… med snö. Det hade jag inte trott att jag skulle säga 🙂
Mörkret sänker sig där ute vid halv sex på kvällen redan. Då tänder man levande ljus och mysbelysning inomhus.
Snötyngda grenar på gårdens träd.
Det är inte så vackert överallt. Eftersom temperaturen ligger vid nollan är det blask och brunt slask också, och ganska jobbigt att gå på vissa ställen eftersom knappt någon plogat nånstans. Cykeln fick således stå.
Tämligen oplogat, men vi har väl inte fått mer än 5 centimeter snö heller.
Här är jag på väg till ett möte vid 15-tiden.
I morgon ska jag åka till bokmässan i Helsingfors. Ser fram emot det!
Det är länge sedan jag var där. Nästan all lust att läsa böcker, och kreativiteten att skapa själv, försvann sommaren 2014. Men sakta återvänder livet på alla möjliga plan!
Man har hotat med att första snön faller i södra Finland natten mot torsdag.
Inte mycket man kan göra för att hindra det 🙂
Men man kan drömma sig tillbaka till början av september i Corfu. Och varmare temperaturer kanske vi får här hemmavid också om ett halvår.
Tiden går fort, det har jag sagt och skrivit innan. Nästa vecka börjar se fullbokad ut då det gäller företagsjobb. Och nu har jag faktiskt fått ett par nya riktigt spännande uppdrag också. Jag berättar om dem sedan då de har rotts i hamn.
Mina tankar är mina böner, och jag litar på att livet bär mig ❤
Livet är ju inte bara efter-Corfu.
Livet är här och nu.
I dag har jag jobbat med layout, varit på ett pressinfo, skrivit artiklar och en kolumn. Flyttlådorna har avhämtats av flyttföretaget och jag formar åter en gång, bit för bit, mitt nya hem.
Jag trivs bra här. Jag sover gott. Och jag bär bra minnen med mig från en semesterresa som lärde mig att vad som helst kan hända om jag håller mina sinnen öppna och vågar bejaka livet.
Det här är kvällsutsikten från mitt sovrumsfönster. I en vinkel där träden framträder mer än de hus jag också har som grannar. Här finns således träd, hus OCH himmel 🙂
I dag skiner solen. Det är +18 grader och jag klarade mig utan strumpor i skorna. Vid torgvagnen där en väninna och jag drack juice vid 13-tiden var det rejält varmt.
Ändå känner jag att hösten smyger på. Det doftar fuktig jord, förmultnande löv. En del träd är inte längre bara gröna, de har fått löv som skiftar i gult och orange. Allt har sin tid och årstiderna har sin charm.
Jag är glad för att jag har lyckats hålla kvar många av de känslor jag fick ta del av under semesterresan. Där blev jag sedd, där var allting möjligt. Jag bejakade det nya, tog emot allt med öppna sinnen, och livet bar mig.
Inflyttningsgåvor av min syster – tack ❤ En dagbok med Muminmotiv, ett kort och ett häfte där jag skriver upp allt viktigt. En to-do-list behövs alltid!
Nu är jag tillbaka hemma och det känns också bra. Jag tömmer flyttlådorna och siktar på att ha mitt hem klart till jul. Ett par nya möbler behövs, och det dröjer innan alla de andra hittat rätta platser. Men målet är fortfarande att göra mig av med ännu fler prylar och en massa kläder jag inte använt alls på ett år.
Jag tror att resor vidgar vyerna på mer än ett sätt. Det är inte bara det där att se nya platser och träffa nya människor. Jag gjorde en viktig inre resa på Corfu.
Blomster som prydde bordet på torsdagens 50-års fest.
Det här är ett förhandsinställt inlägg. Jag har tagit tre dagars semester och befinner mig i Helsingfors.
Jag tror att jag håller på att hitta balans i livet. Det var svårt att säga nej tack till olika jobb då jag sadlade om och blev privatföretagare för ett drygt år sedan. Plötsligt var det slut med vintersemestrar och sex veckor betalda sommarsemestrar.
Alla lediga dagar jag tar ut i dag tar jag på egen bekostnad.
Men jag klagar inte. Jag har hittills lyckats försörja mig.
Jag har min frihet och den är guld värd.
Osäkerheten lär jag mig leva med. Jag litar på att saker och ting ordnar sig.
Jag vågar också se fram emot hösten och nya utmaningar i livet.
Det känns som att jag är på väg att hitta hem, att jag kan landa i en trygghet som bådar gott för framtiden. Så mycket gammalt ”skräp” jag burit på i form av saker och minnen från det förflutna har städats ut under tre års tid.
De tre åren behövdes. Snart börjar ett nytt kapitel i livet ❤
Ska snart ut på två uppdrag för Nya Östis. Sedan ska två hus fotograferas inför evenemanget Lovisa Historiska Hus.
För att få allt viktigt gjort innan semesterresan behöver jag göra listor där jag kan bocka av saker och ting. Papperskalendern är också ett viktigt redskap.
Det har nämligen dykt upp en del angenäma överraskningar i mitt liv.
Jag känner äntligen att jag börjar ha lite flyt, att hösten kan bli hur härlig som helst, att jag inte är en evig loser 🙂
… men visst har ordet älta en negativ klang. Sidan synonymer.se ger följande alternativa ord till älta:
1. knåda, blanda, bearbeta, massera
2. ideligen diskutera, tjata (om), tugga om, idissla, upprepa, mala, traggla
Livet är som en rosenbuske. Det har vissa törnen men livet bjuder också på vackra blommor och dofter.
För mig har det varit, och är förstås fortsättningsvis, guld värt att få älta saker. Det må vara vad som helst som hänt, men särskilt tråkiga händelser behöver bearbetas.
Då man har vänner som orkar lyssna, som gärna deltar i diskussionen på ett uppbyggande sätt, som stöder och ger råd, som inte ser ner på en och säger gaska upp tig, ta dig i kragen, nu slutar vi prata om det där tråkiga… då kan man vända tråkiga händelser till erfarenheter som ger styrka.
Med vännerna handlar det om att ge och ta. De har också gått igenom något svårt, eller berörs av det svåra jag har varit med om. Då hjälper samtalen alla parter.
Det är så viktigt, så helande att få prata, prata, prata.
Om jag tar min skilsmässa som ett exempel kan jag i dag skratta åt en hel massa av saker som skedde i samband med den. Jag skrattar åt mina egna reaktioner. En gång ville jag tvätta sätet i bilen efter att maken och hans på den tiden nya kvinna hade i åkt i den. Jag rusade iväg med tvättmedlet i högsta hugg och maken hojtade efter mig att jag inte skulle förstöra lädersätet i bilen men det sket jag ju i 😀
En annan gång exploderade annars så lugna, beskedliga, behärskade jag och rev sönder en flyttlåda eller slog maken med en disktrasa 😀 Och jag minns hur terapeuten sa, låt allt komma ut bara, du har visat alldeles för lite ilska i livet, gubben din klarar det nog.
Jag skrattar till och med i dag åt situationer som var hemska precis då de inträffade. Då jag blev utskälld på offentlig plats, då jag hotats osv.
Och allt det här är möjligt tack vare att jag fått älta alla saker upp och ner tusentals gånger, under gråt och skratt med goda vänner.
Så för min del har ordet älta en positiv klang. Synonymen för ordet i detta fall är BEARBETA 🙂
Helger förknippas väl rätt ofta med familjer som kommer samman. Vare sig det handlar om jul, påsk eller midsommar. Ändå är väldigt många ensamma i dag. För somliga är singellivet självvalt och inget påfrestande, för andra är det en mardröm. Många äldre människor känner sig ensamma och skulle ge vad som helst för att lite oftare få besök, bara prata bort en stund med någon.
Ett gammalt äppelträd.
Det här gamla äppelträdet i Kyröskoski har sett generationer komma och gå. Jag tycker det är så vackert med sina knotiga stammar, med mossan och laven och ihåligheterna. Det är liksom livet självt.
Den gamla stammen ser nytt liv växa intill sig, år efter år, så länge som den finns.
Jag hade inga planer för den här midsommaren. Just för att jag också förknippar den med helger då släkt och olika kompisgäng kommer samman.
Själv ordnar jag ingen fest, men jag tänkte att jag kan gå till Skeppsbron och se midsommarstången resas (om det inte spöregnar). Där kanske jag hittar någon bekant att prata med och sedan cyklar jag hem igen. Jag är nöjd med den lösningen, för då har jag själv gjort vad jag kunnat, det vill säga sökt mig ut bland folk.
Nu råkade det sig ändå så att en vän ringde och frågade om jag vill komma hem till henne och hennes man i morgon. Så jag känner mig lyckligt lottad där. För midsommaren är, såsom många andra helger, en högtid då man inte tränger sig på hos någon.
Ett somrigt ljus som jag köpte på Trädgårdsföreningens resa.
Livet blir så bra som man gör det till. Jag försöker tänka så. Det ÄR nuet som gäller. Nästan dagligen hör jag om människor, både yngre och äldre, som hastigt gått bort.
Vi vet inte när den stunden kommer för oss själva. Då det är dags att så att säga ”kila vidare”.
Så var snälla mot varandra och försiktiga där ute, var ni än är ❤
Jag sitter ganska ofta ute på balkongen nuförtiden. Där är aldrig för varmt och inte för kallt heller, eftersom den har morgonsol och är inglasad. Den är perfekt, också med sitt svala golv.
Det är en plats där jag har tid att tänka.
I dag tänkte jag bland annat på gamla tider, då jag ofta gav efter för att jag tyckte det var en god egenskap att kunna göra det.
Att kompromissa är ändå en sak, men att alltid ge efter för att en annan person till exempel vill ha gardiner… men absolut inte spetsgardiner… det är ju för bövelen en helt annan sak.
Nu har jag min svarta spetsgardin. Och det är den enda jag har i hela lägenheten.
Glas och grönväxter.
Jag har också mina stilleben. Olika växter som jag vill att ska rota sig. Tidigare hade jag oändligt svårt att slänga bort en enda liten ”grön sak” som det ännu fanns något liv i 😀
I dag gör jag mig av med allt sådant som jag inte behöver, även växter som levt ut sitt liv. Men jag försöker fortfarande rädda det som räddas kan 🙂 Nu tycker jag ändå att jag lyckats göra den sidan av mig själv till något positivt.
Sedan kan jag också gilla att sitta och titta på detaljer. Då jag fick ett kort via posscrossingen av en ung rysk kille beundrade jag länge hans handstil, de fina frimärkena, de kyrilliska bokstäverna.
Jag kommer knappast att spara mina postcrossing-kort för evigt. Jag tycker det räcker med att jag äger dem kanske ett år, ser på dem ofta, ägnar avsändaren en tanke. Sedan kan jag släppa de här världsliga tingen.
… den 16 juni 2016, satt jag hemma i soffan med skenande puls. Tusen tankar virvlade i mitt huvud, den mest centrala var ”vad har jag gjort?!”
Några minuter tidigare hade jag suttit vid datorn, skrivit ett mejl till mina chefer och sagt upp mig från en fastanställning som jag hade haft i nästan 29 år. Jag hade också tryckt på SÄND-knappen.
Det fanns ingen återvändo. Därför hade jag hjärtklappning.
Ett sådant underverk, inte sant?
Den dagen tröstade jag mig med att jag klarar mig på mina besparingar ett halvår om jag inte får ett enda jobb, inte minsta lilla inkomst i frilansföretaget jag hade startat.
I dag har ett år gått, besparingarna har krympt, men inte farligt mycket. Jag vågar fortfarande lita på att livet bär.
Och det är viktigt för mig att understryka att det inte var något fel på min förra arbetsplats. Jag hade också många fina kollegor där som önskade mig lycka till i framtiden.
En annan av naturens skönheter i Kungsdammens trädgårdsoas.
2016 var den där sommaren då jag hade bestämt mig för att själv ta kommandot över mitt liv. Två år hade då gått efter det chockerande beskedet att min man ville lämna mig efter nästan sjutton gemensamma år.
Sommaren 2016 skulle jag alltså lyssna till mitt hjärta, och ett av de största och svåraste besluten det året var just det att jag sade upp mig. Jag ville jobba i och för Lovisa, med ultralokala grejer. Regiontidningen var en toppenprodukt, men inte min grej.
I dag är min månatliga inkomst osäker. Överlag är mycket i mitt liv just det, osäkert. Men det är en känsla man kan lära sig leva med. Ibland är jag liten, osäker, modstulen och låg i sinnet – ibland vet jag precis vad jag kan, jag är full av visioner och flyger på moln i en himmel där inget kan knäcka mig.
Jag vill fortsätta våga ta nya modiga steg. Inte låta någon eller något begränsa mig.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 