livet

Nu vänder allt – det är ja till livet!

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

Då jag har datum- och sifferminne är det svårt att glömma årsdagar. Den 30 april och den första maj 2014 var förfärliga dagar i mitt liv. Då gick det upp för mig att mannen jag på den tiden älskade och såg som mitt allt hade en annan kvinna bakom min rygg.

Helt klart färgade det där under långa perioder mitt liv, men bit för bit har jag kommit bort från det. Jag har fått ett nytt härligt liv, ett utmanande jobb, nya vänner – jag trivs ensam i min hyreslägenhet. Kan inte ha det bättre!

Men de förbaskade datumen kommer jag ändå ihåg. Så det är bara att acceptera det. De här datumen finns i mitt liv, såsom också många andra bättre datum, utgör de milstolpar av olika slag.

I dag flög det något slag av fan-anamma i mig.
Hur mycket har jag inte fått kämpa? Hur mycket tvingas jag inte fortfarande kämpa för att människor ska se mitt rätta jag?

Jag tror att det trots allt finns rättvisa i världen och att det kommer en dag då jag inte längre behöver känna att jag har alla de där starka krafterna emot mig som en del personer för fem år sedan sa att skulle förgöra mig.

Det är bara att låta tiden jobba och att lita på att livet bär. Det finns en plats på jorden och en livsuppgift för mig. Förmodligen också en ny livskamrat.

Nu vänder allt. Efter fem år. Livet – här kommer jag ❤

 

Det finns hundra bollar…

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

… i ett 100 grams paket med små mozzarella-ostbitar. Så nu vet vi det 😀

Bruschetta-mozzarella, en favorit sedan Greklandsresan i september 2017.

Köpte av misstag pain riche med vitlökssmak i går, men jag gillar vitlök och tror att det blir jättebra nu då jag gör bruschetta-mozzarella. Utöver bröd och smör använde jag tomatbitar, mozzarellaost, torkad basilika och balsamicosås med smak av granatäpple.

Vykort med Lovisamotiv från Skeppsbron.

Ledig dag och trevligt att besöka vår välförsedda bokhandel i stan. Jag sprider gärna info om Lovisa via postcrossingen. De här motiven från Skeppsbron gillar jag. Nästan så att det målade är trevligare än fotot!

Och så blev det en liten bok av cancerläkaren Peter Strang. Hur insikten om livets korthet kan tydliggöra nuet och dess möjligheter.

Veckans ord – BOK

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer
En bråkdel av mina dagböcker.

Veckans ord i Sannas fotoutmaning är BOK. Bok kan vara ett träd, och det kan vara ett litterärt verk.

Själv för jag dagBOK så gott som varje dag. Skriver för hand, började 1976.
Numera har jag flera hundra häften, och jag tror att jag borde skriva testamente om att min yttersta önskan är att dessa dagböcker aldrig förstörs.

Inom de här pärmarna finns mitt liv. Många av mina innersta tankar, men mest är det beskrivningar om vad som hänt och händer i vardagen. Precis allt kring det kan och vill jag inte skriva i bloggen, hur kär den är också är, på ett annat sätt.

Har städat lite i dag och fortsätter i morgon. Ska skaffa förvaringslådor för dagböckerna och sortera dem, åter en gång. På grund av många flyttar under åren 2014-2017 har jag för mig att dagböckerna ligger lite huller om buller 😀

Bitar som ska hitta sin plats

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer
Jag har ännu mycket kvar att pyssla och pussla med 😀

På en knapp vecka har jag inte kommit särskilt långt. Dels beror det på att jag inte har haft många timmar tid att pussla och sortera varje kväll, det har blivit en timme här och en halvtimme där. Dels beror det på att pusslet är ganska svårt. Det har 2000 bitar och kräver ett utrymme på 98 cm x 67 cm.

Att sortera bitarna tar sin tid. Förvånansvärt många går i samma nyans, bland annat de som ska utgöra solnedgång, vatten och himmel. Men det går att hitta detaljer att utgå från, för att få en början.
Jag tyckte jag var noggrann, men jag har ännu inte ens hittat alla kantbitar!

Det här med pusselbitar får en metafor att uppstå i min skalle.
Livet är ju också ett pussel där många bitar ska fås på plats.

I går berättade en bekant till mig att hon varit med på en dejtsajt. Hon kände sig lättad då hon fick höra att också jag har varit det för några år sedan. Vi var överens om att det inte är så lätt att prata om kontaktsökandet.

Vi var också överens om att det är hur lätt som helst för en kvinna att få sexsällskap i alla åldrar, om hon vill ha det. Men då man inte är ute efter äventyr och tillfälliga förbindelser är det oerhört svårt att hitta den där pusselbiten som man ibland känner att saknas i livet.
Har dammsugaren tagit dem alla? 😀

I dag är det innebandy i Jyväskylä som gäller. I morgon kanske jag visar bilder från den resan.

Jag vill leva – här och nu

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

Knappt så jag täcks säga det, men i ärlighetens namn.
Jag halkade in på Victoria’s secret fashion show 2018 på Sveriges TV3.
Och en sådan färgsprakande show, med leende modeller och bra musik!

Jag försvarar inte objektifiering av trådsmala kvinnor, och inte överkonsumtion av kläder heller.
Men showen, den gjorde mig glad!

För en gångs skull – leende kvinnor, av vilka många blinkade skälmskt på ögat.
Borta var de där sorgsna zombieliknande varelserna som såg mer döende än levande ut.

På något sätt fick den här showen mig att tänka på att livet är kort. Jag vill leva, jag vill resa, jag vill njuta och ha roligt så länge jag kan. Jag vill möta nya människor, samla på upplevelser, både stora och små.

Jag ser personer i min omgivning bli äldre, sjuka, orkeslösa – människor som av olika anledningar tappar livslusten.
Vi ska finnas till också för dem.
Men vi ska inte glömma att leva själva.

 

Snart helg och öppna julhem

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Det är sista dagen i november. Ett helt år har gått sedan jag blev utnämnd till redaktionschef på Nya Östis. Det har varit ett år som lärt mig mycket om människor. Jag har tvingats inse att jag inte kan älskas av alla hur jag än försöker vara saklig, vänlig och involverande. Det är viktigt att kunna lyssna på andra och viktigaste av allt är att tacka och ge positiv respons så ofta som möjligt.

Ibland måste vissa beslut tas, och alla kan inte vara ense om allt. Så det är inte alltid ett tacksamt jobb, speciellt inte då man är mellanchef.

Men jag försöker vara öppen och ärlig kring allt, även kring det som känns svårt. Sedan är det förstås ofta så att jag kan se saker och ting på ett sätt, medan andra ser dem på ett annat sätt.

I går blev jag gruvligt ledsen och sårad, människor kan säga väldigt elaka saker. Men då jag fått tala om det med de vänner jag ännu litar på kommer styrkan och tilltron på att jag gör helt rätta saker sakta tillbaka.

I morgon är de traditionella julhemmen i Lovisa åter öppna ❤

Tack för all respons!

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer

… både på Facebook och för inlägget jag skrev i går.
Jag vet att långt fler läser än kommenterar, men så har det alltid varit, folk här i trakterna är blyga för att säga vad de tycker.

Jag fortsätter vara den jag är och troligen får jag varje dag lite mer skinn på näsan, då olika sanningar går upp för mig. Jag blir chockad ibland, då jag inser att människor jag trodde stod vid min sida inte gör det.
Jag får en del blåmärken och sår i mitt inre.

Men varje dag lär jag mig nya saker och hittar en ny plats på ”spelplanen” där vi alla på ett eller annat sätt är brickor. En kallt beräknande person tänker jag aldrig bli. Jag tror på öppenhet i alla sammanhang, och på att sanningar kommer fram fastän det, som en väninna med kyrklig bakgrund en gång sa ”kan ta en evighet”.

Ett sommarminne från en väninnas trädgård.

I dag var vi i Tölö på efterkontroll med mamma. Fick träffa kirurgen som hade opererat henne. En sådan lycka att få se honom, skaka hand med honom, få ta del av fakta, se röntgenbilder. Han konstaterade att hon har återhämtat sig på ett otroligt sätt. Hon är 84 år och det är bara tre månader sedan ingreppet i gjordes i hennes huvud.
Tack livet ❤

 

Fina Lovisa i lonkerogrått … och tack livet!

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

Jag har fått det här med lonkerogrått lite på hjärnan nu, märker jag.
Ska sluta, lovar 😀
Men först ska jag visa en fin bild från vår regndisiga stad. Den blev finare än jag trodde att den skulle bli.

Torgmiljön vid 16-tiden.

Det har varit en bra dag i dag.
Jag är glad för att jag gick på ett vernissage i Almska Gården i dag, fastän jag såg pressvisningen redan i onsdags. Dagens väder, grått och trist kändes inte lockande. Men jag begav mig ut, träffade massor av bekanta, det var mingel när det är som bäst! (fastän jag i allmänhet är som Adrian… mingel… pyh!… couldn´t care less… har man inget vettigt att säga kan man lika väl vara tyst) … men just i dag satt minglet helt rätt!

Såhär folktomt var det inte, de flesta kollar just vid det här tillfället utställningen i övre våningen. Den här bilden tog jag för att inte få en massa RYGGAR på fotot 😀

Jag känner så ofta nu att jag LEVER. Att jag har ett bra liv med många vänner,  både gamla som aldrig svikit och nya som dykt upp och som jag aldrig hade träffat om inte mitt liv hade tagit sin dramatiska vändning i maj 2014.

Dessutom har jag ett oerhört givande och intressant jobb.

Då min blogg den senaste veckan har lästs av extremt många personer (jag vet inte av vem och varför)… har det också fört mig tillbaka till gamla inlägg, jag har själv läst sådant som andra läst och blivit påmind om allt möjligt smärtsamt.

Men jag är tacksam för att jag skrivit ner allt det där. Och det som kändes värst, som inte hade kunde skrivas offentligt i en blogg, finns i mina dagböcker.

Så livet är väl lite som på bilden här. Man kan se på saker ur olika vinklar.

Missa inte utställningen om Segersby, herrgården som bjuder på allt från sekelskiftsskatter till nutidskonst.

 

Klokord, vänner, stämning, förväntan och livets gång

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer
Varje kväll nu. Stämning på balkongen.

Livet är oberäkneligt. Valet står mellan att finna sig i det som kommer i ens väg och ta sig igenom det. Eller att streta emot och vägra se verkligheten som den är.
Tacksamhet är en livsinställning. Ett lågmält bejakande av livet även då det känns tomt om meningslöst. (Patricia Tudor-Sandahl, boken Längtan visar vägen).

Vårrullar och annat gått i veganväg.

Så värdefullt det kändes att fånga stunden med en väninna som haft liknande saker att tampas med. Att få prata om det som känns tufft, att inse att man inte är ensam och att även kunna skratta befriande åt sådant som man först såg som eländets elände.

En annan lykta på balkongen.

Hösten är stämningsfull med mörkret som kryper på. I kväll var det ännu exceptionellt varmt, +19 vid 20-tiden då jag promenerade hem från restaurangen.

Jag tänkte att det är väl på ett ungefär såsom det kommer att kännas om aftnarna efter ett par veckor då vi är nere i Andalusien. Prognoserna visar +27 – +30 där i början av oktober. I varmaste laget 😀
Men visst längtar jag dit, nu då allt här hemma kring mamma verkar ordna sig.

I morgon är vi många som säger farväl till en god vän.
Begravningar hör också till livet.