Tänk, det är redan den första juli i dag. Högsommar.
Bilden från Minna L. Immonens kalender som jag har på mitt skrivbord beskriver rätt långt hur jag känner mig just nu.
Inga stressiga dagar, men ändå rätt mycket jobb. Och tillsvidare väldigt roliga jobb, på klockslag och dagar jag kan bestämma själv.

Det kanske är få förunnat att känna så här. Jag vet inte. Eller kanske man själv till syvende och sist kan bestämma över sitt eget liv.

Jag tror på det goda. Att det slutligen och alltid vinner över det onda.
Det finns människor som ständigt är negativa och avundsjuka, som inte själva mår bra och som därför sprider falska budskap, intrigerar, försöker söndra och samtidigt härska.

Varför kan vi inte istället omfamna varandra? Se det positiva som alltid finns och acceptera att olikheter kompletterar varandra.

Jag tänker göra allt jag kan för att sprida de positiva budskapen från min närmiljö. Som jag sa i avskedsintervjun i Östnyland, det finns så mycket fint som är värt att lyfta fram i vår stad.

Allt för ofta fokuserar vi på det vi inte gillar och gnäller, inte sällan via Facebook, på det. Finska lokaltidningen skrev en härlig ledare om syndromet för en tid sedan. Särskilt de sista kursiverade styckena är upplyftande.

Varför är vi människor funtade så här? För att citera lokalpolitikern Otto Andersson ”Att kritisera är alltid lättare än att komma med lösningar på problemen”.
Vi ska inte blunda för de problem som finns, sopa dem under mattan.
Men vi måste för fasiken inte heller gnälla på allt, och allra minst peka på de fel vi tycker andra har.