Fick mig ett gott skratt då jag såg hur tallriken med Mumin-motiv såg ut efter att jag ätit några kex med ostar. Mumin har fått en hjälm!
Hur galet som helst, fina Mumin!
kex
Varit många fester nu
Kärt återseende
Både då det gäller vännen Marina och robotgräsklipparen Robbe 🙂
Det är nästan ett år sedan vi träffades senast med Marina, ute i trädgården, sommaren 2020. Och Robbe? Undrar om jag inte skrev en artikel om honom sommaren 2019?
Med goda vänner gör det inget fastän man inte träffats fysiskt på tio månader. Man hittar den röda tråden till samtal i alla fall. Vissa saker får man uppdatera lite mer ingående än andra, men i det stora hela kan man återuppta snacket där det slutade senast. För visst har vi haft kontakt via Messenger och andra kanaler.
Ritualer kring hur man beter sig för att undvika smittrisk ledde till en hel del skratt. Först hade jag tänkt fota Marina på femtio meters avstånd och skriva i bildtexten ”det där rödvitrandiga som ni ser vid uthusets knut, det är Marina” 😀 ”Vi håller avstånd!” Men sedan blev det den här bilden i alla fall. Och avstånd höll vi också utomhus, två meter minst och vi var inte fler än två personer på plats.
Ljudmässigt kan det har verkat som om vi var minst fyra eller fem ibland, dock 😀
Då jag undrade varför han surrade runt ganska planlöst tyckte jag mig höra honom svara ”du ska vara tyst och glad för att det är jag som klipper gräset, annars får du klippa själv!”
Att veta var man har sina vänner
… det är inte alltid lätt. Jag har många gånger skrivit här att jag är blåögd och godtrogen och så tänker jag i det stora hela förbli. Jag har berättat om besvikelser och käftsmällar som jag mött och gått på under levnadsåren.
Vad vore jag utan alla motgångar? Inte den jag är i dag.
Jag är inte gjord av teflon, men nuförtiden måste jag låta många hårda ord, antydningar och anklagelser rinna av mig.
Det går tyvärr inte att ”vara alla till lags”, hur gärna jag än vill det. ”Jag vill vara vän med alla” må vara min devis, men om svaret på ett ungefär blir ”ja, men jag vill inte vara din vän”, då får jag ta och acceptera det.
Eller om jag skriver något i förtroende till någon, och nästa dag inser jag att det jag skrev spreds vidare. Då får jag skylla mig själv. För den som jag skrev till hade ju inte bett om att få mitt förtroende. Shit happens.
En härlig dag har jag ändå haft. Sovmorgon till 9.15. Sedan förberedelser inför en träff med en väninna. Fyra timmar satt vi och pratade, delade på en flaska vin, åt ostar och kex.
Hon hade läst bara två av de tre böcker jag skrivit. Då kom jag på att jag hade två exemplar kvar i lagret av den jag gav ut 2012. Ett av dem fick hon förstås 🙂
Veckans ord – RÅN
Det första jag kom att tänka på var ju bankRÅN men sånt hoppas jag slippa ta del av.
Det andra ordet var kex, och sådana RÅN gillar jag i kombination med olika ostar.
Speciellt de här rågvarianterna av Cream Cracker.
Det är Susanne som håller i trådarna för den här bildutmaningen.
Ursäkta denna misshandel..
av en fin etikett! Ursäkten går till min bloggvän Ordodlaren. Köpte Baccatums Hot Jelly chilispetsade gelé, men fick inte upp locket utan att värma det under hett vatten. Man är ju ingen Starke Adolf längre.
Men det här var precis vad jag behövde i kväll. Mycket energi har gått åt till jobb och sjukhusbesök. Ändå är det ju mamma som har varit med om den mest kraftkrävande upplevelsen. Det gäller att ha tålamod med hennes återhämtning.
Jag tror att människan orkar mer än hon tror. I vissa fall, under vissa perioder. Men sedan måste tid för återhämtning finnas, både då det gäller operationer och då det gäller att man är den som finns till för en anhörig, eller då man har mycket jobb, eller som i detta fall – då vi med min syster har både ock.
I går och i dag har man också jobbat på granngården med jag-vet-inte-vad. Rivit upp asfalt osv. Det bullrar, surrar, slamrar och smäller i ett från åtta på morgonen till fyra på eftermiddagen.
Just i dag kände jag att oljudet tärde extra mycket på mina krafter.
Men nu lite chili på ost och kex och ett par glas vin och sedan god natt och amen!
Fredag
… och Ernsts citat ”Man kan fråga sig vad vi spar all tid till”.
Svar: Kanske till fredagskvällen, till ost, kex och vin?
Har haft ganska mycket fläng av olika sorter, allt från skjutsar av olika slag till jobbuppdrag och såväl förenings- som redaktionsmöten. Därför känns det skönt att ta en kväll för sig själv.
I morgon går halva dagen till olika skrivjobb, söndagen likaså. Då kör också säsongen i division ett i gång för Lovisa Tors del. Spännande!
Jobbuppgifterna jag har nu känns både krävande och kul. Tillsvidare har allting ordnat sig. Ekonomin har gått ihop, månad för månad.
Jag tar en dag i sänder och litar på att allt ordnar sig i framtiden också. På ett eller annat sätt.
Ännu några påskbilder
I går kväll blev jag bjuden till några goda vänner. Det känns fint att ha sådana, lite som om man hade en extra familj. Eftersom jag bor ensam och inte har några barn försöker jag odla vänskapsförhållanden och skapa så många nya kontakter som jag kan.
De som kommer mig riktigt nära, och som känns som den där andra familjen, är ju inte så väldigt många. Men jag har tack och lov ett nätverk av sådana, människor som godkänner mig precis sådan som jag är. Människor som jag vågar prata om vad som helst med.
En hel del sådant blev det i går. Tack den här gången till Marina med familj ❤
Tröstäter inte
Hade några dagar gått och spanat på de här kexen i K-Supermarket. Två paket för fem euro.
Det är inte några förmånliga dussinkex men det var inte heller priset som avskräckte. Jag tänkte väl närmast på att då det är så varmt smälter chokladen innan jag hinner hem.
Men i dag slog jag till. Och jag har tagit ett kex av bägge sorterna.
Lyckligtvis är jag en sådan som kan låta bli godsaker. Jag kan ha en chokladkaka i kylskåpet flera veckor och tar bara en bit då och då.
Så jag tröstäter inte. Fastän det hade funnits orsak att göra det under de senaste månaderna.
I dag har jag också haft en lite ledsnare dag med tårar som bara vällt fram.
Hade inte sett maken på över en vecka men förklarade för honom att han inte ska vara rädd för mina tårar. Det är inte bara hans blotta uppenbarelse som gör mig ledsen. Tårarna är en del av min sorgeprocess och hur länge den pågår vet ingen.
Jag blir ledsen då jag tänker på allt vi gjort tillsammans, och att jag inte fick fortsätta dela dagarna med honom och åldras tillsammans, … alltså det som vi som ofta sa och skrev till varann under våra nästan sjutton gemensamma år. Vi ska alltid vara tillsammans.
Nu blev det inte så. Han valde ett annat liv och min roll är att acceptera, att försöka förstå åtminstone en del, och att med små små steg i taget gå vidare. Att kanske kunna och våga både leva och älska igen.
Dagens bildskörd
En kille som besökte Playan hade hittat masken och hämtat den till kiosken.
Guuben nitade upp den på väggen.
Benny hade födelsedag 11 juli och efter det har han blivit morfar, så det har funnits mycket att fira. I dag anlände Bennys son Christian och hans sambo Jeanette till Lovisa. I kväll anländer också Bennys före detta arbetskamrat från Tullen i Sverige, Magnus – även Knugen kallad 😀
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 