Har vaknat upp till en ny dag.
I går lästes min blogg 1361 gånger så visst kan man säga att livsöden intresserar folk. Alla kommenterar inte, så jag vet inte alls vad de anser. Det är risken jag får ta då jag nu öppnat mig om min sorg.
Å andra sidan fick jag massor av kommentarer och peppande tillrop på Facebook där jag länkar mina inlägg. Många kontaktade mig också privat där.

Vad jag fort lärde mig är att jag inte är ensam om min upplevelse. Människor jag aldrig hade kunnat tro att har varit i samma situation, lågt nere i ett träsk där självömkan och känslor av total tomhet och meningslöshet råder, hör av sig.

Försöker göra det bästa av den här dagen, vara snäll mot alla jag möter, mot dem som är snälla mot mig.
Annars tror jag att den överdrivet hänsynsfulla, tysta och snälla Carita ska ta en liten paus nu. Hon ska säga rakt ut vad hon tycker, också om obekväma saker, men helst på ett respektfullt sätt.

I dag ska jag
– äta frukost och njuta av prasslet från papperstidningarna
– göra några ärenden på stan
– åka till kiosken och jobba där så att maken får några lediga timmar (ja, vi har den tillsammans och jag hoppas jag för alltid kan vara hans bästa vän)