda upp bilder från resan och bägge kamerorna behöver minst två minneskort. Verkar alltså som om bara elektroniken måste få en liten resväska för sig.
… och med kikare dessutom.
Nu talar jag inte om vad våra grannar i Lovisa kyrka gör.
Vi har inte heller en spegel som är riktad så att vi kunde kolla vad konkurrenten Loviisan Sanomat håller på med i nedre våningen (men det skulle ju vara en bra idé egentligen).
Nej, vi är ornitologer! Kikaren är inställd så att man kan kolla fågellivet i en av holkarna som finns på redaktionernas gård.
Nu fattas bara en kamera INNE i holken 😀
Om jag ändå alltid hade kameran med mig. Då skulle jag uppfylla regel nummer ett.
Om jag sedan också skulle komma ihåg att använda kameran. I ur och i skur. Då skulle jag uppfylla regel nummer två.
För att kunna servera er aktuella och kanske rentav intressanta blogginlägg.
Nu serverar jag bara soppa och focaccia.
Hahaa, ser först nu att brödet ser ut som ett ansikte. Ett förvånat sådant 🙂
The focaccia asks: How did I end here?
(jag kan inte säga det på italienska)
… det är jag det. Guuben har roligt åt mig då jag springer runt och fotograferar allt jag ser. Titta, ett äpple! Det måste jag ta ett kort på. Och en närbild av en tårta, blommor i motljus, och det där gamla bordet!
Så det blir mycket bilder nu.
Lördagen den sjätte april. En och en halv vecka efter långfredagen då huset och taket såg ut så här.
Solen värmer så skönt.
Inge-May, Ingegerd och Carita. Kameran är kanske inte så nådig alla gånger. Den fångar bara en bråkdel av en sekund.
Således visar den inte hur vackra vi är i verkligheten, hur nöjda vi är med tillvaron och hur tacksamma vi är för nuet.
Kvällen fortsätter med promenad och middag. Bilder från den sitsen KANSKE visas senare 😉
Mitt ben är ett ben som hundar gillar. Eller åtminstone gillade den här sheltievalpen mitt ben. Och mina tår. Eller kanske bara min strumpa. Den luktade förmodligen intressant.
Slutligen nafsade hunden mig i tån. Var det ett tecken på att den gillade mig eller ville den säga ”urk, gå hem och byt strumpor!”
Valpen var extremt svårfotograferad. När jag hade fokuserat honom med kameran och tryckt av dröjde det en halv sekund innan det blev ett foto. På den halva sekunden hade det hänt mycket.
Visst är det ett underbart jobb jag har? I dag blev jag totalt utskälld. Och det står man ju ut med då det är hundar som står för skället.
Jag skrev om ett hundhotell. Ska försöka komma ihåg att länka till artikeln här sedan då vi lagt ut den på tidningens sajt.
Ursäkta rubriken, men så här är det ju. Alla sladdar behövs. Det går inte att använda en och samma till telefonerna, kamerorna, datorn och iPaden.
Fram tills i dag hade jag samlat sladdarna och diverse andra små tekniska rackerier i en skolåda. Men den var inte så praktisk, och inte ens så där riktigt snygg fastän det var Nikes märke på den.
Så i dag när jag besökte Robinhood för att köpa ett par nya blusar och annat smått och gott blev den här lådan mitt enda impulsköp. Och jag tycker den är riktigt fin.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 