Om jag lätt som en fjäder kunde vara,
skulle jag mot himmelens höjder fara.
Tänk att där får singla omkring,
tänka på stort eller ingenting.
Men kanske bäst att på jorden gå,
försöka livets stora mysterier förstå.
Allt är flyktigt likt fjäderns färd ändå.
– Carita Liljendahl –
Hade lite problem med uppladdningarna av bilder i förra inlägget, men kom sedan på vad som förorsakade det. Bra att man är ett tekniskt geni 😀
Bilden får ses som en allmän illustration i ett läge då jag inte känner för att lägga ut så mycket annat.
Det fina sensommarvädret fortsätter. +21 grader är idealiskt och jag är tacksam om det fortsätter så här hela september ut.
Läser några sidor per dag i Haemin Sumins bok ”Allt du kan se när du saktar ner”. Jag försöker bli bättre på att prioritera och organisera MITT liv så att jag har ork för det som är väsentligt = i viss mån även andras liv.
Det handlar om att kunna släppa saker som inte är viktiga, vi kan inte ha kontroll på allt. Varje människa ska ha rätt att göra en lista med önskemål som gäller vad just hon eller han vill uppleva under resten av tiden i livet.
Och så det här:
Vi kan älska vår familj och be för deras lycka.
Vi kan ge dem hjälp och goda råd när det behövs.
Men vi kan varken fatta deras beslut åt dem,
eller tvinga dem att göra som vi själva tycker.
Det finns mycket här i livet vi inte kan styra.
Däribland ingår också våra närmaste.
Det var bara +10 i morse men eftersom solen varit framme hela dagen blev det behagliga +17 på dagen. En temperatur som jag gillar, alldeles tillräckligt varmt.
På förmiddagen är jag mest kreativ och effektiv, så jag gjorde undan mina skrivjobb då.
Hösten kommer sakta smygande, solen går ner allt tidigare och jag har redan två kvällar haft levande ljus på balkongen i lykta.
En del sommarblommor har blommat ut. Min ampel fick också loppor såsom jordgubbsplantan. Min teori är att vissa växter inte klarat sommarhettan, andra på min balkong har överlevt bra.
Det behövs inte mer än en ny blomma, en veckotidning och senare på eftermiddagen ett glas mousserat och en liten bit mat med en väninna för att livet ska kännas bra.
Det är ju en dag i taget nu, och så borde kanske livet vara överlag. Jag njuter av solens strålar mot ansiktet och det faktum att jag just nu kan promenera till affären på mina egna ben.
Väntar på samtal från sjukhuset, men min korta erfarenhet av det här har lärt mig att ingen ringer bara för att säga att mamma checkats in. Jag hoppas i alla fall de ringer och berättar hur operationen, som planerats till i morgon, har gått.
Veganfavoriter i repris. Vårrullar och ”laxrullar” (av morot) på mörkt bröd, och säsongens fräscha bär.
Medan vi åt drog mörka moln över och förbi Lovisa men inte en droppe regn föll i staden, och inget åskmuller hördes heller.
I dag träffade jag också en person som tar över ett projekt som jag hade ett visst ansvar för hösten 2017. Hon var entusiastisk inför sin nya uppgift och jag väldigt lättad för att det finns någon som tar över.
Jag har varit engagerad i så mycket, och jag har glöd kvar för mycket. Men jag känner också att jag måste prioritera.
Livet är inte bara hårt arbete.
… får man då man cyklar.
Speciellt då cykelbanan inte var i användning här, och asfalten hade frästs bort innan ny lades på.
Tacksam för att bilisterna bakom hade tålamod att vänta och inte körde om mig. Det syns nämligen inte här hur ojämn vägen är, med gropar, löst grus och kanter.
Totalt blev cykelturen sex kilometer lång.
I dag har vi haft sol nästan hela dagen. Mellan 7 och 15 grader, beroende på var man befunnit sig förstås. Säkert har någon haft +30 på en plats där det inte blåser 😀
Förmiddagen gick till tidningsförberedelser. Mitt på dagen en intervju som har med lokal turism att göra. Efter det layout – nästa veckas tidning börjar förberedas redan nu. Precis när jag skulle sluta jobba där vi 17-tiden ringde en väninna och frågade om jag vill gå på Happy Hour-skumpa och klart jag ville det.
Hemma vid 20-tiden och nu var det första gången jag fick en förnimmelse av vad min balkong kan erbjuda mig på sommaren och hösten.
Nu ser jag hur högt solen står vid 20-tiden, hur mycket den värmer och sådan skön kvällsvistelse jag kan få här. Så där riktigt olidligt varmt blir här aldrig och det gillar jag.
Många bra saker har inträffat i dag. Med rätt inställning till allt det som inträffar runtomkring en klarar man sig långt. Skjut ifrån dig allt negativt som du kan skjuta ifrån dig. Det du inte kan knuffa bort, tackla det, ta fajterna och konflikterna, lär dig något av dem och gå sedan vidare.
Då det stormar omkring oss är det svårt att se saker klart. Livet är som ett vattenglas med sand på dess botten. Ju mer man rör om och försöker få vattnet att lugna sig, desto grumligare blir det. Låt allt ta sin tid, låt vattnet lugna sig. Sanden dalar ner, vattnet blir klart.
Andra pusslet på 1000 bitar som jag monterar ner inom ett par månader.
Det kändes helt okay. Väninnan som lånade mig pusslet ska få det tillbaka.
Pussel är så symboliskt. På något sätt som själva livet.
Man letar efter de rätta bitarna. Suckar och stönar då man inte hittar dem genast. Ger upp – och hittar dem följande dag.
Det gäller alltså att ha tålamod. Vissa lösningar går inte att forcera fram.
Sedan kan man plocka isär allt. Det var ju bara ett pussel.
Också ett livspussel går att söndra. För någon gör det ont då alla bitar splittras. För någon annan är det en lättnad.
Det finns nästan alltid någon som tar sig an de lösa bitarna och bygger ihop pusslet igen.
Om jag minns rätt började jag pussla den sjätte februari och i går kväll blev jag klar – tadaaa!
En bit var försvunnen. Men jag visste att jag i sorteringsskedet hade tappat en bit på min lurviga gråvita matta… jag letade och letade just den dagen, men hittade inte biten. Varje gång jag dammsög mattan var jag noga med att inte suga in en pusselbit 😀
I morse gick jag ner på knä vid soffan och tänkte att om biten finns någonstans är det här. Och ser man på! Där låg den och smålog åt mig.
Morgongymnastiken avklarad!
Och jag blev åter förvissad om att det ibland kan ta tid att hitta en viss bit, eller att lägga den på rätt led – lite såsom det är i livet.
Därför är det tålamod som gäller. Sov över saken en natt, och sedan brukar problemen lösas, pusselbitarna hittas!
… cirka femtio bitar på plats, bara 950 kvar 😀
Fungerar faktiskt som fin tankeskingrare.
För även om det känns tufft i livet ibland, ni vet då man möter på motstånd av olika slag – känner jag mig just nu fast besluten att stå för det jag tror på.
… då det gäller blogginlägg. Snarare är det så att jag inte hinner med allt som jag vill hinna med 😀
Därför blir det alla möjliga korta, ibland opersonliga och ostrukturerade skriverier. Kom nyss hem från Happy Hour i goda vänners lag. Två glas skumpa och diskussioner som handlade om LIVET, som också inkluderar DÖDEN, gjorde gott åt min hjärna som ibland går på högvarv.
Av en kollega och vän fick jag detta pussel. Ser fram emot att få de där lugna stunderna på kvällarna då jag letar efter de rätta bitarna.
Väninnan däremot sa att hon gärna avstod från det för att inte få ett nervsammanbrott 😀
Så bra att vi alla är olika som människor ❤
