Visst är det såhär! Livet är lite sådär som att åka cykel. För att kunna hålla balansen måste man hela tiden röra på sig 🙂
Skylten hittade jag på resan hem från Fiskars Village-semestern, då vi var nästan hemma – alltså i Västerskog i Sibbo, i cafeterian-bageriet N’Avetta 🙂
Skyltsöndag förvaltas av min fina bloggvän BP!
Såja! Och såsom jag sade, jag börjar pussla nu då det ändå konstant bara är +9 grader eller kallare utomhus. Så fort som pusslet kom fram, och bitarna och sorteringsaskarna landade på bordet, blev det full sommar och över +20 tre dagar på raken.
Det funkade med andra ord! Ska vara fint väder ett par dagar till. Och börjar det regna, blåsa snålt, kanske snöa?… då har jag mitt pussel. Hahaa! Långnäsa åt vädret!
Jag har haft några riktigt fina, mestadels lediga dagar. I dag jobbade jag fyra timmar, men det är inte ovanligt om söndagar. Tidningen ska ut varje vecka.
De senaste dagarna har jag upplevt mycket nytt. Jag har gjort saker som jag aldrig gjort förr. När jag tänker efter erbjuder varje dag en möjlighet till nya äventyr.
Jag har varit särskilt medveten om det sedan sommaren 2014, att livet inte slutar då någon överger dig. Det är början på något nytt då man tvingas tänka om och ta ny kurs i livet.
Men ibland har jag glömt det där. Att vakna med nyfikenhet och tillförsikt varje morgon. Att inte låta alla plikter sluka mig. Det räcker med att några plikter gör det 😀
Jag har fortfarande drömmar. En del av dem förblir drömmar, och det är bäst så. Men andra förverkligas på något förunderligt sätt, utan att jag förstår hur och när. Saker bara händer ❤
Det händer ibland att jag vill testa något recept jag snubblat över i en tidning.
Den här gången handlade det om mini-omeletter. Vilket rentav bidrog till att jag investerade i en form… det ni! 😀
Jag samlar inte husmorspoäng, och jag vet inte ens varför jag vill säga att jag inte gör det 😀
Kanske det har med ”andras förväntningar” att göra. Någonting med att kvinnor ska kunna tillreda mat, vara virtuoser i köket? Som om vi inte hade annat att göra?
Nu ska jag först visa bilder på omeletterna, och i slutet av detta inlägg ska jag försöka förklara något jag börjat tänka allt mer på under åren jag varit singel.
Följande bild är kanske inte så där matbloggsmässigt sett någon fullträff. Men jag har ju alltid sagt att detta är en vardagsblogg. Inget tillrättalagt. Och jag tycker att ni läsare behöver få veta hur omeletten ser ut då man delat den isär 😀
Det som inte alls har med maten att göra, men som måste få sagt, blir en längre utläggning.
En frissa sade en gång till mig att jag är kvinnlig. Jag klär i halvlångt eller långt hår, lockar osv. Jag har runda former.
Hur gärna jag än hade varit tanig och platt kan jag inte bli det.
Men utan kvinnliga former hade jag inte sänt ut så många fel signaler under åren?
Jag kan klä mig i klänningar, blommiga tyger och annat som signalerar kvinnlighet. Men jag gör det inte medvetet för att behaga någon. Läppstift skippade jag för länge sedan. Att använda sådant känns tillgjort.
I mitt inre är jag mera rak på sak såsom män är. Jag gillar den burdusa humor som män tillåts odla.
Men många gånger har jag tvingats inse att den humorn faller platt då JAG som kvinna uttalar den. Då en man sade exakt samma sak vid samma tillfälle var det många som skrattade…
Troligen gör jag många i min omgivning förvirrade. Jag ser ut på ett sätt, men agerar på ett annat. Och vems fel är det?
Att skapa en relation med en person som är stark nog att inte väja för det faktum att jag är en offentlig person och en medelålders kvinna som bloggar öppet om sitt liv… det är inte lätt.
Men jag tänker inte sluta att vara den jag är. Jag godkänner inga halvmesyrer. Jag är stark nog i dag att veta vad jag är värd.
Det här betyder inte att jag är självisk person som inte kan se andra personers unika kvaliteter. Jag känner bara numera intuitivt när det är läge att satsa och när det är klokast att ge upp för att energi inte ska spillas i onödan.
Det kanske kallas magkänsla? 🙂
Jag tror att krisen som coronaviruset innebär också kommer att föra med sig en del gott. Det här med jobb på distans kanske äntligen börjar få spridning och uppskattning. Vi kan också inse att allt inte måste ske genast. Många möten och evenemang har skjutits upp. Det måste inte hela tiden hända en massa i vår omgivning och vi måste inte konsumera hejvilt.
Vi måste inte vara superaktiva och direkt då den första snön faller kasta oss ut i skidspåret. Det finns inte så väldigt många måsten överlag, om vi tänker efter.
Pussel. Det är färger och former. Kantbitar som hittas först.
Och så sitter jag där och tänker. Jag har varit ensam snart sex år, alltså inte levt i ett förhållande. Men ensam är jag ju ändå inte. Jag har fått många nya vänner, som jag inte skulle ha träffat om jag varit kvar i förra tvåsamheten.
Många tårar har jag fällt, jag har känt missmod och rädsla i många situationer och jag kommer att gråta även i framtiden – men jag gråter inte längre för att jag blev övergiven då den där våren 2014. Jag har sagt upp mig från en fast anställning, bildat ett företag och på något sätt klarat mig från dag till dag. Litat på att livet bär.
Det vill jag lita på att det gör även nu under coronakrisen.
Isolering och distansjobb skrämmer inte mig.
Det finns en mening med allt och jag kanske fick min förberedande chock redan i maj 2014. Den långa resan som jag har gjort efter det bidrar till att jag känner att jag klarar nästan vad som helst i livet ❤
I går kändes pusslet lite jobbigt. Jag saknade många bitar, hade vänt och vridit på dem som fanns i lådorna med sorterade sådana.
Sedan slog det mig att jag antagligen hade EN låda bakom lådan med motivet… och heureka-halleluja! Där fanns en massa lösningar! I dag radade jag ut cirka tjugo bitar på två minuter. Kände genast igen dem som mina saknade får 😀
Det är nog lite som i livet. De där bitarna som man saknar, de finns. Plötsligt faller de bara på plats.
Jag vågar allt mer, försiktigt men ändå, lita på att den pusselbit som saknas i mitt liv också finns 🙂
Jag ser de första gula löven på ett träd nere vid gatan där jag bor. Det är tionde augusti och prognoserna utlovar sol och sommarvärme på upp till +23 grader.
Än har vi sommar kvar. Många säger ”nu är sommaren slut”, bara för att deras semester är förbi och barnen ska till skolan. Jag har inga långa, betalda semestrar och jag har inga barn heller – så jag bestämmer mig för att sommaren hänger kvar ett tag till 🙂
Igår skickade en bloggvän från Sverige en länk till Youtube med Bo Kaspers Orkester och Christel Alsos som sjöng ”Håll ut” i Skavlans show. Den sången väcker många minnen och den har gett mig styrka de senaste fem åren i olika sammanhang.
I dag ska jag med goda vänner fira just det här. Att jag har hållit ut. Sommaren 2014 kände jag mig som ett vrak. Men allt sedan dess har jag ändå på något sätt lyckats hålla ut, uthärda olika former av inre smärta, känsla av uppgivenhet och frustration.
Känslan av tillit, allt ordnar sig, det finns rättvisa i världen – den försvann aldrig.
Och kanske det bästa av allt. Jag har lärt mig, ibland den hårda vägen – godtrogen som jag är – var jag har mina riktiga vänner ❤
Läste gamla inlägg häromdagen och insåg att jag var mycket personlig, och även modig, 2014–2015.
Dumdristig kanske mina motståndare vill säga, men själv hävdar jag att det handlar om mod då man öppnar sig och skriver om sådant som andra också går eller har gått igenom men helst håller tyst om – för att det helt enkelt hör till vår kultur att bita ihop och visa att vi klarar oss ensamma / själva.
Tysthetskulturen frodas tyvärr fortfarande i många sammanhang.
Efter skilsmässan behövde jag skriva av mig, dela med mig – och även om jag fick mycket skit för det var det nog det enorma stödet som vann ändå. Jag insåg att jag inte var ensam, och att det fanns många som förstod hur stor sorg det var för mig då för fem år sedan att bli övergiven.
Nu har mycket vatten passerat under alla broar. Mitt liv har gått vidare. Jag har fått nya vänner, och jag har sett vilka av de ”gamla” som fortsatte stå vid min sida och som alltid trodde på mig och stöttade i alla väder.
Ibland undrar jag vart det personliga på min blogg tog vägen. Alla djupa tankar. Eller är det bara så att behovet av att dela allt med ”alla” försvann? Och varför hände det?
För jag har fortfarande rädslor och allt möjligt som jag kämpar med i livet. Sådant som jag borde skriva om för att jag vet att många andra har samma problem. Det gäller allt från lindriga panikångestattacker till tandläkarskräck.
Jag har börjat ta itu med saker. För att jag vet att inga problem försvinner om man sopar dem under mattan eller låtsas att de inte finns genom att inte prata om dem.
Så det kan nog bli en del djupare saker här igen, då och då. Allt är ju inte välpolerad yta och fasader i livet.
… och då talar jag om livets backspegel. Men jag gör det inte längre med sorg i hjärtat. Jag har ju klarat så mycket.
Och jag tänker ofta, hur skulle livet ha blivit utan skilsmässan och utan alla möjliga andra svårigheter jag mött på livets stig? Svaren får vi aldrig och jag behöver dem egentligen inte heller.
Jag har känt tillit, jag har bett mina böner. Livet bara måste ordna sig om jag släpper all oro. Allt har en mening.
Då jag miste något som på den tiden betydde mycket för mig, öppnades ändå nya dörrar, vilket jag inte såg då. Jag har fått många nya vänner, jag har sagt upp mig från fast anställning, blivit företagare, fått nya jobb under åren.
Och den här bilden som jag tog för en vecka sedan kan jag inte låta bli att visa. En man på min balkong 😀 Dessutom på insidan, den här gången.
… är att bli klar med pusslet till midsommaren.
Jag har ju insett att jag inte haft tid att pussla så mycket nu då det är sommar, om jag jämför med tiden och pussellusten på höst, vinter och vår.
Det är lika roligt fortfarande, men jag är mera utomhus nu, och dessutom har olika saker på jobbet krävt en hel del på senaste tid. Men det är bara roliga saker och fina utmaningar!
Nu vill jag bli klar med pusslet till midsommaren, för då hoppas jag kunna ha fina blomster på bordet.
Pusslen utgör fortfarande en stor hjälp då jag behöver sortera mina tankar och släppa vissa saker. Varje gång en bit faller på sin plats tänker jag att det är som med livet. Allt ordnar sig. Pusselbitarna finner sina platser. Hittar jag inte en lösning i dag kommer jag på den i morgon.
Det här pusselmotivet med många färger gör mig glad. Och blotta tanken på att kunna börja pussla genast på morgonen likaså. Nu är inte datorn, mejlboxarna och allt jobb som de innebär det första jag tänker på då jag vaknar.
Som vanligt hade jag nästan glömt hur det känns att vara ledig 🙂
Jag är också glad för att jag har fattat ett beslut som gäller min framtid. Då man äntligen gjort det, bestämt sig kring något som känns svårt, – då kommer lättnaden. Så kände jag sommaren 2016 då jag sade upp mig från stora tidningsbolaget och startade eget, så känner jag också i dag.
Förra veckans torsdag kändes mycket jobbigt. Jag grät i telefon då jag talade med några vänner.
Som vanligt hjälpte det att lätta på locket och låta allt pysa ut. Att tala öppet om det som känns svårt, att visa sig sårbar och att veta att man någon gång måste sätta ner foten och säga ifrån.
Jag är måndagsglad och tacksam för mycket, inte minst för att jag vågar känna tillit – livet bär.
Och där ute sjunger fåglarna i högan sky ❤
