Det är ett uttryck som många finskspråkiga i min bekantskapskrets gillar.
Jag vet inte riktigt hur det har blivit så. Men när jag säger så, då tänker jag ofta på finska vänner som använt det svenska uttrycket.
En färgglad bänk på badstranden i Lovisa.
Den här bilden tog jag tidigare i höstas. Den målades gul i samband med inspelningen av den första filmen om Ada och Glada. Länkar här till en tidningsartikel om den i Åbo Underrättelser.
Det blir många symbolbilder nu. För av någon anledning har jag börjat tänka mer och mer i symboler. Badstranden har alltid varit viktig för mig, då jag var barn och under tiden vi hade kiosken där med ex-maken.
På den här bänken hoppas jag en dag kunna sitta med en ny kärlek vid min sida. Tänk om man kunde sitta här på sin ålders höst, hand i hand med någon man håller av, och blicka ut över den fina Lovisaviken 🙂
… att jag var stark och glad ramlade jag ner i en svacka. Jag hörde låten ”Aldrig ska jag sluta älska dig” och det gjorde väldigt ont inom mig. För det var ju så jag resonerade då. Jag skulle alltid älska honom, och om tvivlet av någon anledning hade överrumplat mig, skulle jag ha kämpat för att allt skulle bli bra igen. För jag hade lovat att älska tills döden skilde oss åt.
Nåja… men kanske det ändå är så enkelt att utan svackorna och stunderna av vemod och sorg… utan dem skulle man inte kunna känna glädje och styrka, veta när man är uppe på en topp igen…
Och vad skulle jag göra utan mina vänner – både dem jag träffar IRL och dem jag lärt mig känna på nätet. Ni är MÅNGA som stöttat mig över ett år redan och jag behöver er fortfarande – ja, jag behöver er ALLTID ❤
Av en vän i Sverige fick jag länken till den här låten och även om tårarna rinner när jag hör den så ger låten mig också styrka.
Jag brukar titta tillbaka i bloggen och läsa sådant jag skrev för ungefär ett år sedan. Bland annat för att känna efter hur jag mådde då och jämföra läget med hur jag mår i dag, med tanke på skilsmässan.
Och då hittade jag den här bilden.
Aralian som står i mitten där har jag inte kvar, den har flyttat till blommornas himmel 🙂 Men ampelväxterna trivs och växer så man nästan hör hur det knakar. Bambun längst till vänster har också vuxit, och kärleksörtens två stjälkar som jag tog in från balkongen för ett par veckor sedan står fina kvar. Plättar-i-luften, sliderankan, till höger i baljan trivs tillsvidare, en jag hade innan blev dålig.
Har märkt att ett allt större utrymme av bordet har blivit blomsterbräde 🙂 Men vad gör det, än finns det gott om tomt utrymme kvar.
Kort uppdatering av läget i livet:
– är inte aktiv på dejtingsajterna just nu, den fritid jag har efter jobbet sätter jag ner på att träffa vänner och att pula med mitt företag, dyker någon trevlig man upp så gör han det 🙂 Men något aktivt letande pågår inte.
– mår bra och trivs förträffligt i min bostad, här får jag göra precis som jag vill, ingen har åsikter om hur jag fördelar min tid
Frågorna om varför jag inte dög som jag var, varför jag byttes ut mot en annan ungefär sådär som när man tröttnar på ett plagg och vill ha något nytt 🙂 … de frågorna återkommer, men jag har också insett att jag aldrig får svar på dem.
Ibland gråter jag en skvätt, men tårarna över den jag miste blir allt färre. Orsaken till att jag gråter kan ha att göra med det som en gång fanns, men nu handlar det mer om vemod och om en sorg som är hanterlig på ett helt annat sätt än mina känslor var för ett år sedan.
Det är bara att gilla läget och vara tacksam för det jag har, och att försöka göra det bästa av varje dag.
Det finns flera spännande och intressanta länder och kulturer, skriver min konstnärsväninna Ute Kehrs i sin presentation av de verk hon just nu ställer ut på Galleri Theodor som ligger på Mariegatan i Lovisa.
Första kontakten fick jag med Ute då hon skickade in fina läsarbilder till dåtida lokaltidningen Östra Nyland där jag jobbade. Sedan blev vi vänner på Facebook och i höstas råkade det sig att vi tog del av samma målningskurs vid medborgarinstitutet.
Fram till den 19 september kan man se hennes tavlor i Galleri Theodor. I dag var hon själv på plats i samband med Konstrundansom arrangerades den här helgen.
Det här konstverket heter Sagoskog.
Sagor kommer till en bara av fantasin. Samtidigt är sagor rötterna för varje folk, skriver Ute. Om du känner dina rötter, kan du veckla ut dina vingar av fantasi.
Ute kommer från Tyskland men har hittat kärleken i Lovisa i Finland. Därför kallar hon också utställningen Deutschland meine Heimat, Finnland mein Zuhause.
Detaljstudie av Tro, hopp och kärlek i Lovisaviken. Här simmar finskspråkiga och svenskspråkiga fiskar vid varandra. Ibland kan man också se en utländsk fisk, t.ex. Ute själv 🙂Lilla My och Snusmumriken har besökt Tyskland. Där gick de på byfestival och klädde sig i bayersk stil.Vinternöjen. Hon kom ner från stugan och han på en sparkstöttning för att njuta av bastu tillsammans och kanske ett dopp i isvaken. Tyskt förenat med finlandssvenskt!
Eftersom jag i morgon har ett förhandsskrivet inlägg i serien Skyltsöndag publicerar jag två skyltar redan i dag.
Och två vackert målade elskåp.
Den här disken går jag inte förbi på producentmarknaden. Det blev en burk med Hot Jelly Red Currant chili sylt också i år.Kärlekens café finns på åsen, på Villa Engels gård.Elskåp behöver inte vara fula.Ett större elskåp i Karlskronabulevardens park som jag fotograferat förr men nu ur lite annan vinkel.
I Lovisas grannkommun växer palmer.Den här tiden på året är det inte vanligt att se tranor på åkrarna. Tyvärr hade jag inget teleobjektiv men zoomar man in bilden ser man fåglarna bättre.
Vi undrade vad det var som lät bakom ladugårdsknuten. Kanske det var några kärlekskranka gubbar som väsnades? Men som i bildtexten sagt, det var ett fågelpar som trodde att våren hade kommit.
Hjärtformat moln.
Och som ni ser – verkar som om love is in the air åtminstone i Lappträsk 🙂
Den här blomsterkransen fanns på en dörr till en av affärerna i gamla stan i Borgå.
Många av mina läsare säger att de ser att framsteg skett i mitt liv. Att mina inlägg blivit gladare och att jag själv verkar må bättre än för ett år sedan.
Iakttagelsen är riktig. Jag mår inte lika dåligt nu som då. Men det betyder inte att jag slutat sörja det som hände. Skillnaden mellan den här sommaren och fjolårets sommar är kort och gott den att jag inte längre gråter varje dag.
Närmast är det besvikelse och ensamhet jag stundvis kan känna i dag.
Jag dög inte sådan som jag var. Men varför allt gick som det gick har varken jag eller ex-maken svar på. Saker och ting bara händer. Det är ett faktum jag fått lov att acceptera.
Staden är liten och jag vill röra mig där alla andra är den här sommaren. Där ser jag också de lyckliga tu och deras ömma kärleksgester.
Och helt klart ska de få visa sin lycka åt omgivningen, så gör ju alla andra förälskade människor också.
Jag får lära mig leva med det där om jag vill bo kvar i den här staden. Och det vill jag, åtminstone tillsvidare.
Skilsmässan har öppnat många nya dörrar för mig. Så inget ont som inte för något gott med sig.
Dessutom tror jag att jag kan hjälpa andra människor som befinner sig i liknande livssituationer och som har det svårt. När man är som mest ledsen tror man ofta att man är ensam i världen med sina känslor. Men vågar man öppna sig, skriva eller säga saker rakt ut, inser man att man inte alls är ensam.
Jag tänker fortsätta med det här, att öppet berätta hur allt känns. Jag kan inte låtsas att allt är bra, sopa sorgen under mattan. Den blir mindre, monstret försvinner, då allt lyfts upp i dagsljuset.
… delat bördan med någon och berättat hur ont det gjorde att bli lurad av den jag älskade och sedan lämnad.
Tänk om jag bara hade bitit ihop, sopat känslorna under mattan och försökt låtsas att allt var bra.
Hur ensam och misslyckad hade jag då inte känt mig i dag?
Ingen skulle ju ha förstått hur förkrossad jag var, att jag de tre första veckorna varken kunde äta eller sova, att jag trodde jag aldrig skulle bli glad igen…
Jag hade inte fått något stöd eftersom alla bara hade trott att allt var bra och att jag var stark som klarade skilsmässan med ett leende på läpparna.
Nya blanka sidor väntar i ny dagbok.
För att hjälpa mig själv började jag skriva om mina känslor på bloggen.
Med facit på hand vet jag att jag med min öppenhet också hjälper andra.
Många har tagit kontakt och sagt att de upplevt samma sak men inte klarat av att tala öppet om det, än mindre att sätta ord på sina känslor.
Otaliga timmar av diskussioner med nära och kära, med vänner och bekanta och med världens finaste terapeut har det också blivit.
Utan er alla skulle jag inte ha de krafter som jag har i dag.
Många önskar att jag ska fortsätta blogga och vara hundra procent mig själv – eftersom det hjälper mig. Därför lovar jag göra det.
Jag ser ju hur många som läser det jag skriver. Responsen på förra inlägget var enormt. I morse hade inlägget haft över 1200 visningar.
Jag har fått kramar och vänliga, peppande kommentarer också på Facebook.
Hittills har det bara kommit en lite bitsk kommentar här på bloggen. Signaturen Isa kallar mig bland annat skenhelig och Heliga Carita.
Om det kommer fler sura kommentarer och påhopp får jag se vad jag gör med dem, speciellt om de är så pass anonyma som Isas var.
Jag vill ju publicera alla kommentarer så att de som skriver surt inte tror att jag inte vågar. Men om det är mycket elaka kanske jag bara sparar dem och publicerar utvalda bitar i ett separat nytt inlägg längre fram 🙂
Men skriv inget elakt om min ex-make och hans nya kärlek eller om mina vänner! Sådana kommentarer har inte kommit sedan förra sommaren men börjar de åter droppa in så håller jag dem helt för mig själv.
Jag fortsätter vara mig själv här. För de som känner mig, de känner mig – de som av någon orsak hatar mig känner mig inte.
Klarar blommorna på balkongen tillfällig kyla ska väl jag också göra det.
Har två lite tyngre dagar bakom mig. En del minnen har gjort förvånansvärt ont.
Men då jag väljer att berätta hur jag känner mig får jag stöd från många olika håll. Det skulle jag ju inte få om jag gick ensam för mig själv och grubblade, om jag låtsades att livet var en dans på rosor och bara skrev klämkäcka inlägg om hur fantastiskt allt är…
Livet är inte hela tiden fantastiskt. Men för det mesta är det ändå det.
Vi ser inte alltid solen men den finns, även under de allra mörkaste dagarna.
Och jag är en obotlig optimist som fortfarande går och väntar på att också jag ska kunna bli lika tokkär som ex-maken blev förra våren…
Tänk att åter få uppleva den känslan ❤
Jag lever på hoppet och fortsätter ta en dag i taget. Eller ibland handlar det om att ta någon timme i taget.
Ett par ljusglimtar finns just nu, men jag vågar inte berätta något om dem. Tidigare då jag gladeligen gått ut här och skrivit vad som gjort mig lycklig har det tyvärr blivit ett abrupt slut på glädjen… så nu tänker jag hålla tyst LÄNGE.
Men det betyder inte att jag slutar blogga om stort och smått som händer i min vardag 🙂
Fick ett privat mejl av en person som berättade om sina erfarenheter av nätdejting. En av dem var att så kallade ”plåsterförhållanden” kan behövas innan den bedragne/lämnade åter är klar att gå in i ett nytt kärleksförhållande.
Utan att ha massor av erfarenheter från området själv är jag benägen att hålla med. De två män jag träffade i vintras gav mig självförtroendet tillbaka. Med en av dem har jag ingen kontakt mer. Med den andra har jag haft sporadisk kontakt i snart sex månader. För det mesta handlar det om sms i vilka vi berättar om vardagslunken och skickar bilder från den till varann. Två gånger har vi träffats IRL.
Det är nog ingenting konstigt med att pröva sig fram. Mer konstigt skulle det väl vara om man tog den första bästa och började planera en gemensam framtid…
Passar här på att tacka alla som via privata kanaler kontaktat mig, dels för att berätta sin egen story i förtroende, dels för att tacka för att jag skriver om det här ämnet. För nätdejting verkar konstigt nog ännu vara lite tabu, upplevas som desperat och skamligt – hur du vi än annars tycker oss vara med dagens teknik.
